korallrot

588 Corallorhiza trifida Chät.

This boreal-montane species occurs on wet and peaty soil from Europe through Siberia and N. America. Within the hatched areas it is partly infrequent or lacking. It belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 110 and map 102). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 112.

Korallrot är ursprunglig. Den skuggälskande orkidén växer främst och ofta ganska rikligt i blöta, vitmossdominerade sumpskogar, som gärna får ligga i anslutning till sjöar och vattendrag. Man finner den också i mer eller mindre bindvideskuggade och ofta svagt översilade vitmosskärr i skogsterräng. Antalet exemplar på enskilda växtplatser kan variera kraftigt mellan olika år. Den vissna stjälken med de ganska stora frökapslarna står ofta kvar under hela hösten, ibland även under vintern.

Korallroten tycks ha ökat i den södra hälften av landskapet under 1900-talet. En orsak kan vara att skogsarealen i denna del av landskapet ökat kraftigt och därmed även tillgången på skuggiga skogskärr och sumpskogsmiljöer (jämför spindelblomster Listera cordata).

Växten kräver ordentlig markblöta och försvinner i regel om växtplatsen dikas.

Kärr- och fuktängsväxt, spridd–täml. allm. utom i uppodlade delar av Närkeslätten. Växer på stränder och i kärr m.m.

Gammal bofast art. 

Tämligen allmän-spridda i större delen området. Låg frekvens i Mälarslättens odlingsbygder. Utbredningstyp: U.

Myrin 1832.

Allmän i hela landskapet.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833) som Corallorrhiza innata: "flerestädes i synnerhet kring Ransjö."

Korallrot växer i skugga eller halvskugga på fuktig eller våt mark, helst i anslutning till rörligt markvatten. Man finner den i och vid fuktstråk i barr- och lövskog, gärna bland riklig vattenklöver Menyanthes trifoliata i mattor av vitmossa Sphagnum. Den växer även i sumpskogar och kärr samt i övergången mellan dessa, ej sällan i fastmarkskanten av gungflyn. I blöta kärr sitter den ofta i tuvkanterna. Ofta förekommer den på samma lokaler som spindelblomster Listera cordata men i regel lite blötare än denna. Någon gång kan korallroten växa på fuktig, störd mark, som vägkanter, grusgropar eller diken.

Arten är känslig för dikning på växtplatserna eller i deras omgivning.

Korallrot växer i fuktig, kalkfattig och mager barr- eller lövskog. Den är under den aktuella inventeringen funnen på kanalkant i en fuktig blandskog, i svagt betad barrskog och ohävdade skogskärr.

Korallrot är idag mycket sällsynt men troligen något förbisedd då sumpskogar i de nordliga socknarna Böda och Högby generellt är sämre inventerade. Dessutom är orkidén diskret och lätt att gå förbi. Men korallrot förefaller ändå ha en klart minskande trend beroende på den fortgående dränering, eutrofiering och igenväxning som skett av landskapet. Jämfört med Sterner (1986) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Korallrot förefaller sakna klorofyll men studier har visat att växten kan producera en del kol- och kväveföreningar på egen hand. Den räknas därför som partiellt mykoheterotrof dvs. växten utnyttjar de svampar som den växer tillsammans med samtidigt som den har en viss egen fotosyntes (Johansson m.fl. 2017).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Korallrot hittas framför allt i fuktig strandskog och i dynsänkor med tall och klibbal inom Avanäset på östra Fårö. I övrigt är arten funnen i björkkärr, på utdikad, igenvuxen myrmark och i en fuktig f.d. torvgrav.

Johansson (1897) nämner (förutom lokalen i Hejde): Fårö, Vinor (KJ), Hellvi, Storholmen i Fardume träsk (An m.fl.), Sanda, Skallbjörk (Hulteman) och Kräklingbo, Hajdeby (KJ).

Korallrot växer på blöt till fuktig mark i skogskärr, sumpskogar och videkärr samt utefter bäckar, fuktdråg och källdråg i löv-, bland- och granskogar. Arten är oansenlig och ofta fåtalig, varför den förmodligen är förbisedd.

Nyckfull i sitt uppträdande och svårfunnen. Säkert förbisedd. Korallroten växer i fuktiga moss- eller mullrika barr- och lövskogar, särskilt alkärrkanter, fattigkärrkanter och mosselaggar, ibland ute på myrarnas vitmossmattor, någon gång på stigar och i vägdiken i sådan mark. Arten är känslig för dikning och andra skogsbruksåtgärder. Ingen påtaglig minskning kan dock ses jämfört med tidigare. Minskningen på grund av dikning och avverkning uppvägs förmodligen av igenväxning av många tidigare hävdade sjöstränder och öppna myrar med gran och björklokaler som korallroten uppskattar.

Korallrot finner man i kärrkanter, myrlaggar, sumpskogar, både i lövsumpskog (ofta alsumpskog) och gransumpskog samt i fuktiga lundar, i skärgården även i täta videsnår. Den uppträder också i glesa vassbälten, där den dock kan vara svår att upptäcka. Ibland växer den på kulturskapade ståndorter som vägrenar och fuktiga grusgropar. Vanligtvis fåtalig, men bestånd med flera tiotals exemplar kan påträffas.

Korallroten är ursprunglig. Den angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten vid 1800-talets mitt. Omkring 25 gamla fyndplatser är kända.

De vanligaste följeväxterna är kärrviol (29%), blodrot, ekorrbär, gran, skogsstjärna, glasbjörk, vitsippa och älggräs. Korallroten blommar på försommaren samtidigt som skogsstjärna och liljekonvalj. Den sätter ofta frukt och fröställningarna står länge kvar. De små fröna kan spridas med vinden.

Korallrotens jordstammar är lätta att frilägga där de sitter i vitmossförna eller mer sällan i mulljord. Fjolårsstammarna sitter kvar, bruna, när årets skott i skogsstjärnans tid står som några centimeter långa gröna käppar upp ur mossan. Blomningen sker i ekorrbärets och i linneans tid, men blommorna är nedåtvända och oansenliga, och förbises lätt. Oftare än under blomningen lägger man märke till arten när den har frökapslar, även de vända nedåt. Genom sin oansenlighet är korallroten en förbisedd art, i verkligheten sannolikt en av de tre vanligaste orkidéerna i Hälsingland. De andra två är jungfru Marie nycklar och spindelblomster.