korsört

Se strålkorsört Senecio vulgaris var. hibernicus och vanlig korsört Senecio vulgaris var. vulgaris.

Gammal bofast art.

Tämligen allmän.

Trivialart, allmännast i kustlandet.

Korsört är eventuellt ursprunglig på havsstränder, t ex på klippiga/steniga/grusiga platser samt tångvallar. Den ettåriga arten är dock mycket kulturgynnad och man finner den oftast i grönsaksland och rabatter. Dessutom växer den i åkerkanter, på markblottor i betesmarker, vid gödselstäder, på ladugårdsbackar och jordhögar samt utkast- och avfallsplatser.

Giftig läkeört som förekommer allm. i mull- och näringsrik mineraljord på ogräsmark. Dess känslighet för igenväxning kan utläsas av bl.a. förekomsten på de nybildade Hjälmarskären där Callmé (1887a) fann 11 lokaler men växten var försvunnen när Birger (1905) besökte samma skär.

Som andra vidspridda växter gror den stundom uppe i träd. ss. på päron vid Kägleholm i Ödeby (J. H. Lallerstedt enl. Wittrock 1894).

1848 Senecio vulgaris L.

This common species is considered to originate from parts of Europe and W. Asia but has spread widely as a weed with agriculture and communications almost all over the world. It belongs today to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 226 and map 218).

Först uppgiven av Dusén (1880), uppgiftslämnare F. Behm.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Korsört är troligen ursprunglig på sandiga och grusiga havsstränder samt hällmarker. I dagsläget är knappt 10 % av fynden gjorda på klapperstensvallar vid havet, sandstränder och tångvallar. Än mer sällsynt är korsört i grusalvar, uppfrysningsmark och karstmiljöer. Vanligast är den idag i starkt kulturpåverkade lokaler som jordhögar, stentippar, grusplaner, sandtag och stenbrott, diken, dammar och gårdsplaner. Korsört är bitvis vanlig i betesmarker, speciellt efter röjningar, och dyker upp i traktorspår eller där stödutfodringar skett. Även i vägkanter, som ogräs i trädgårdsland och åkrar är den ofta förekommande.

Korsört är vanlig över hela Öland varhelst mänskliga aktiviteter ger lämpliga förutsättningar. Eftersom den växer och blommar under en stor del av året är den lätt att inventera.

Såvitt känt företräds arten på Öland av vanlig korsört var. vulgaris som helt saknar strålblommor.

Gammal, bofast.

Kulturföljeslagare.
Kulturmark: gårdsmiljöer, åkrar, jordhögar, skräp- och soptippar och annan ruderatmark; även gödslade strandvallar, sandiga rasbranter och nötbetesmark. Angavs av Johansson (1897) som ”Allest.”. Detta kan möjligen fortfarande stämma för öns kulturmarker, men korsört hittades exempelvis i bara fyra provrutor, så ”allestädes” som helhetsbedömning är en aning i överkant.

Endast vanlig korsört ssp. vulgaris är känd från Gotland.

Korsört växer på frisk till torr, kväverik, naken eller glest bevuxen mark. Vanligast är den som ogräs i åkrar och trädgårdar, men man finner den också ofta på havsstränder och havsstrandängar liksom på vägkanter, banvallar, grusplaner, industritomter, jordhögar och andra skräpmarker.

Korsört är en gammal kulturföljeslagare som betecknas som allmän i äldre floror. Den har inte haft någon tydlig ökning som klibbkorsört och bergkorsört och är sannolikt inte vanligare nu än förr.

De vanligaste följeväxterna är maskrosor (22%), våtarv, gatkamomill och svinmålla.

Korsört kommer upp från frö när som helst under växtsäsongen och blommar åtminstone från linneans tid till dess frosten kommer och ibland även senare, vid förnyat mildväder. Småplantor övervintrar med gröna blad. Oftast finner man den på normalfuktig jord, men den kan växa även på våt lera på en strand och extremt torrt tillsammans med skatnäva och råttsvans. Den växer i potatisland, köksträdgårdsland, rabatter och andra prydnadsplanteringar, och är med sin snabba livscykel på sådana ställen ett besvärligt ogräs. Den finns med medelhög frekvens på järnvägsstationer, något lägre på banvallar. Med låg frekvens påträffas korsört även på stränder i jordbrukslandskapet, särskilt vid de stora vattnen. På havsstrand ser man den nästan inte alls, utom på fågelöar.