klibbkorsört

Allmän-tämligen allmän. I NV Dalsland spridd.

1847 Senecio viscosus L.

This species was originally restricted almost totally to Europe. It is a late invader of open ground in N. and W. Europe. It has also been introduced into N. America.

Klibbkorsört är inte ursprunglig i landskapet. Den ettåriga arten växer dels på tånggödslade havsstränder och stabiliserade dynområden, dels på en mängd starkt kulturpåverkade ståndorter - stations-, hamn- och industriområden, vägkanter, åkervägar, grus- och lertag, avfallstippar samt vid ladugårdar och gödselstäder.

Klibbkorsort var endast känd från 7 socknar före 1890, Hasslöv, Våxtorp, Halmstad, Steninge, Söndrum, Falkenberg och Varberg, men från och med 1900-talets början kommer allt fler rapporter, de flesta från järnvägsstationer. Numera finns arten i större delen av landskapet.

Den tidigaste uppgiften om klibbkorsort i Sverige är från 1747. Växten har sitt ursprungsområde i mellersta och södra Europa samt Mindre Asien.

Omtalad i Sverige tidigast på 1700-talet och fr.o.m. 1900-talet snabbt vindspridd över hela Närke på allsköns mineralrik ogräsmark, särskilt längs järnvägar och vägar, och är nu allm.

Broddeson (ms) kände delvis ymn. bestånd efter järnvägarna i Närke på 18 lokaler 1925. Vid Hallsbergs trafikområde var den ”en av de vanligaste järnvägsväxterna. Alla bangårdar och efter linjerna, även i ren makadam, ställvis dominerande” (Dalhielm 1984).

 Ny bofast art, inkommen med sjöfarten.

Grusiga och sandiga hamnplaner, fabriksområden och järnvägsstationer, även vägkanter och gator. Förr införd med barlast, senare främst med järnvägs- och biltrafik. Angavs ännu på 1950-talet som blott tillfälligt uppträdande utmed det ångermanländska järnvägsnätet (Almquist 1957). Sedan 1960-talet dock funnen rikligt etablerad på ett flertal bangårdar i landskapet, även kvarlevande i vissa hamnområden samt på enstaka fabriks- och vägkantslokaler. - 37 (21).

Numera allmän i hela Västmanland (i Bergslagen inom kulturområden). Utbredningstyp: U.

Klibbkorsört är ursprunglig i de södra och mellersta delarna av Europa. Till Sverige har den inkommit via sjöfarten och det första fyndet gjordes i mitten av 1700-talet i Göteborg. På Öland är den relativt sent inkommen och av Sjöstrand (1850) endast uppgiven från Böda. I Sterner (1938) finns samtliga kända lokaler nedtecknade (totalt tolv).

Klibbkorsört växer solöppet på näringsrik och grusig mark. De tidigaste fynden gjordes i hamnar, på havsstränder, i grustag och på ruderatmark. Än idag är klibbkorsört vanlig på klapperstensvallar, grusiga eller sandiga stränder, tippade högar med jord eller kalksten, sandtag och annan störd mark. Den dyker upp när betesmarker röjs, i åkerkanter och varhelst grusig och öppen mark erbjuds.

Klibbkorsört har en tydlig västlig slagsida med många fynd nära kusten, från Böda sn i norr till Ås i söder. Stora Alvaret, delar av östra sjömarken och Mittlandet har något glesare med fynd. Jämfört med Sterner (1938) har en tydlig expansion skett beroende på att arten inkom sent till Öland och då ännu inte hunnit etablera sig i alla lämpliga miljöer. Men redan i Sterner (1986) angavs den som spridd över hela ön.

Inkommen, bofast.

Inkommen, bofast.
Öppen, torr, bar mark: grusiga körvägar, grusiga strandvallar, gödslade sandstränder; även skräp- och soptippar, jordhögar och annan ruderatmark. Förmodligen tidigt inkommen till Gotland, troligen med sjöfart, eftersom de äldsta fynden gjordes i hamnar (Rosén & Wahlenberg, se ovan, Johansson 1897). Klibbkorsört har hittats främst i kustnära områden, särskilt rikligt på Östergarnslandet, runt Visby samt på de nordöstra delarna av huvudön. Johansson (1897) angav bara 18 växtplatser och ansåg arten som ”Tämligen sälls. (på s. Gotl. sälls.).”, så arten ökade således starkt under 1900-talet. Utbredningen på Gotland är mycket ojämn med en markant koncentration till områden kring äldre lokaler: Tofta, Visby, Östergarn, Slite i Othem, Kyllaj i Hellvi samt Ar i Fleringe.

Klibbkorsört är en relativt sent inkommen art från södra Europa och SV Asien. Första svenska fynduppgift är från Göteborgs gator (Linnæus 1747). Den har sedan dess spritt sig utefter vägar och järnvägar och kanske är spridningen ännu inte avslutad, i varje fall har arten blivit vanligare sedan förra inventeringen. Klibbkorsört växer exponerat på naken eller glest bevuxen torr, sandig eller grusig, kväverik mark på steniga havsstränder och hällmark i skärgården, kring gårdar, på vägkanter, banvallar och på alla slags skräpmarker.

Klibbkorsört är en kulturmarksart som kommit in i sen tid med transporter. Carl och Robert Hartman (1848) uppgav att den var sällsynt och kulturspridd med barlast. Senare har arten fått stor spridning med järnvägsnätet och därefter längs större vägar.

Klibbkorsörten har naturaliserats på stränder och småöar vid havet. Den trivs särskilt bra i den kalkrika Gävleskärgården där den ofta är talrik på grusvallar av kalksten ovan stranden – särskilt rikligt på Eggegrund. Arten förekommer också på fågelgödslade skär. Mer sällan uppträder den som ogräs i odlingar och som hyggesväxt.

De vanligaste följeslagarna är gråbo (19%), maskrosor, renfana, röllika, baldersbrå, höstfibbla och gatkamomill.

Klibbkorsört har frön med hårpensel. De kan ibland flyga långt. På Lindstaberget i Färila, många mil från tätorterna, hittades en 4 cm hög planta på ett hygge som bränts året innan. Detta är också artens västligaste nutida utpostlokal. Det tycks vara vanligare att arten sprids med grus, makadam och liknande, som i Segersta, där järnvägsstationen 1989 var nedlagd men spåret underhölls. Den växte där mest på nytillförd makadam, mindre på övriga ytor. Klibbkorsört blommar i linneans och i mjölkens tid. Inget grönt övervintrar.