höstgullris

Se höstgullris Solidago gigantea subsp. serotina.

Höstgullris, som är beståndsbildande på liknande ståndorter som kanadensiskt gullris S. canadensis, härstammar också från Nordamerika och började odlas under 1920-talet. Den är bofast i landskapet men har dock inte förvildats i samma utsträckning som kanadensiskt gullris.

Nordamerikansk prydnadsväxt. Ett 30-tal lokaler har hittills registrerats under 1980- och 1990-talen.

Möjligen kan följande tidiga uppgifter avse höstgullris: Kjellmert 1947 (Svennevad mellan Fasttorp och Brevens bruk, vid vägen, förvildad). Asker Breven, flerstädes längs ån 1924 (Broddeson ms). Höstgullrisets rikaste förekomst i Närke är den mellan Biskopskvarn och Bystadkvarn vid Breven i Asker och Svennevad där den har många väldiga bestånd varifrån alla kontrollerade ex. visat sig vara höstgullris. Möjligen växer här också kanadensiskt gullris som ev. sågs av Broddeson 1924 (ms) längs ån, men bestämningen är osäker då inget belägg anträffats.

Kanadensiskt gullris och höstgullris

Perenna, beståndsbildande örter (jordstam!). Styv, rak, rik- och tätbladig, 5–25 dm hög stängel (oftast meterhög) som är kal nedtill, men tilltagande hårig uppåt. Ofta med små bladskott i bladvecken. Stjälkblad kortskaftade, smalt elliptiska med vass, utdragen spets, de nedre är mycket smala. Bladytan löper gradvis ned längs skaftet och fortsätter som en tunn vingkant, så att ingen skarp övergång finns mellan skiva och skaft. Bladets huvudnerver är utstående på undersidan, särskilt tydligt i skaftet. Endast 2 stora, framåtriktade sidonerver som i yttre delen löper parallellt med mittnerven. Övriga nerver bildar en nätlik struktur. De övre 2/3 av bladskivans kant (ibland mer) har glesa, mycket skarpa, framåtriktade tänder, som kan vara rätt grova och “spretande”. Bladen kan vara kala eller håriga (se “variation”), men har alltid korta hår på själva kanten (lupp!). De övre bladen är närmast oskaftade och kan sakna tänder.

Mycket typisk blomställning av långa, slanka, utåtböjda grenar i stängelns topp. Korgarna är små och gula, och sitter i rad på tunna skaft längs grenarna. I korgarnas mitt är blommorna rörlika, men de i kanten har 2–5 mm långa strålblommor. Frukten är en liten nöt med hårpensel.

Dessa båda gullris är inkomlingar från Nordamerika. De har odlats som prydnadsväxter och etablerats i stor skala. Kanadensiskt gullris är vanligast, men höstgullris var tidigare förbisedd, så en del uppgifter kan avse den. I landets södra halva väl etablerade på öppen gräsmark, tomtmark och skräpmark. Ses ofta i slänter i trafiknära miljöer, såsom vägrenar, järnvägsvallar etc.

Förväxlingsrisk:
Omisskännliga.

Status: ganska sällan odlad prydnadsväxt; lätt självsådd, bofast och lokalt fullständigt naturaliserad. Först uppgiven 1902 från Malmö (RWin det. TKa i LD), men redan 1870 ”sällan odlad” enligt Lilja (1870).
Förändring och hot: ökning med mer än 75 %.
Kommentar: B, granskare KAO.

Höstgullris härstammar från Nordamerika och odlas ibland men inte lika frekvent som släktingen kanadensiskt gullris S. canadensis. Första säkra förvildade fyndet gjordes på Öland så sent som 2001 men sedan dess har arten noterats allt oftare. Den växer på ruderatmarker som tippade jordhögar och gamla sandtag. Höstgullris är också funnen i vägrenar, åkerkanter och glesare skogar. Ingen lokal har någon längre kontinuitet och arten bedöms därför inte ännu som naturaliserad och bofast. Växten är glest spridd på Öland med flest fynd i området runt Färjestaden och Mörbylånga. Liksom för andra trädgårdsflyktingar är det färre fynd norr om Borgholm.

Höstgullris skiljs från kanadensiskt gullris på att plantan är kal, endast något hårig i den tydligt kompakta blomställningen. Kanadensiskt gullris har åtminstone upptill en hårig stjälk och blomställningen är glesare. Olika förekomster av kanadensiskt gullris varierar i utseende. Höstgullris kan hybridisera med kanadensiskt gullris och gullris S. virgaurea, detta är ännu ej rapporterat från Öland.

Tillfälligt utkommen.

Höstgullris är en odlad prydnadsväxt från Nordamerika, som lätt självsår sig och har förvildats och naturaliserats. Man finner den i igenväxande, överblivna gräsmarker, utmed stora vägar och på skräpmark av olika slag. Arten har ökat kraftigt men inte i samma grad som kanadensiskt gullris.

Nordamerikansk art som börjat odlas som trädgårdsväxt under 1900-talet. Arten sprider sig huvudsakligen vegetativt med utlöpare, men det är möjligt att den även kan fröså sig.

Öf, 1,5 km O Österfärnebo, vid väg söderut från väg 272, hygge, 15–20 blomstänglar 2011 (GOD); To, Hofors, Böle, industritipp 2011 (BRI, GOD mfl); Ov, Åshammar, Svärdsjövägen × Gammelhammarvägen, gräsmark invid tomt 2001 (GOD i S); Va, 700 m SV Valbo kyrka, Vallrundan, ohävdad gräsmark 2011 (BHE & GOD); Hö, Sandviken, kanalen, Parkbadet, kulturmark 2001 och även 2011 (BHE & GOD); Sandviken, Sandbacka park, upplagsplats 2001, ett några m2 stort bestånd 2011 (BHE & GOD).

Höstgullris uppmärksammades inte av oss som skilt från kanadensiskt gullris förrän efter 2000. Arten hade dock noterats som förvildad i Hudiksvall av Säfver­stam 1948 och 1956. En del av våra tidiga noteringar av kanadensiskt gullris kan alltså avse höstgullris.