liten ärtstarr

Liten ärtstarr är ursprunglig på havs- och insjöstränder. I sin mest typiska form uppträder den på havsstrandängar med mycket kortvuxen grässvål. Svårbestämda övergångsformer till ärtstarr C. viridula var. viridula förekommer.

På grund av svårigheterna att hålla isar varieteterna är utbredningsuppgifterna ofullständiga.

Möjligen spridd, delvis bunden till de större sjöarnas mineralstränder. Kunskapen om dess förekomst är mycket bristfällig.

Tämligen allmän i kusttrakterna och vid älvarna, i övrigt mer spridda lokaler, förekommer dock även i de näringsfattigare inlandstrakterna. Mycket enhetlig i landskapet, vilket kan sammanhänga med att var. oederi praktiskt taget saknas och sålunda sällan ger upphov till mellanformer.

Sannolikt något förbisedd. Här har endast redovisats fullt typisk C. oederi var. pulchella; övergångsformer mellan denna och C. oederi var. oederi är ej ovanliga.

(C. serotina subsp. pulchella)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: okänt.
Kommentar: B, granskare MHd.

C. oederi ssp. pulchella, C. oederi var. pulchella, C. scandinavica

Liten ärtstarr är ett karakteristiskt inslag i havsstrandängar, där den särskilt växer i tät, låg vegetation nära högvattenlinjen. Den ger här intryck av att vara en väl skild ras. Till synes alldeles likartade former finner man emellertid ibland på glest bevuxna, grusiga eller sandiga insjöstränder, ofta tillsammans med vanlig ärtstarr var. viridula och med samma ekologi som denna. Kanske hör de genetiskt närmare samman med vanlig ärtstarr än med havsstrandsformen av liten ärtstarr. Såväl från havet som från inlandet finns belägg som bekräftats av den finländske specialisten Alvar Palmgren.

Liten ärtstarr växer främst på betade havsstrandängar men även vid alvarträsk och kalkfuktängar. Fördelningen mellan lokaler utmed kusten och i "inlandet" är ungefär 50/50. Liten ärtstarr är konkurrenssvag och vill ha kortvuxen och gles vegetation. Eftersom den förr ej urskildes systematiskt är det svårt att bedöma om den ökar eller minskar men för att liten ärtstarr ska fortleva är det viktigt att Ölands naturbetesmarker (inklusive sjömarken) fortsätter att hävdas och att inga näringsämnen tillförs.

Liten ärtstarr känns igen på sina små fruktgömmen (2–2,5 mm) som sitter tätt ordnade i rader vilket gör att honaxet liknar en välmatad majskolv. Nöten fyller helt ut fruktgömmet. Vanlig ärtstarr har större fruktgömmen (2,3–3,0 mm) och de sitter inte i lika välordnade rader. Nöten fyller inte ut fruktgömmet vilket medför att på pressat material är den korta näbben intryckt i fruktgömmet.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Främst på betade strandängar och på bleke vid stranden, men även på fuktalvar (träskhed), i grustag samt i fuktiga dynsänkor (på Gotska Sandön). Johanssons (1897) ”H. o. d. på stränderna” motsvarar tämligen allmän. Englund (1942) redovisar arten kollektivt från 390 strandavsnitt; flertalet av uppgifterna gäller former i strandängar på den övre landstranden, dvs. troligen i stor utsträckning var. pulchella. I jämförelse med vår frekvens kan detta antyda en viss minskning under 1900-talet. Förmodligen kan orsaken vara det minskade betet på öns strandängar, vilket har missgynnat denna småvuxna växt.

Liten ärtstarr växer friskt till fuktigt på glesbevuxna grusiga eller sandiga havsstränder eller strandängar och ibland även på sjöstränder. Förmodligen är den spensliga arten förbisedd under inventeringen framför allt i inlandet.

Liten ärtstarr betraktas ofta som en underart eller varietet av ärtstarr och har i Sörmland påtagligt annorlunda ekologi. Den växer i strandängar med tät grässvål vid havet nära högvattenlinjen. På skärgårdens öar och skär växer den ofta i små ängsfragment i skrevor och svackor. Arten är starkt betesgynnad. Den är gynnad av kalk och rörligt markvatten. Arten är även rapporterad från några liknande lokaler vid sötvatten, t.ex. Svärta vid sjön Ången (HEW). Liten ärtstarr är mycket känslig för igenväxning och försvinner på många lokaler efter upphörande bete.