kantdunört

Närke i Haussknecht (1884) avser möjligen ett Kil-fynd 1861 av Waetter, vilket dock är felbestämt enl. S. Snogerup.

Av Larsson (1868) uppgiven från Bolstad Byromsviken. Belägg saknas och arten är ej senare observerad i landskapet.

1; Skogslåglandet: Sala 1896 (Dahl så som E. adnatum, S). Tycks vara denna art. - [Fläckebo: Fläcksjön (U. ERIKSS. 1976) = E. palustre (muntligt meddelad av E. 1977).]

1361 Epilobium tetragonum L. subsp. tetragonum

Syn.: E. adnatum Gris.

This subspecies occurs in most of Europe, N. Africa and W. Asia. It has been introduced into S. Africa. Two other subspecies are distinguished in Fl. Eur. 2/1968, p. 310, viz. subsp. lamyi (Schultz) Nym. (no. 1362) and subsp. tournefortii (Mich.) Lev. in the Mediterranean region.

Kantdunört är bofast i Halland men kan inte räknas till landskapets ursprungliga dunörter. Bortsett från de ovan nämnda finns inga uppgifter om arten förrän på 1960-talet då den insamlades i de södra och norra delarna (se nedan).

Kantdunört är kulturgynnad. Den växer främst på störd mark, t ex vägdiken, åkerkanter, omställningsåkrar, plantskolor, grustagens högar av fyllnadsjord samt avfallstippar och utfyllnadsområden. I likhet med flertalet andra i sen tid inkomna dunörter är den under spridning.

Kantdunört är eventuellt ursprunglig i Skåne samt på Öland och Gotland (Oredsson & Snogerup 1976).

Ny bofast art.

(E. adnatum)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med mer än 75 %.
Kommentar: B, granskare AOr och KAO.

Under 1800-talet var kantdunört E. tetragonum och mörk dunört E. obscurum (som då kallades E. virgatum eller E. chordorrhizum) mycket förblandade. Samtliga småländska 1800-talsbelägg under namnet E. tetragonum har bestämts om: 13 var mörk dunört, 4 var grådunört E. lamyi. Därför kan inte de talrika litteraturuppgifterna (29 till antalet) från 1800-talet om E. tetragonum godtas; en närmare granskning av dem har också visat att det är osannolikt att någon av dem gäller verklig kantdunört.
De tre arterna klarlades av Neuman & Ahlfvengren (1901) men har inte desto mindre varit mycket förväxlade även under 1900-talet. Grådunört och kantdunört är närmast besläktade och avviker markant i ståndortskraven från mörk dunört. De verkar nämligen vara kalkgynnade och beroende av ett varmt klimat. De utvecklas bäst i fuktig miljö men växer gärna även på torra platser, om det bara är fritt från annan vegetation. I Sverige tycks kantdunört vara någorlunda vanlig bara i delar av Skåne.

Om oriktiga och obestyrkta uppgifter sorteras bort visar sig kantdunört i Småland endast vara funnen på skräpmark i Kalmar län och ett par platser i södra Kronobergs län. Inga säkra fynd har gjorts före 1960 och arten är troligen inte mycket äldre än så i landskapet: det är exempelvis osannolikt att den skulle ha funnits i Kalmar i början av 1900-talet utan att bli sedd av de skarpögda botanister som verkade där då. De småländska bestånden är genomgående små, och troligen är arten tillfällig i landskapet.

Kantdunört växer på torr–frisk, ofta näringsrik och kalkpåverkad mark. Arten förekommer i betesmarker och skogsbryn men är vanligast i olika ruderatmiljöer. Påfallande ofta växer den på grusplaner, stenhögar och i gamla kalkstensbrott, dvs. ganska torra miljöer. Kantdunört är också vanlig längs diken, på dammvallar, i vägrenar, åkerkanter och gårdsmiljöer. Enligt Sterner (1938) är arten ursprunglig vid källdrag och bäckar men i liknande miljöer är den idag ytterst ovanlig.

Kantdunört är spridd över större delen av Öland. Den är sparsam på de sydvästra delarna, troligen beroende på att marken där är något kalkfattig med öländska mått mätt. Samma utbredningslucka ser man längst uppe i Bödas barrskogar där den är obefintlig. Även på Stora Alvaret är kantdunört ovanlig; där växer den i stenbrott och någon gång i kalkfuktängar. Kantdunört har en ökande trend på Öland. Orsaken kan vara att den lätt etablerar sig i nyskapade miljöer som grusplaner vid transformatorstationer och mobilmaster, bevattningsdammar och på stentippar. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Kantdunört bildar lätt hybrider med grådunört E. lamyi; dessa hybrider är nästan fullt fertila. Trots detta ses hybrider sällan eftersom kantdunört till stor del är självpollinerad. De båda arterna står varandra mycket nära och har ibland behandlats som underarter. Hos kantdunört saknar de övre bladen och stödbladen hår på mittnerven (enstaka hår kan förekomma på själva bladet). Hos grådunört är övre blad och stödblad tydligt håriga på mittnerven (Jonsell & Karlsson 2010).

Gammal, bofast.

Kulturföljeslagare.
Diken, grustagsbottnar, fuktgropar i åkrar eller körvägar, brännfläckar, trädgårdsland, företrädesvis i blottad näringsrik jord. Under 1800-talets första hälft var kantdunört känd från tre socknar; under senare hälften tillkom ytterligare 13. Arten ökade starkt under 1900-talet och finns nu från Sundre till Fårö (men saknas på Gotska Sandön). Den är dock ojämnt spridd och inte vanlig i skogs- och alvarmarker. Hur länge arten funnits på Gotland kan vi inte säga; den snabba spridningen sedan 1850 kanske indikerar att den inkommit tidigt under 1800-talet.

Kantdunört växer på frisk till torr, ofta skalblandad jord i diken och på vägkanter, men den påträffas oftast på utfyllnader och skräpmark. Arten har ökat sedan förra inventeringen och är spridd i ett område från Tjörn till Bottnafjorden samt i Strömstads kommun. I övrigt enstaka förekomster.