lappfingerört

Arten är endast känd från en lokal i Härjedalen: Ljusnedal/Hede: Ulvberget V om Medskogen (17D 5a). Sockengränsen går mitt i lokalen. Detta överraskande fynd gjordes 1905 (jfr Birger 1908a). Arten är fortfarande riklig i branterna (Danielsson 1981). Den växer på uppskattningsvis 750–820 m.

En uppgift från Torkilstöten i Storsjö i samband med en naturinventering (Bramryd & Holgersson 1978) har inte kunnat bekräftas. Belägg saknas. I Hulténs (1945) lokalförteckning (med karta) ges två lokaler för arten i Härjedalen: Medskogsberget och Ulvberget. Det rör sig dock om samma växtplats. Berget heter på topografiska kartan Ulvberget. Anledningen till Hulténs misstag är att det också finns ett berg med detta namn Ö om Hede. Ulvbergets geologi har studerats av Strömberg (1955, 1961). Det innehåller flera mineral med hög kalkhalt. Avståndet till närmaste kända svenska lokal (i Sylarna i SV Jämtland) är ca 70 km. På Dalvola NV om Vauldalen nära gränsen till Sverige finns dock en lokal, till vilken avståndet är ca 50 km (ÖN, personlgt meddelande).

Lappfingerörtens isolerade förekomst i Ulvberget är något av en växtgeografisk gåta. Frågan är om det är en reliktlokal eller om förekomsten är ett resultat av nyspridning i relativt sen tid. Möjligen är reliktteorin mer tilltalande, men det kan bara bli fråga om spekulationer. Som Andersson och Birger (1912) påpekar kan Ulvberget betraktas som den sydöstra avslutningen av Lillfjället: toppen intas av fjällhedens växter (dock utan kalkkrävande arter).

Ett tänkbart händelseförlopp kan te sig som följer: lappfingerörten spred sig i istidens slutskede snabbt från tidigt avsmälta områden i de rika sydnorska högfjällen till NV Härjedalen och SV Jämtland, även till det relativt plana moränområdet SÖ om Helagsfjället ned mot Flatruet och Lillfjället. Man kan föreställa sig att arten var vanlig där, innan moränen blev urlakad med avseende på kalk. Under den postglaciala värmetiden steg skogsgränsen avsevärt (det vet man genom fynd av tallstammar i torvavlagringar på bland annat Flatruet). Flatruet, Lillfjället och andra lågfjäll blev helt skogbevuxna och obeboeliga för många fjällväxter. Enstaka exklusivare växter överlevde i brantberg med lämplig geologi och i rasmarker, där skog inte kunde växa (jfr Smith 1951 s 366).

Enligt detta händelseförlopp skulle populationen i Ulvberget ha varit isolerad ända sedan bronsåldern, och en lokalras skulle möjligen ha kunnat utbildas. Detta tycks också vara fallet, jfr Nilsson (1986), som påpekar att populationen i Ulvberget är avvikande, såväl till utseendet som till ekologin. Men, som sagt, det skisserade scenariot är en spekulation. Spridning med fåglar (t ex korpar) är en annan möjlighet.

Lappfingerörten är inte hotad på denna lokal. Populationen är ett intressant forskningobjekt. Bl a skulle det vara intressant att veta om den är apomiktisk. Troligen är detta fallet: alla sådda exemplar har blivit helt lika varandra (ÖN, personligt meddelande).

1104 Potentilla nivea L.

This arctic-montane species s. lat. is widely but partly disjunctly distributed in Eurasia and N. America. It includes the subsp. subquinata (Lange) Hult. with a disjunct occurrence (NE. Fennoscandia, Spitsbergen, Greenland and central N. America), being probably of hybridogene origin (Fl. Eur. 2/1968, p. 41). The species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 72 and map 63). Further, a few closely related taxa in the C. Asiatic and Chinese mountains are mapped together. For the arcticamphi-atlantic P. chamissonis Hult. see no. 1105.