källgräs

Av Hylander (1953) uppgiven från Dalsland. I Hultén (1950) markerad med en prick på Dalboslätten. Jag har ej lyckats spåra ursprunget till uppgifterna.

259 Catabrosa aquatica (L.) Beauv.

This polymorphic species is widely distributed in Europe and partly Asia and N. America. Two lower taxa are described from N. America, viz. var. laurentiana Fern. and var. uniflora S. F. Gray (also in Europe). The species is reported among the amphiatlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 70 and map 52), although it has a wider distribution. It has been reported from southernmost S. America.

Käll-, närings- och beteskrävande gräs, i Närke starkt hotad om vattenregimen ändras eller om betet upphör på dess enda kvarvarande växtplatser.

Källgräs är ett ursprungligt men kulturgynnat gräs. Det växer i havsstrandsgölar samt i källor, bäckar och diken med näringsrikt vatten, nästan alltid nära havet. En gång funnen växande direkt i sanden på en fuktig havsstrand med mycket gles växtlighet.

Källgräset har försvunnit från en del tätortsnära bäckar och småvatten vid kusten genom kulvertering eller torrläggning.

Gammal bofast art, nu utgången.

Källgräs är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

Möjligen en eller två spontana växtplatser vilkas karaktär ej är närmare känd, i övrigt kulturspridd bl a med barlast. Ej känd längre norrut i Norrlands kustland. - 5 (3).

13; förr på Ö. Mälarslätten, senast 1923, -43, -45, -50. I Skandinavien främst kustart, som sådan bofast även längst i N. I inlandet ofta i kalkområden. Då detaljerade uppgifter om ståndorter m.m. saknas, såväl vad gäller Västmanland som Sverige i övrigt, är utbredningsbilden svårtolkad. Kvarlevde måhända i SÖ som reliktapofyt eller -epökofyt sedan kusttiden. Utbredningstyp osäker.

Källgräs växer i källor, bäckar och diken samt på stränder, särskilt vid vattenutflöden; den gynnas av god näringstillgång och frihet från konkurrens. Arten är relativt vanlig utmed svenska västkusten och har (eller har haft) många lokaler även i Skåne, på Öland och Gotland; i övrigt är den mycket sällsynt och ojämnt spridd. De upprepade fynden i Vätterbygden indikerar att arten har haft en permanent och kanske ursprunglig förekomst här; förekomsten i Kalmar Ryssby hänger samman med det öländska förekomstområdet.

Källgräs har en världsutbredning som omfattar större delen av Europa samt delar av Asien och Nordamerika. I Sverige finner man källgräs främst längs västkusten, för övrigt är den sällsynt i landet.

Källgräs växer mer eller mindre solöppet på våt och näringsrik mark med rinnande eller silande ytvatten. Helst ska växtplatsen vara fri från annan konkurrerande växtlighet och dyig–gyttjig. På Öland växer källgräs i källflöden, diken, bäckar, kärr och på havsstränder; i den sistnämnda miljön ofta vid sötvattenutflöden.

Källgräs är ovanlig på Öland och bedöms i nuläget vara minskande. Speciellt tydlig är tillbakagången på sydvästra Öland. Orsaken är upphörd betesdrift där lokaler växer igen och källgräs försvinner. Betesdjurens klövtramp behövs för att hålla den våta marken öppen vilket gynnar det konkurrenssvaga gräset. På gamla, obetade lokaler kan man se hur vattenklöver Menyanthes trifoliata, rosendunört Epilobium hirsutum och mannagräs Glyceria fluitans tar över när igenväxningen satt fart. Å andra sidan är källgräs en för nötkreatur aptitlig växt med en sötaktig smak som därför gärna preferensbetas, så lagom är bäst. En annan viktig orsak till bortfall av lokaler är den torrläggning som skett av landskapet. De källflöden där gräset växte i början av 1900-talet är numera i flera fall omgjorda till bevattningsdammar eller vattenhål. Trots detta är åtminstone två av Rikard Sterners gamla lokaler återfunna under inventeringen. Några nya lokaler har hittats på sydöstra Ölands ofta välbetade sjömarker. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Vippbärande källgräs är lätt att känna igen med sin blåvioletta vippa, ofta med tvåblommiga småax utan borst. Men utan blommor kan de krypande mattorna på en havsstrand vara förvirrande. Bladen hos källgräs är påfallande korta, båtlika, kala och ser saftiga ut. Ett knep är att smaka på ett blad som har en tydlig söt smak hos källgräs medan exempelvis krypven Agrostis stolonifera som växer i samma miljö är smaklös.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Källor i betesmark, även sedd i blöt, sumpig källmyr. Äldre noteringar finns från åtminstone tretton växtplatser. Ingen av dem är med säkerhet identisk med dagens. De äldre fynden i Hamra och Hall ligger dock nära två av de nutida växtplatserna.

Källgräs har eftersökts på lokalen i Fleringe, där källan ännu är intakt, men utan positivt resultat. De äldre växtplatserna i Vamlingbo och vid Kungsladugården i Visby har vuxit igen. Arten har troligen alltid varit sällsynt på Gotland med bara ett fåtal kända lokaler (fem under 1800-talet, sju under första hälften av 1900-talet, tre under vår inventeringsperiod).

Källgräs växer exponerat i våt till fuktig, näringsrik och glesbevuxen dy eller lera. Arten är konkurrenssvag och gynnas av kreaturs-tramp. Oftast finner man den vid vattenhål, dammar och källdråg i betesmark nära havet. Den har minskat mycket kraftigt sedan mitten av 1900-talet, förmodligen mycket till följd av uppsnyggning och ändrade metoder för att förse betesdjuren med vatten.

Källgräs är flerårig och mycket konkurrenskänslig. Den växer på lerig bar mark kring källor och i källdiken. Arten är starkt gynnad av tramp och finns därför nästan bara i beteshagar. Den är mycket sårbar och för sin existens helt beroende av fortsatt bete. Förmodligen minskande. Thedenius (1871) anger att den förekom ”mångenstädes”, men få äldre uppgifter eller belägg från Sörmland existerar. I Sörmland hotad.