jättevallmo (aggregat)

Ett knappt 10-tal obestämda, storvuxna vallmobestånd av dessa prydnadsväxter har setts kvarstående på ödetomter eller vid utkast. Uppdelningen i två arter uppmärksammades först på 1990-talet varför tidiga fynd utan beläggex. inte kan bestämmas.

Under namnet jättevallmo Papaver orientale odlas storväxta, fleråriga vallmor med ursprung i bergen i östra Turkiet, Kaukasus och nordvästra Iran. En utredning av Goldblatt (1974) visade att det rör sig om tre väl skilda arter. Den vanligaste i svenska trädgårdar är P. pseudoorientale, som har fått överta namnet jättevallmo. Den äkta P. orientale, på svenska numera orientvallmo (Aldén m.fl. 1998), skiljer sig från P. pseudoorientale genom ljusare röd blomfärg och långskaftade blommor (översta bladet sitter under mitten på stjälken). Vidare har P. orientale inte en svart fläck vid basen av kronbladen (finns i regel hos P. pseudoorientale). Slutligen har P. pseudoorientale oftast ett eller ett par mycket små, flikiga blad som ett slags extra foder just under blomman; sådana saknas alltid hos P. orientale. – Den tredje arten, mörk jättevallmo P. bracteatum, liknar mest jättevallmo men har blodröda blommor och mycket grovborstigt foder; den är sällsynt i odling och som förvildad är den bara känd från en plats på Gotland (Johansson & Larsson 1996).

Insikten om att ´P. orientale´ bestod av minst två arter kom inte förrän 1990, när inventeringen av Småland i stort sett var avslutad, och materialet måste därför redovisas kollektivt. Vid kontroll av några lokaler visade sig dessa gälla P. pseudoorientale; därför avser troligen de flesta av våra uppgifter om P. orientale denna art. Ett par fynd av äkta P. orientale har dock gjorts i efterhand.