kardborrar

Växternas äldsta historia är svårtydd. I äldre källor används ibland samma namn för olika arter. Samzelius (1760) påpekade växternas kulturberoende ”vid husen”. ”Bardana”, en eller flera kardborrearter, nämndes vid Örebro apotek 1736 (Gentz 1949). Kardborrarna avhandlades i kommerskollegium i relation till riksdagen som”... ganska utförligt uppehåller sig vid kardborrplantering o. dyl.” (Utterström 1943).

”På apotheken fås Bardanae rot, ört och blomma. Stiälken närmast roten kan ätas rå eller kokad såsom sparris. Drifwer urin, är därföre god i stenpassion, renar bloden. Bladen kastade på elden spraka såsom salpeter, lagda på swulnader göra dem miuka; lagda öfwer hufwudet lisa i febrar. Fröna äro beska tjäna i ländwärk och moderpassion. Decoctet brukas i smittosamma siukdomar och har för öfrigt samma kraft som petasites” (Samzelius ms 1758).

Medicinalstyrelsen uppmanade till insamling av kardborrarnas rötter under andra världskriget (Bondeson 1941).

Kända närkiska namn på växterna är bårrar, karborrgräs och töflor (Samzelius 1760, ÖLM). I en mängd uppteckningar (ÖLM 32a, 449, 1732, 1795) från 9 socknar framhålls töflor.

Äldre regionalt namn för kardborrar är ”klänkborre”.

Hybrider mellan arterna i släktet har tyvärr inte rönt något större engagemang under inventeringen. Rikard Sterner och samtida botanister var däremot flitiga och samlade ett antal belägg under de första decennierna av 1900-talet. I en artikel redogörs för kända kardborrehybrider (Murbeck 1943). Arter som liknar varandra och ibland är svåra att skilja åt är liten kardborre A. minus och lundkardborre A. nemorosum som dessutom lätt bildar hybrider. Dessa hybrider är nästan fullt fertila med funktionsdugligt pollen och god fröproduktion. På lokaler där de båda möts är hybrider lika vanliga som föräldraarterna. I artikeln lyfts frågan om inte lundkardborre, med ett lite vidare artbegrepp, kunde anses som en underart av liten kardborre? Övriga hybrider har alla nedsatt pollenfertilitet och frösättning. Även hybriden mellan stor kardborre A. lappa och ullkardborre A. tomentosum uppstår lätt; när de två arterna möts finns nästan alltid hybrider. Båda arterna har en kvastliknande korgställning men stor kardborre skiljs från ullkardborre på att rosettbladen är märgfyllda (inte ihåliga), holkarna är något plattade, gröna och aldrig filthåriga. Något svårare för att uppstå har hybrider av stor kardborre med liten kardborre eller lundkardborre. Mest sällsynta är hybrider mellan ullkardborre och liten kardborre eller lundkardborre; dessa hybrider är de som uppvisar sämst pollenfertilitet och fruktsättning.

Wahlenberg (1806, som Arctium lappa). Släktet var ej artuppdelat vid denna tid. Se vidare under de enskilda arterna.