jätteloka

Jätteloka, som gör skäl för namnet genom att bli 2-3 m hög och utveckla mycket stora blad och blomställningar, bildar livskraftiga bestånd på fuktig och oftast näringsrik mark. Den konkurrenskraftiga växten har framför allt etablerat sig i vissa bäckdalar på kustslätten, där den via frön sprider sig snabbt. En av de rikaste lokalerna finns utmed ån Skintan mellan Haverdal och Harplinge. Andra ganska vanliga ståndorter är vägdiken, åkerrenar, märgelhålekanter, utkastplatser, avfallstippar och annan ruderatmark.

Jätteloka, som härstammar från Kaukasus, introducerades som prydnadsväxt av plantskolor och fröfirmor i Sverige vid mitten av 1800-talet. När den började odlas i Halland är inte känt men den fanns i Falkenberg i museets trädgård vid Hallanäsgatan på 1950-talet (NGN). Växtens spridning i landskapet började under 1970-talet och på 80-talet ökade växten sin utbredning och frekvens kraftigt. Spridningen pågar fortfarande.

Jättelokans etablering i Sverige har väckt vissa farhågor. Genom sin storlek, snabba tillväxt och effektiva spridning tränger den undan all annan växtlighet i fältskiktet. Dessutom innehåller den ett ämne som vid kontakt med solbelyst hud kan ge smärtande hudutslag och ibland hög feber. På grund av dessa omständigheter har Naturvårdsverket sanktionerat bekämpningsåtgärder (SNV Dnr 225-6248-82). I Halland har någon samordnad bekämpning inte ägt rum men växten bekämpas kontinuerligt inom Falkenbergs stad och punktinsatser har gjorts mot större bestånd i Heberg och Vessigebro.

Prydnadsväxt, förvildad i Sverige sedan 1940-talet, spontant fröspridd vid vägar, järnvägar, trädgårdar och tippar. Dess giftighet orsakade debatt i Örebro kommunfullmäktige och fritidsnämnd, som sökte utrota den enl. instruktioner från Naturvårdsverket (Nerikes Allehanda 1989-07-05).

Jättelokans växtsaft innehåller det starkt fototoxiska ämnet furokumarin, som i kontakt med huden tillsammans med solbestrålning kan orsaka svårläkta, smärtsamma hudutslag ibland kombinerat med hög feber. Särskilt barn är utsatta. Permanenta hudeksem kan bli följden. Statens Naturvårdsverk har därför rekommenderat att växten utrotas (jfr H. Lundström 1984).

Tycks ännu inte ha fått någon större spridning i landskapet trots inplantering som prydnadsväxt flerstädes. Endast i Själevad och Junsele föreligger ett större antal uppgifter om spontanspridning (jfr G. Malmquist: svar på enkät om jätteloka från Naturvårdsverket 1986 samt rapport i brev). - 15 (4).

Ej tidigare uppgiven för Dalsland.

Med namnförbistringen inom denna grupp av prydnadsbjörnlokor har jag misslyckats att komma till rätta. Ett otal namnförslag på diverse föregivna, dunkelt framställda arter har lanserats i olika botaniska arbeten.

Varning! Dessa växter är besvärliga för alla, och kan vara mycket farliga för känsliga personer. De kan orsaka svårartade eksem, särskilt efter det att huden påverkats av solljus, och även andnöd. Gå inte i bestånden med bara ben eller armar, och ta inte i dem utan handskar Skydda händerna mot ljus om du av misstag fått växtsaft på dig, och skölj med vatten så fort som möjligt.

Jätteloka och tromsöloka

Perenna, eller monokarpt perenna jätteörter. Styvhårig stängel som är ihålig, 2–10 cm tjock och 1–4 m hög. Bladen är trekantiga, basalbladen ofta meterlånga, med långa, vida, grovt sågade, spetsiga flikar som oftast utgår från bladets mittnerv, men ibland är skaftade. Svagt välvd, upp till 5 dm vid huvudflock och några mindre sidoflockar på grenar. Flockarna har 50–150 strålar. Saknar allmänt svepe men har enskilt svepe. Frukten är oval och platt med vingkant och ribbor. Fruktens oljekanaler (titta på insidan, man får pilla loss dem för de sitter parvis) är upp till 1 mm breda och bredare i nedre delen. Växten luktar kväljande.
Jätteloka är införd och har snabbt blivit en pest söderut, särskilt i fuktig ängsmark intill bäckar, åar, på vägkanter etc. Den är ovanligare norr om Mälardalen, men har påträffats längre norrut. Jättelokan bekämpas aktivt på många håll.
Tromsölokan är sedan länge känd från norra Norge. Den har först nyligen uppmärksammats i Norrlands inland, där den sprider sig rätt raskt, nästan enbart på bymarker. Särskilt vanlig har den varit i Åsele lappmark, men har (temporärt?) minskat sedan den bekämpats inom Vilhelmina kommun Detaljerna i dessa lokors utbredning är bristfälligt kända.

