humlelusern

Endast ett, tidigare opublicerat fynd är känt: Lillhärdal: Åkersberg (16E 2c, 1912, N. Nilsson i S). Lokalen ligger på ca 450 m.

1230 Medicago lupulina L.

This rather variable species originates from Eurasia and N. Africa. It is cultivated and widely spread and naturalized in N. Europe, parts of Africa, Asia, America, Australia etc. Nowadays it belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 242 and map 233). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 234.

Humlelusern kan vara ursprunglig i landskapet, men sannolikt har den mångformiga och mycket kulturgynnade arten i första hand kommit in med vall- och gräsfrö under de senaste två hundra åren. Den ett- till tvååriga arten är vanligast på torra, sandiga/grusiga ståndorter med sparsam växtlighet samt på blottad jord - stationsområden, avfallstippar, vägkanter, grustag, industritomter, jordhögar, trädgårdar samt majs- och trädesåkrar.

Arten har i Sverige sålts som vallgröda och som inslag i vallfröblandningar (Lyhagen 1991).

Sandjordsväxt, spontant inkommen eller medvetet odlad i vallar åtminstone från 1700-talet. Den spreds som förfalskat ”rödklöverfrö” under 1800-talet (Witte 1909) men är känd från yngre stenålder för 4 000 år sedan åtminstone i Östergötland (Berggren 1956).

Den nutida förekomsten är spridd–allm. på Närkeslätten men delvis sälls. i Skogsbygden, exempelvis i delar av Kilsbergen på exponerade kalkberg och slagghögar m.m. F.ö. ses den i betes- och fodervallar, på banområden, brandplatser, murar, i gräsmattor, etc. Vid Ekeby dreve i Almby växte den på fyllning i strandvassen 1989.

Gammal bofast art.

Tämligen allmän(-spridd) på Mälarslätten, högre upp främst i och kring tätorterna samt i anslutning till järnvägsnätet (mest inom stationsområde). Spridning säkerligen ofullbordad i N; om arten eljest missgynnas av temperaturklimatet i någon del av området är för nuvarande svårt att bedöma. Möjligen längst i Nordväst (Beständigheten i t.ex. Norrland har hittills inte undersökts.) Utbredningstyp: pS1 (för nuvarande instabil, atypisk S2).

Främst införd med barlast till hamnplatser. Hör till det lilla fåtal barlastarter som kunnat anpassa sig på längre sikt och ännu kvarlever flerstädes. Tycks dock sakna förmåga att spontant sprida sig till nya lokaler.

Myrin 1832.

Humlelusern är ursprunglig vid Medelhavet och i stora delar av Eurasien, kanske också i sydligaste Sverige. I Småland tycks dock artens spridning inte ha börjat förrän under senare delen av 1800-talet (även om det finns enstaka mycket äldre lokaler). Från Jönköpings och Kronobergs län kände Scheutz (1864) bara två lokaler, Jönköping Gränna och Visingsö, och han poängterade att växten ´saknas i största delen af dessa begge län´. Under 1800-talet kom den in som avsedd eller oavsedd inblandning i vallfrö. Kring förra sekelskiftet började den användas som foder- och gröngödselväxt, särskilt på sandiga jordar (Lyhagen 1991); enligt Lagerberg (1957) hade den på hans tid odlats som vallväxt i femtio år. I vår tid utgör den en vanlig förorening i gräsfrö.

Arten trivs bäst på torr sand- och lerjord med sparsam vegetation. Den påträffas i torrängar och på betesmarker (även gödslade), i gräsmattor, på gamla vallåkrar, vägkanter och utfyllnadsmark. Ibland finner man den i åkerkanter och som ogräs i trädgårdsland.

Humlelusern har bred ekologi och är ursprunglig på alvarets ängshavretorrängar, sandgräshedar och andra sandiga torrängar vid havet samt i sprickrika hällmarker med ett tunt jordtäcke. Humlelusern har även inkommit med vallfrö och åtminstone i delar av Sverige har växten odlats som foder. Den är vanlig i betade torrängar över hela Öland men kan även ses i vägrenar, åkerkanter, gräsmattor och på grusplaner. Ruderatmiljöer som jordhögar, stentippar och gamla täkter hyser ofta humlelusern. Sällsynt växer den i glesare tallskogar, på sandstränder och tångvallar.

Humlelusern är en vanlig växt som är spridd över hela Öland. Det finns inga utbredningsluckor och man behöver inte gå långt för att träffa på växten. Sterner (1938) anmärkte att på Stora Alvaret fanns speciella former av humlelusern men det är inte vidare utrett.

Gammal och inkommen, bofast.

Ursprunglig.
Företrädesvis i öppna, gärna torra miljöer, såsom torrängar och hällmark; även allmän i öppen, kulturpåverkad mark: åkrar, ängen, gräsmattor, vägkanter och ruderatmark. Ofta riklig men sällan dominerande i rena bestånd. Humlelusern är mycket vanlig på Gotland, vilket även framgår av den höga andelen i provrutorna. Johanssons (1897) ”Allest.” beskriver även dagens situation.

Humlelusern är förmodligen inkommen med vallfrö och andra gräsfröblandningar och spridd genom odling under de senaste 150 åren. Arten förekommer praktiskt taget enbart i kultur- och skräpmarker, men där finns den i de flesta miljöer som betesmarker, torrängar, gräsmattor, vallar, åkerrenar, vägkanter, grustag, banvallar, grusplaner och utfyllnadsmark. Påfallande ofta är den funnen på skalhaltig mark. Arten har ökat under de senaste 50 åren, både vid kusten och i de inre delarna av landskapet.

Humlelusern har kommit in i industrialismens fotspår. Den första fynduppgiften är från Gävle hamn 1833 antecknad av K.F. Thedenius. I första upplagan av Gävletraktens växter 1848 uppges den som sällsynt men redan i den andra upplagan 1863 betecknas den som flerstädes förekommande.

Humlelusern har ökat starkt under 1900-talet och är fortfarande under spridning. Den verkar till en början ha spritts med järnvägs- och fartygstransporter. Växten ingick länge i salufört vallfrö och vallfröblandningar vilket säkert är ursprunget till en del förekoms-ter. Idag sker mycket av spridningen med vägfordon, maskiner och jordtransporter.

Humlelusern har en lång blomningstid, från skogsstjärnans åtminstone till mjölkens tid. Upp till en decimeter långa skott övervintrar gröna. Den växer huvudsakligen i lågvuxen gräsmark, helst torrt, och tål tramp och körning mycket bra.

Humlelusernens nuvarande lokaler ger en hygglig bild av dess historia i Hälsingland. Platser för äldre tiders hyttor, smedjor, sågverk och hamnar dominerar. Ett mindre antal lokaler är på sentida väg- och industrimark. En enda lokal kan höra till det gamla jordbrukslandskapet, ett skalgrustag i Borka, Enånger.