knapptåg

Allmän

Arten, som inte tidigare varit känd från Härjedalen, påträffades 1990 på två lokaler i den sydöstra delen. Fynden är belagda (BD i UPS).

196 Juncus conglomeratus L.

This mainly European species has been introduced into N. America, although it is considered indigenous in Newfoun????land, Nova Scotia and Connecticut by Fernald (Manual 1950, p. 407). It is reported among the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 164 and map 145). Cf. also L. HämetAhti in Ann. Bot. Fenn. 17/1980, p. 186f.

Knapptåg är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer på fuktig eller växelfuktig mark, t ex mineraljordsstränder vid sötvatten, obetade och betade kärr och fuktängar samt diken, mindre vägar och körspår genom skogs- och myrmark. Arten är betesgynnad och ganska ljuskrävande.

Kärr- och fuktängsväxt, allm. i hela området vid stränder av sjöar och vattendrag, i fuktig skog etc. Den kallades i Närke tåg (Samzelius ms 1758) och användes vid tillverkning av korgar och mattor (Gellerstedt 1831).

Gammal bofast art. 

Arten är under spridning i landskapet. - 31 (14).

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Knapptåg och veketåg

Perenna, tuvbildande graminider med 4–12 dm höga och ca 3–5 mm breda strån som har ett sidoställt, kuddlikt blomknippe högt upp på strået. Tuvorna är mycket täta och kan ha hundratals, spikraka strån som lutar en aning utåt (“som stoppade i en vas”). Stråna är fint räfflade, har kraftiga, mer eller mindre bruna basalslidor längst ned, och en enhetlig märg inuti. Blommorna, som har 6 kalkblad, sitter i ett knippe som kan vara löst eller mycket tätt och har många blommor. Frukten är en spetslös kapsel med många, små frön.

Knapptåg och veketåg finns båda mest på fuktig, öppen, mager mark, både i jordbrukslandskapet och i kärr, svackor på fukthedar, vägdiken etc. Båda arterna är på spridning norrut längs vägkanter.

Förväxlingsrisk:
Närmast omisskännliga, enda förväxlingsart är blåtåg (Juncus inflexus) (sällsynt i Skåne, på Öland och Gotland), som har glesare blomknippe med upp till 5 cm långa grenar och kamrad märg i stråna.

Knapptåg växer mycket ofta tillsammans med veketåg. Vad som nedan sägs om denna gäller också knapptåg, som emellertid fördrar något magrare och torrare mark – i dikeskanter växer den t.ex. gärna lite högre upp. Vid gölar i skärgården är den vanligare än veketåg men i övrigt i regel sparsammare.

Knapptåg växer på fuktig, kalksvag och sandig mark; växten är tydligt mer kalkskyende än släktingen veketåg J. effusus. Knapptåg är ursprunglig och vanlig i sumpskogar som består av klibbal, björk, gran eller i tallskog med sumphålor. Växten ses också i betade fuktängar, skogskärr, vid diken, dammar, vägrenar och trädesåkrar. Sällsynt är den funnen i ädellövskog och gamla sandtag; däremot ses den inte i regelrätta ruderatmiljöer.

Knapptåg är vanlig främst utmed västra kusten, från Borgholm och söderut till Smedby sn. På Stora Alvaret och sydöstra Öland är den i princip obefintlig. Man ser tydligt på kartan var kalkfattig mark förekommer på ön, exempelvis längst nere i söder vid Ottenby, vid Köping tall nära Borgholm samt delar av de nordligaste socknarna.

Säkraste sättet att skilja knapptåg från veketåg J. effusus är att rulla ett färskt strå mellan fingrarna. Man känner då tydliga och kraftiga åsar, antalet är 12–30. Veketåg har ett strå som i färskt tillstånd är helt slätt; som torrt med 40–70 svaga åsar.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Växer ofta på sand i fuktig barrskog (även på hyggen), fuktmarker, beten, körspår, körvägar, diken, bryor, någon gång i ängen och på havsstränder. Fynden är ojämnt fördelade över ön. Knapptåg har få eller inga noteringar inom skogs- och kalkområdena på Lojsta hed, östra och norra delarna av huvudön samt på västra Fårö. Uppgifterna från Storsudret och Sudret är också få. Johanssons (1897) ”H. o. d. på sandområdena, eljes sälls.” stämmer alltså någorlunda även i dag.

Knapptåg växer ofta tillsammans med veketåg i fuktiga marker vid stränder, i kärrkanter, fuktiga skogsbryn, diken och fuktängar. I betesmarker kan tuvorna stå i täta och höga bestånd i det annars nerbetade gräset, eftersom kreaturen ratar växten. Den har ökat sedan förra inventeringen, förmodligen gynnad av utebliven hävd.

Knapptåg har samma ekologi som veketåg och växer mycket ofta tillsammans med den. Den förekommer dock ofta på något magrare mark och är konstant i de magrare barrskogarnas bilvägsdiken.

En viktig karaktär som skiljer knapptåg från veketåg är stråets yta, som är längsräfflad på knapptåg men slät på veketåg, något som man lättare känner än ser. Stråna har också betydligt mindre av den vita märgvävnad, som gör att veketågens strån ­fungerar som vekar, men inte knapptågens.

Som flera andra tågarter uppträder knapptåg som en fröbanksväxt, som snabbt koloniserar våt naken jord, vilket mest visar sig i vägdiken. Den bildar fleråriga plantor som på öppen mark växer sig starka men är konkurrenssvaga i sluten vegetation. Stråna övervintrar gröna. Blomningen inträffar på försommaren och omogna frukter finns i mjölkens tid.

För knapptåg uppgav R. W. Hartman (1854): ”flerest.” och Wiström: ”t. allm.”. Vi får tolka detta som att arten på den tiden var mycket vanligare än veketåg, och att knapptågens frekvens på 1800-talet var ungefär som nu eller möjligen att den har ökat.