knölsyska

Gammal bofast art.

Allmän-tämligen allmän.

Knölsyska är ursprunglig men mycket kulturgynnad. I mer eller mindre naturlig miljö finner man den på skyddade havsstränder, sötvattensstränder samt i alkärr. Vanligast är den emellertid på torr till fuktig mark i anslutning till odlingar, främst åkerkanter, trädgårdsland och diken, samt på fuktig ruderatmark.

1600 Stachys palustris L.

Within this polymorphic and widespread species three subspecies are distinguished, viz. subsp. palustris in Eurasia (also introduced into N. America), subsp. pilosa (Nutt.) Epl. in N. America and subsp. homotricha (Rydb.) Hult in eastern N. America. Further, two closely related E. Asiatic species are mapped, viz. S. japonica Miq. and S. chinensis Bunge. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 374.

Läkeväxt i kärr- och fuktängar, allm. på Närkeslätten, i starkt kulturpåverkade delar av Skogsbygden mestadels spridd. Den förekommer i anslutning till kärr, bäckar och diken etc. och ofta i åkrar och rabatter. I fuktängar bildar den massbestånd.

Uppträder mest som ogräs i sädesåkrar, potatisfält och trädgårdsland. Ofta på lägdor, även i åkerrenar och landsvägsdiken, på vägkanter och timmeravlägg. Undantagsvis i gråalsumpskog. Rikliga iögonenfallande bestånd förekommer särskilt i sädesåkrar. - 100 (38).

Först uppgiven av Fristedt (1854): "vid Glisjöberg" [i Sveg].

Allmän på Mälarslätten och i Skogslåglandetalets kulturtrakter; i Bergslagen i regel spridd, överväg. på starkt kulturpåverkade ståndorter inom lågtrakterna (mest odlingsjord). Funnen i alla delområden. Klimathärdig avsevärt längre mot N, varför den tämligen låga frekvensen i Bergslagen nog till viss del är en följd av ofullbordad spridning (Total)utbredningstyp: S1.

Ansågs i Järnboås-Hjulsjö vara allmän av BINNING (1921), vilket kan ha varit en överskattning av frekvensen. Under hans tid dock kanske vanligare där än nu, införd med dåligt rensat utsäde och ostörd av kemisk bekämpning m.m. Också i Hällefors allmän enligt Lindberg 1958. Sannolikt Avsågs kulturområden kring Sikfors och Hällefors samhällen. I större delen av Hällefors och Övre Bergslagen är arten enligt min erfarenhet ovanlig.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 16–30 %.
Kommentar: vitblommiga former har noterats på en handfull lokaler.

Knölsyska växer på frisk–fuktig, ofta näringsrik mark som kan vara kalkfattig eller något kalkpåverkad. De flesta lokaler är belägna nära havet där den påträffas på tångvallar, skiffergrus, klapperstensvallar och sandstränder; ofta anges lokalerna vara ohävdade. Längs västra kusten växer den även i större vassbälten. Bortsett från de kustnära lokalerna hittar man knölsyska i fuktängar (både ohävdade och betade), på kanal- och dammkanter, längs diken och i sumpskogar. Även ruderatmarker med jordtippar kan hysa arten. Sällsynt är den noterad som ogräs i trädgårdar.

Utbredningen visar att knölsyska främst växer längs västra kusten på Öland, från Alböke sn i norr till Ventlinge i söder. Norra delen av Bödabukten hyser också en hel del förekomster av knölsyska. På östra och sydöstra delen av ön är det betydligt glesare med fynd liksom på Stora Alvaret. Den aktuella kartbilden känns igen från Sterner (1938) men idag är det betydligt tätare mellan fynden och växten är även noterad från fler socknar. Dagens igenväxning av tidigare betade strandängar längs västra kusten har gynnat knölsyska liksom den ökade näringsbelastningen av landskapet. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är en ökning.

Gammal, bofast.

Troligen inkommen, bofast.
Sand- och grusstränder, strandvallar och klapperstränder, strandängar och sumpiga, igenväxande stränder; även längs åar, kanaler och diken. Knölsyska kan även växa på åkrar, t.ex. på Fårö. Fram till 1900 var bara ett fåtal strandnära lokaler kända, och Pettersson (1958 s. 155) såg knölsyska som en nyspridd art på havsstränder, spridd genom fragmenterade rhizomer. Den snabba spridningen sedan det första omnämnandet 1837, i synnerhet under 1900-talet – Johansson (1897) listade bara 14 lokaler – gör att man kan gissa att knölsyska kommit in på Gotland först under tidigt 1800-tal, kanske även senare (men spridningen under 1900-talet kan också ha varit sekundär, från gotländska förekomster).

Knölsyska växer på fuktig eller våt, glest bevuxen jord i åkrar, på åkerrenar och trädor, där den ibland kan dominera. Man finner den också i åkerdiken, trädgårdsland och utfyllnadsmark samt på fuktängar intill sjöar och vattendrag och skyddade havsstrandängar med sötvattensutflöden.

Knölsyska blommar i mjölkens och i ljungens tid, då kornet kan vara moget. Inga gröna delar övervintrar.