Förväxlingsrisk:
Stora bladrosetter och blommande ex är omisskännliga, men små ex kan vara mycket lika ung björnloka (Heracleum sphondylium). Bladflikarna är ej lika utdragna hos björnloka, men jag kan ej ge några definitiva bladkaraktärer, eftersom de uppgifter som finns är motsägande, och det herbariematerial jag har tillgång till är ofullständigt. Bäst är att kontrollera blommande ex i närheten. Blommande björnloka är 5–15 dm hög med plana, eller nästan plana, flockar, och har högst 0,4 mm breda, jämnbreda oljekanaler i frukten.

Jätteloka är ursprunglig i Kaukasus. Den ståtliga och högväxta lokan har odlats i Sverige sedan 1800-talet och växer på fuktig, näringsrik mark. På Öland är den uppgiven från ett 20-tal lokaler mellan 1974 och 1985 men förefaller på de flesta av dem inte vara speciellt långlivad eller beståndsbildande. Lämpliga miljöer som högvuxna fuktängar, bäckar och sjöstränder är sparsamt förekommande på Öland. Men undantag finns som i området vid Runsbäck, Torslunda sn, där jätteloka växer rikligt längs diken, vägkanter och i skräpmarker.

Numera är jätteloka uppförd på EU:s lista över invasiva främmande arter som det är förbjudet att odla, sälja eller överlåta. Växten innehåller furanokumariner och om växtsaft kommer på huden och den sedan utsätts för UV-ljus uppkommer besvärliga hudutslag. Får kan trots detta beta av växten och det anses vara ett bra sätt att kontrollera dess framfart. Lämpligt är att betesdjuren i så fall släpps tidigt på säsongen medan jättelokan ännu har späda och aptitliga blad.

Kulturflykting, bofast.

Förvildad, bofast.
Vägkanter, gärna i något fuktig miljö, jordutkast, skräpmark och soptippar; någon lokal vid en bäck och i ett sumpområde. Arten är ofta fåtalig; de rikaste lokalerna finns i utkanterna av soptippar.

Det är tyvärr ont om belägg; växten är otymplig att handskas med och lägga i press. Artgruppen är problematisk, och det möjligt att flera arter har rapporterats som jätteloka. Den tidigast kända lokalen, Hörsne söder om Lina myr, har sålunda visat sig gälla en annan art, hörsneloka H. platytaenium. Antalet rapporterade fynd ökade mot slutet av vår inventeringsperiod: under 1980-talet rapporterades jätteloka från Tofta, Visby (fem lokaler), Lummelunda, Hellvi och Bunge; från 1990-talet föreligger fynd från ytterligare 23 socknar. Av allt att döma spred jätteloka sig på Gotland under senare hälften av 1900-talet, allt snabbare under de sista decennierna. Även om jätteloka nu har ett par stora lokaler så har den hittills inte brett ut sig på samma aggressiva sätt som den har gjort på fastlandet.

Jätteloka är en ståtlig prydnadsväxt som härstammar från Kaukasus. Den har spritts framför allt under 1900-talets senare hälft. Endast en uppgift (Håby sn, vägkant vid Lerberg) utöver primäruppgiften finns i Fries kartotek och arten är inte medtagen i någon av upplagorna av floran. Några belägg tycks inte finnas i herbarierna. Jätteloka är numera fullt etablerad på frisk till fuktig, näringsrik mark och sprids framför allt utefter vägar och vattendrag samt på skräpmark och tippar, där den kan bilda täta bestånd. På några ställen växer den i tångvallen på havsstränder. Arten kan förorsaka svårläkta hudskador och har utsatts för bekämpningsåtgärder, men den tycks ändå fortsätta att sprida sig norrut i landskapet.

Den första uppgiften om jätteloka i Hälsingland är Zander Säfverstams från Järnvägsparken i Hudiksvall, ”förv.” 1949. I hans manus om Hälsinglands flora finns också uppgifter om att arten odlades i Iggesund 1952 och i Hög och Hälsingtuna 1970.