liten kardborre

Gammal bofast art.

1853 Arctium minus Bernh.

Syn.: Lappa minor Hill.

This species occurs as a native plant probably in most of Europe and adjacent parts of Africa and Asia. It has been introduced into N. America.

Liten kardborre är en gammal, kulturberoende växt. Den tvååriga och kvävegynnade arten växer främst vid bondgårdar, i vägkanter och gårdsnära betesmarker, på stationsområden samt avfallstippar och andra ruderatmarker. Ibland finner man den även på kulturpåverkade å- och bäckstränder.

Liten kardborre växer vanligen i närheten av gårdar och deras omgivning eller vid utkast. Den är täml. allm. i hela området, men anmärkningsvärt sälls. i Svennevad där Kjellmert (1947) noterade 2 lokaler. Lindström fann den på endast två lokaler i Örebrotrakten.

Ett par anmärkningsvärda växtplatser fanns Ö om Snavlunda i Längbro i en allund vid ån 1999, troligen en mycket gammal tipp (Löfgren 2000a) och i en gatukant 1992 i Estabo i Lerbäck (Nilsson ms). Vanligare är förekomster i hagar, vid bygator, lagårdsbackar, gödselstäder, igenväxta bryn, vägfyllningar, banvallar, tippar m.m.

Allmän på V. Mälarslätten; för övrigt spridd-tämligen sällsynt i låglänta kulturområden Nästan frånvarande i övrigt.

Bergslagen och västligaste Nedre Bergslagen Den ojämna fördelningen i S antyder ojämn, eventuell delvis rätt sen spridning. Bofast åtminstone t.o.m. Nedre Bergslagen. Spridning tycks ofullbordad. I Övre Bergslagen möter möjligen ett ogynnsamt temp. klimat. Sydlig art med spridd förekomst upp till mellersta Norrland. Utbredningstyp: S2 (pS1).

Förr införd med barlast. I nutiden på vägkanter, avstjälpningsplatser, lastageplatser, parkeringar, grustag. Även noterad i beteshage. - 22 (12).

Larsson 1859.

Liten kardborre växer på torr–frisk, kväverik mark och är vanlig i vägrenar, åkerkanter men förekommer även i ruderatmiljöer som jordtippar, stenhögar och gödselupplag. Däremot är den inte lika hårt knuten till gårdsmiljöer som ullkardborre A. tomentosum och stor kardborre A. lappa. En annan skillnad är att liten kardborre ganska ofta är noterad i ädellövskog, hässlen, betade torrängar och på sandiga eller steniga stränder. Rikard Sterner noterade växten 1929 i Vickleby storkarst men där har den inte återfunnits.

Liten kardborre är den vanligaste arten i släktet och spridd i hela landskapet förutom på Stora Alvaret och barrskogarna i norr, Böda sn. Den klarar sig bra på dagens Öland och kan även växa på lokaler som inte är utpräglat kulturpåverkade.

Gammal främst kulturföljeslagare, bofast.

Gammal kulturföljeslagare.
Kulturmiljöer: gårdar, trädgårdar, vägkanter, åkerrenar, skräphögar, soptippar och jordhögar samt grustag; någon gång på kulturpåverkad torräng och kalkhällmark, grusalvar och strandklapper, även några fynd i grottor (använda av får?). Två plantor med vita blommor påträffades på en soptipp i Rute omkring 1990 (Larsson 1994).

Johansson (1897) angav frekvensen ”Mycket allm.”. Denna uppgift stämmer knappast i dag eftersom arten saknas i ett antal kartblad, i synnerhet på norra Gotland. Om det handlar om en verklig minskning eller om Johanssons bedömning var tilltagen i överkant är svårt att bedöma.

Liten kardborre växer exponerat på näringsrik jord i närheten av gårdar, på ladugårdsbackar, intill gödselstäder, på gödslade betesmarker, vägkanter, i all slags igenväxande gräsmark samt på jordhögar och tippar. Trots att arten är kvävegynnad och inte alltför känslig för igenväxning tycks den ha minskat i frekvens sedan förra inventeringen, något som kanske hänger ihop med den allmänna uppsnyggningen av gårdsnära miljöer.

Liten kardborre blommar på sensommaren. Inget grönt övervintrar. Man finner den nära hus, på näringsrik skräpmark. I lokalförteckningen redovisas ett spektrum av växtmiljöer som liknar dem där ullkardborre växer.