knytling

Ej tidigare publicerad från Dalsland.

Enda fynd: Hede: 175 m SÖ om Hede f d järnvägsstation (17D 5g 0- 2-, 1989, S. Kilander i UPS), ca 100 exemplar med bl.a getväppling Anthyllis vulneraria, renfana Tanacetum vulgare samt vit- och rödklöver Trifolium repens och T. pratensis. Höjden över havet är 420 m. De närmaste fyndorterna ligger vid nedre Ljungan i Medelpad.

768 Herniaria glabra L.

This variable species (cf. Fl. Eur. 1/1964, p. 151) occurs in most of Europe and adjacent parts of Africa and Asia. The distribution eastwards are incompletely known. The outlying localities relate to occasional occurrences. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 152.

Knytling är möjligen ursprunglig på sandhedar vid havet. I denna miljö är den funnen några gånger, men i första hand är den knuten till starkt kulturpåverkad mark. Den karakteristiskt gulgröna, till marken tätt tryckta och glest ”mattbildande” växten är ljuskrävande och konkurrenssvag. Vanligen finner man den på torr, sandig/grusig mark med gles växtlighet och ganska hårt slitage i anslutning till gator och vägar, järnvägar, industrier, grustag och soptippar. Allt oftare ser man den också på mer eller mindre blottad jord i gräsmattor, på åkervägar och jordupplag.

Knytling har ökat i utbredning och frekvens under 1900-talet, vilket nog kan sättas i samband med tätorternas utbyggnad och därmed sammanhängande jord- och grustransporter. Spridningen pågar fortfarande.

Möjligen inhemsk på kalkberg och sjöstränder. Enl. tidigare floror var arten allm. i Sverige och Närke (Samzelius 1764, Gellerstedt 1831), vilket möjligen var en överdrift. Numera är den ojämnt spridd i större delen av landskapet. Vid Kjellmerts (1947) inventering fanns arten på 2 lokaler i Svennevad. I Tysslinge sågs inom 6 km² en enda lokal i Garphyttan–Ånnabodatrakten (Löfgren 1994). Vid Fjugesta järnvägsstation växte 100-tals ruggar i järnvägsgruset 1990. Lokalt har växten haft rika förekomster, bl.a. i Sköllersta där den var ”allmän på skalliga backar vid vägen mellan Åkerbystugorna och Skölersta kyrka” (Gyllenhaal ms 1774).

Knytling växer mest på exponerad mineraljord bl.a. järnvägsgrus, åskullar, på kalkberg, m.m. Flera fynd har gjorts på sandstränder och steniga Hjälmarstränders landvinningar. En extrem växtplats vid Axbergs kyrka 1993 var fuktig jord utanför östra kyrkogårdsmuren (OREB).

Spridd-tämligen allmän längs Östra Västmanlands åsar, för övrigt tämligen sällsynt men bofast i alla regioner. I Västra Bergslagen främst inom banområden. Den låga frekvensen i V beror förmodligen mest på ofullbordad spridning, föga på ogynnsamt klimat. Utbredningstyp: S2 (pU 1. pS1).

Gammal bofast art.

Förr tillfälligt inkommen med barlast, en äldre uppgift från torrängsmiljö. I nutiden ett par förekomster på bangårdar samt en massförekomst på sandiga fält och slaggtipp i gammal bruksmiljö. -8 (7).

Knytling växer på blottad, sandig och periodvis fuktig mark som snabbt torkar upp. Den är vanlig på alvaret där den växer i tunn alvarmo som täcker kalkstenshällen, upptorkande vätar, på uppfrysningsmark tillsammans ölandssolvända Helianthemum oelandicum och i glesbevuxna, betade torrängar. Ofta hittas den längs trampade fästigar eller i traktorspår. Knytling är också vanlig i ruderatmiljöer såsom sandtag, stenbrott, jordhögar och grävda bevattningsdammar. Den växer i gårdsmiljöer, vägkanter, gräsmattor och på grusplaner. Som åkerogräs är den idag mindre vanlig.

Knytling är spridd över större delen av Öland. Den är vanlig på Stora Alvaret liksom längs den västra kusten, speciellt från Borgholm och norrut. Inom Mittlandet är det något glesare med fynden, där växer den främst i skräpmarker.

Knytling varierar en hel del i hårigheten. Bladen är ofta cilierade men sällan håriga på själva bladytan. Blommorna kan vara kala eller håriga. Hårigheten av själva hypanthium (underbägaren), har visat sig ha en geografisk fördelning i Norden där håriga plantor främst finns i Danmark samt sydvästra Sverige (Skåne, Blekinge, Halland och södra Bohuslän) medan övriga Sverige (inklusive Öland) och Finland har plantor med kalt hypanthium (Jonsell 2001). Detta kan avspegla en olikhet i invandringshistoria. Från inventeringen har kala och håriga plantor noterats men det framgår inte vilken del av växten som granskats.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, torr till frisk (vinterfuktig), nött miljö med obefintligt eller utglesat växttäcke. På hällmark och alvarmark (här troligen ursprunglig), ofta på stigar eller i körspår, även ut mot vätkanter. Sekundärt spridd på sand- eller grusmark, vägkanter, markvägar, stigar och gårdsplaner; gynnad av markstörning. Knytling växer även i betad gräsmark, helst i jordblottor i tramp- eller körspår. Johansson (1897) angav ”Mycket allm.”. Dagens frekvens är knappast så hög, vilket innebär en viss minskning under 1900-talet, troligen beroende på minskat slitage från betande djur.

Knytling sprids med transporter på väg och järnväg och har kommit in i Bohuslän i sen tid. Den växer ofta tillfälligt i industriområden och hamnar, på grusplaner, banvallar och vägkanter. En koncentration av lokaler finns runt Uddevalla. Arten är på spridning i landskapet, förmodligen främst med landsvägstransporter.

Knytlingen är en gammal kulturföljeslagare. Arten verkar ha varit vanlig och vittspridd även under 1800-talet. Ett stort antal lokaler har angivits i litteraturen.
De vanligaste följeväxterna är femfingerört och röllika (30%) följda av maskrosor, rödven, groblad, bergsyra och sandtrav.

Knytling sprider sig lokalt med frö och fröna tycks långspridas med laster av sand, grus och krossgrus från lastbilscentraler, grus- och bergtäkter. Plantan har en central knippa med djupgående smala rötter. Skotten som utgår därifrån i alla riktningar slår inte rot. De som kryper i tomrummen mellan stenarna överlever tramp och körning och blir upp till 1 dm långa. Knytlingen startar sin blomning i övergången mellan skogsstjärnans och ekorrbärets tid och fortsätter till ljungens tid. Dess typiska habitat, väggrus, kan ge intryck av att vara en torr miljö, men arten är mindre tolerant för torka än till exempel femfingerört och blir helt brun under en torrsommar. Bladen övervintrar i viss utsträckning gröna, men beroende av vintervädret mer eller mindre. Vi känner bara sju gamla observationer av knytling. Under vår inventering sågs den på ett trettiotal lokaler, samtliga på väg-, järnvägs- och hamnmark, mest i landskapets sydostligaste hörn. Den ger intryck av att vara på spridning.