lapsk getväppling

Härjedalen Ytterhogdal Sänna, 6889 1456, 1873 (ECO i S);
Ljusdal Färila Skyte, Brännholmen i Ljusnan, 6864 1494, 1929 (GLM i S); Ljusdal Hennans järnvägsstation, 68785 15055, 1991 (NLU i S):
Nordanstig Harmånger Stocka såg, 68653 15807, 1916 (REM & TVE i S); Hassela Dalåsen, 6889 1546, 1919 (SIM i S). Alla belägg är bestämda av R. Lampinen.

Ett tidigare fynd i S från Värmdö Djurö Runmarö Marieberg 1929 T. Vestergren har identifierats som lapsk getväppling.

Troligen denna underart som förekommer i inlandets sydväxtberg och i stor utsträckning även på vägkanter i de nordvästra och inre norra delarna av landskapet.

Flerårig hårig ört med enstaka nästan upprätta stjälkar. De parflikiga eller trefingrade rosettbladen är typiska med en kraftig oval ändflik och ett fåtal (eller inga) mycket små sidoflikar. Högst tre stjälkblad sitter på den nedre delen av stjälken och dessa har ofta något fler sidoflikar. Det ensamma blomhuvudet sitter på ett mycket långt skaft och har klargula blommor, ibland rödanlupna, med ett uppblåst utspärrat vithårigt foder. Stödbladen under blomhuvudet är djupt inskurna med breda tumliknande flikar som överlappar. Baljan är efter blomning täckt av det uppblåsta fodret.
Lapsk getväppling växer på kalkrik sten eller grusmark, t.ex. rasbranter, sydbranter och dryashedar. Den förekommer även nedom fjällen och då ofta i sydbranter eller på kulturmark t.ex. i vägkanter och på banvallar. Utbredningen sträcker sig från Härjedalen och norrut.

Förväxlingsrisk:
I södra delen av fjällkedjan kan den införda underarten stor getväppling (A. vulneraria subsp. carpathica) sällsynt förekomma i kulturpåverkade miljöer. Denna har alltid klargula, aldrig rödaktiga blommor med ett tilltryckt hårigt foder samt foderblad med smala, ej överlappande flikar. Rosettbladen är mångflikiga och blomhuvudena sitter ofta två och två.