klippoxel

Spontana förekomster av klippoxel finns närmast i Bohuslän och på Kullaberg i Skåne.

Prydnadsodlat träd.

1165 Sorbus rupicola (Syme) Hedl.

Syn.: S. aria (L.) Cr. p.p., S. salicifolia (Hartm.) Hedl.

This species is known from the British Isles, Scandinavia and Estonia.

Larsson 1851.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: genom tiderna uppgiven från minst 13 lokaler på Kullaberg och det tycks som om populationen, som i dag består av mindre än 10 individ, har krympt under senare år. På samtliga nu aktuella lokaler känd sedan mer än 100 år. Dessutom uppgiven från Stenshuvud i S. Mellby vilket skall grundas på ett belägg i S vilket emellertid inte återfunnits.
Kommentar: B, granskare KAO.

Vitoxel fel använt
Klippoxel har en splittrad utbredning i Sverige: Bohuslän och Dalsland, Kullaberg i Skåne, Blå Jungfrun i Småland, Gotland och några få platser i skärgården i Stockholms län. Arten gör intryck av att vara bunden till mycket klippiga områden. På Gotland har den dock ökat starkt sedan utmarksbetet upphörde (Pettersson 1958) och är nu vanlig även på plan mark. Dess bundenhet till klippor kan alltså bero på att den behöver betesskydd och öppen terräng snarare än klippmiljön som sådan.

Ursprunglig.
Kalktallskog, klintmiljöer och hällmark; även på kalkgrus. Ibland i barrblandskog, vätkanter, skogsbryn och vägrenar. Johansson (1897) bedömde arten som sällsynt och uppgav bara 12 fyndplatser, ”praktiskt taget endast funnen i samband med klintbranter” (Pettersson 1958 s. 59). Drygt 50 år senare hade klippoxel spritt sig markant; Pettersson (1958) redovisade 59 lokalprickar, med koncentration längs klintkusten på nordvästra Gotland. Ökningen fortsatte under senare delen av 1900-talet, till stor del genom att antalet lokaler inåt landet ökade. Ett par isolerade förekomster, i Näs, har tillkommit; i övrigt ligger sydgränsen vid Eksta. Säkerligen har det minskade utmarksbetet bidragit till denna ökning.

Det är bland klippor och i hällmarker nära havet man finner klippoxeln även i dag, där den växer torrt eller friskt och exponerat. Utbredningen är lik den för norskoxel med undantaget att klippoxeln också förekommer i den södra delen av landskapet. Liksom norskoxeln tycks klippoxeln ha ökat på senare tid, även här möjligen beroende på minskat hällmarksbete.

Klippoxeln växer i solexponerad, torr buskmark, främst på kalkhällmarker. På Mörtö i Nämdö växer den tillsammans med Sörmlands övriga tre vilda Sorbus-arter. Några av de sörmländska exemplaren sätter frukt men inga ungplantor har observerats. På det hela taget gör landskapets klippoxelbestånd ett skröpligt och ålderstiget intryck. Klippoxeln är hotad i Sörmland.

Nordvästeuropa. I Sverige sällsynt runt kusten upp till Stockholms skärgård. Utanför Sörmland förekommer arten närmast på Runmarö i Uppland samt på Gotland.