kung Karls spira

Uppgiven av Nilsson & Gustafsson (1976 b) från Laholm (symbol för försvunnen förekomst på en utbredningskarta). Vi har inte kunnat spåra ursprungsuppgiften.

Sedan 1920-talet åtta lokaler i Skogslåglandet och Nedre Bergslagen, säkert kvar på fem (i verkligheten troligen något flera). Syns vara utgången på ett 25-talet lokaler, som var fördelade på Mälarslätten, Skogslåglandet och Nedre Bergslagen Boreal, eurasiatisk art, vars förekomst i Sverige under 1900-talet allt mer förskjutits mot Norrland. På potentiellt naturliga ståndorter sällsynt i Västmanland (Bergslagen och kanske Skogslåglandet). Kalkgynnad; möjligen ej så under förhistorisk tid, varför det är svårt att säga, om den antropokora populationen företräder en från den indigena skild utbredningstyp. Utbredningstyp osäker.

1687 Pedicularis sceptrum-carolinum L.

This mainly boreal-montane species is widely distributed in Eurasia. It is questionable whether the gaps in the Siberian distribution area are real. In some localities, for instance in S. Sweden, it is probably extinct. The closely related E. Asiatic taxa P. gloriosa Biss. & Moore (syn.: P. sceptrum-carolinum f. japonica Miq.) and P. ochiaiana Makino are mapped separately. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 403.

Nordlig växt på kärrängar, slåttergynnad, möjligen försvunnen från Närke p.g.a. utdikning och igenväxning. Sernander (1895) betraktade växten som ”en subatlantisk relikt i den svenska ekregionen”, d.v.s. högst 2 500 år gammal.

Förgäves eftersökt på båda lokalerna under 1970-talet. Sannolikt utgången.

Lövrandskog i myrkanter, glest träd- eller videbevuxna myrstråk på fastare mark samt utmed bäckstråk i myrmark. Vidare i kortvarigt översvämmade , stundom steniga och grusiga strandängszoner vid större vattendrag, särskilt utmed vissa åar och älvar i landskapets västra-nordvästra och nordöstra delar. Från myrförekomster kan spridning ske till anslutande vägdiken och fuktiga dikesslänter. - 56 (8).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "ingenstädes ymnig, men vida utbredd." Detta får sägas vara en även nu giltig bedömning.

Flerårig halvparasitisk ört med kraftig bladrosett och bladlös ogrenad saftig stjälk. Hela växten är så gott som kal. Rosettbladen är avlånga utan skaft och djupt parflikiga med ojämnt trubbtandade småflikar. Ofta med rödvioletta inslag. De stora blommorna som knappt öppnar sig är ljust gula och har mot spetsen rödaktiga hylleflikar. De sitter i rader i ett ax i toppen av stjälken. Frukterna är stora klotrunda kapslar.

Kung Karls spira växer på frisk–fuktig ganska näringsrik mark i norra delarna av landet. Den hittas ofta på stränder, i myrkanter, videsnår, kärr och diken. Den är ofta, speciellt i fjällen en ganska vanlig art men längre söderut, från södra norrland och ner samt vid kusten är den mer sällsynt och knuten till rikkärr. Den finns lokalt så långt söderut som Småland.

Förväxlingsrisk:
Nästan omisskännlig.
Två andra mer småvuxna Pedicularis-arter med tydlig bladrosett är Brandspira (P. flammea) och gullspira (P. oederi). Dessa sällsynta fjällarter har dock rosettblad med tydliga obladiga skaft och avlånga kapslar.

Kung Karls spira är en flerårig halvparasit som i Sörmland växer i öppna kalkrika kärr som tidigare hävdats genom bete eller slåtter. Den fanns förr på flera rikmyrar i landskapet men har efterhand försvunnit på grund av dikning och upphörd hävd. Endast i Stampmossen i Länna, där den först hittades av Allan Johansson för drygt 40 år sedan, finns den ännu kvar. Lokalen var vid 1900-talets början ett öppet slåtterkärr och till och med delvis uppodlat. Arten växer nu i den södra delen av ”mossen”, som här bildar ett öppet rikkärr. Stampmossen är naturreservat. Skogsvårdsstyrelsen har tidigare ombesörjt busk- och slyröjning på platsen där kung Karls spira växer. Beståndet är ganska konstant år från år, men antalet blommande skott varierar från år till år. Efter 1997 har inga blommande plantor setts. Kung Karls spira är akut hotad i landskapet.

Nord-, Mellan- och Östeuropa, norra Asien. I Sverige rätt vanlig i Norrland, söderut sällsynt och minskande ned till Småland.

Fröna av kung Karls spira är ganska platta och till stor del byggda av en vävnad med luftblåsor som gör att de kan följa med vinden kortare sträckor. Hälften av fröna flyter fortfarande efter en vecka och hinner på den tiden transporteras långt. På älvbotten i en fors som torrlades när kraftverket i Arbrå byggdes åren 1962–63 grodde efter några år en planta av kung Karls spira. Växtplatsen översvämmas fortfarande då och då vid högvatten. Plantan blev kvar i många år. Det är det fynd vid Ljusnan som ligger längst nedströms, även inkluderande äldre uppgifter. Närmaste kända nutida förekomst är en mil uppströms. Arten blommar i linneans tid. Fruktämnena sväller upp till tunga gula frökapslar, som när de öppnar sig småningom blir bruna. Inget grönt övervintrar. Arten tycks gro mest på störd mark. Plantan kan bli många år gammal, men populationen är troligen beroende av tämligen frekvent nyetablering från frö.
 
Bild i Natur och vegetation, sid 365.