jättestarr

Gammal bofast art.

Ej tidigare uppgiven för Dalsland.

536 Carex riparia Curt.

This impressive species occurs in most of Europe (except N), W. Asia and northernmost Africa. The closely related C. kirganica Kom. and C. rugulosa Kuk. in E. Asia and the N. American C. lacustris (Willd.) Kuk. are tentatively mapped. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 79.

Spridd kärrväxt vars utbredning begränsas av tillgången på näringsrika, helt eller delvis exponerade, varma strandkärr och diken, kalkbrottdammar, järnvägskärr, sänkta lerslättssjöar etc. Lokalanhopningen längs Hjälmarens norra strand noterades redan av Blomberg (1865a) och omfattar i Rinkaby 20 lokaler (Nilsson 1986).

I Rysjön, Västra Kvismaren, ökade arten efter markberedning 1981 (Hytteborn 1985). En liknande utveckling torde har skapat de nuvarande bestånden på norra Hjälmarstrandens landvinning. I Götlunda växer den bl.a. från inre Fröshammarsviken till Hästnäsuddens spets i väldiga bestånd om 1 000-tals m², främst i sjöns vassbård utanför kärrens klibbal- och björkbård (!OREB/UMa). Stora delar av dessa förekomster omfattar sterila ex.

Ett par odlade bestånd är kända. Den utsåddes vid Härminge S om Adolfsberg i Gällersta på 1950-talet (J. Löfgren) och vid Hälgenäs i Bo sågs sterila ruggar i en anlagd fågelsjö 1991.

Vid Långsändan i Axberg har samlats 5 000 år gamla lämningar av arten (Kjellmark 1899).

Jättestarr är möjligen ursprunglig i rikkärr eller näringsrika, naturliga småvatten. Arten är också kulturgynnad, vilket framgår av lokalförteckningen nedan.

Ca 30; tämligen sällsynt-lokalt spridd i Mälarområdet; en äldre förekomst på övre, Ö. Mälarslätten Denna begränsning till områdets varmaste hörn beror säkerligen på höga värmekrav. Svensk utbredning sydlig-sydligt suboceanisk, starkare korrelerad till trakter med varmt sommar- och milt vinter- och vårklimat än C. acutiformis'. Utbredningstyp: S12.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 31–45 %.
Kommentar: B, granskare KAO.

Jättestarr växer på våt eller fuktig, näringsrik jord. Arten förekommer på stränder och i strandkärr vid sjöar och vattendrag, någon gång på skyddade brackvattensstränder. Dessutom anträffas den i skogskärr och sumpskog med al, björk och gran. Den uppträder gärna i diken och vid fördämningar (den isolerade lokalen i Alvesta är ett exempel). Jättestarr gynnas av upphörande hävd och blir ofta allenarådande över stora ytor.

Jättestarr växer i blöt, näringsrik mark som skogskärr, sumpskogar med klibbal eller björk, videkärr, vid bäckar samt längs stranden av Hornsjön, Högby sn; en del lokaler har ett extensivt bete. Jättestarr kan även växa på lite torrare mark som i hässlen och igenväxande slåtterängar. Arten ses ofta på kulturmarker som diken, kanaler och vattenhål, någon gång i fuktiga åkerkanter.

Jättestarr växer främst i västra kustskogen, våtmarker i Mittlandet och de nordliga socknarna Högby, Källa och Persnäs. Speciellt frekvent är den i omgivningarna runt Hornsjön. Utbredningsmönstret känns igen från Sterner (1938) men arten har försvunnit från en del socknar, främst på östra sidan av ön. Som tidigare saknas jättestarr helt på sydöstra Öland. Dräneringen av landskapet har även drabbat denna art. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Artnamnet riparia kommer av latinets ripa (flodstrand) och syftar på växtplatsen. Den delar för övrigt det namnet med backsvala Riparia riparia.

Gammal, bofast.

Ursprunglig (?).
Främst på sandunderlag i bäckar, diken, strandnära våtmarker; i ett fall vid en brya. Förmodligen ursprunglig på sydöstra Gotland, där flera växtplatser är naturliga, möjligen inkommen i Ekeby. Lokalerna ligger på platser där få botanister reste i äldre tid, och jättestarr kan därför ha förblivit oupptäckt till våra dagar. Det kan dock inte helt uteslutas att arten kommit in under senare tid.

Jättestarr växer på blöt, lerig och näringsrik mark, gärna påverkad av skalförekomster, utmed vattendrag, i diken, vid dammar samt i kärr.

Jättestarren växer vanligen vid mycket näringsrika slättsjöar och åar där den ofta kan bilda vidsträckta vassar. Ofta hittar man den dessutom i åkerdiken, ibland som kvarstående från utdikade sjöar, och uträtade åar, men oftast beroende på nykolonisering i sådana miljöer. Arten gynnas av jordbrukslandskapets eutrofiering och är nu mycket vanligare än förr.

Påträffad en gång.