höskallra

Tämligen allmän (V Dalsland)-spridd.

1704 Rhinanthus serotinus (Schönh). Sch. & Thell.

Syn.: R. angustifolius C. C. Gmel., R. major auct., non L.

This variable species occurs in large parts of Europe and (spontaneously?) W. Asia. The taxonomy does not seem to be clarified sufficiently (cf. Fl. Eur. 3/1972, p. 280). It occurs through N. and C. Europe eastwards into W. Asia. It seems to be introduced further to the east and into at least one place in eastern N. America. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 409.

De båda andra underarterna (förutom åkerskallra) har inte hållits isär, varken under inventeringen eller tidigare. Ssp. vernalis är bunden till gamla, hävdade ängsmarker och från sådana miljöer har vi inga belagda rapporter om R. serotinus. De höskallror man finner idag växer främst på havsstrandängar och i anslutning till vägar och järnvägar, typiska ståndorter för ssp. serotinus.

Ännu Hultén (1971) betraktade växten som allm. i Närke, vilket är en överdrift för ett 100-tal noterade lokaler genom tiderna. Den tycks ha försvunnit i Glanshammar och Rinkaby de ”senaste 20 åren” (Nilsson 1986).

På de Mellansvenska myrodlingarna var den täml. allm. i vallarna och ”allm., stundom i massa” i säden (Tolf 1903).

Se även: höstskallra Rhinanthus angustifolius subsp. angustifolius, åkerskallra Rhinanthus angustifolius subsp. apterus och äkta höskallra Rhinanthus angustifolius subsp. grandiflorus

Gammal bofast art.

Se även höstskallra Rhinanthus angustifolius subsp. angustifolius, åkerskallra Rhinanthus angustifolius subsp. apterus och äkta höskallra Rhinanthus angustifolius subsp. grandiflorus.

Se även åkerskallra Rhinanthus angustifolius subsp. apterus och äkta höskallra Rhinanthus angustifolius subsp. grandiflorus

Arten uppgavs först av Sjöstrand (1833) som R. Crista galli β major, utan angivande av lokaler. Birger (1908a) anger subsp. apterus som förekommande i Lillhärdal: (Åkersberg och kyrkbyn) ogräs i rågåker. Dessutom rapporterar han en lokal i Älvros och ytterligare en i Lillhärdal. Endast ett senare fynd är bekant: Vemdalen: Åsens vallar (17D 5j, 1915, Cedergren 1916, uppgiftslämnare KBN). Förväxling med ängsskallra kan inte uteslutas. Belägg har inte påträffats.

Cirka 80 genom tiderna särskilt meddelade lokaler, någorlunda jämnt fördelade på de olika regionerna; i vår tid färre (tämligen sällsynt art) men tycks åter öka. Påfallande ofta grupper av mer eller mindre närbelägna lokal (framgår delvis av kartan). Som arten syns vara klimathärdig i hela området och för övrigt på euhemeroba ståndorter är edafiskt anspråkslösa, är skälet till den låga och ojämna frekvensen förmodligen spridning slump (spridning ofullbordad). Utbredningstyp: U.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 61–75 %.
Kommentar: allt material som samlats in under inventeringen har fördelats på följande tre underarter: höstskallra Rhinanthus angustifolius subsp. angustifolius, åkerskallra Rhinanthus angustifolius subsp. apterus och äkta höskallra Rhinanthus angustifolius subsp. grandiflorus (se även dessa).

R. angustifolius
Höskallra föredrar något mera näringsrik mark än ängsskallra men växer annars ungefär som den, på renar, vägkanter och igenlagda åkrar. Dock förekommer den även på havsstränder och (åtminstone förr) i åkrar.

Äkta höskallra ssp. vernalis är ogrenad eller fågrenig med korta, snett uppåtriktade grenar och relativt breda stjälkblad; stjälken har 5–8 (sällan 9) ledstycken mellan hjärtbladen och den nedersta blomman. På greniga exemplar finns det inget eller bara ett bladpar mellan den översta grenen och den nedersta blomman. Rasen blommar som bäst i juni; i juli är den i sen blom eller frukt. Den är knuten till frisk ängsmark (växer även i rester av sådan vegetation på väg- och åkerrenar och kan kolonisera fuktiga, igenlagda åkrar). Den tidiga blomningen är en anpassning till miljön: i det traditionella ängsbruket inföll slåttern ganska sent, och den äkta höskallrans frön hade då i stor utsträckning hunnit mogna.

Höstskallra ssp. serotinus är rikgrenig med utspärrade grenar (svaga exemplar kan vara ogrenade); den har ofta påfallande smala blad, och stjälken har 10–16 (sällan 9) ledstycken. Det brukar finnas 1–3 bladpar mellan den översta grenen och den nedersta blomman. Höstskallran börjar blomma i juli och är bäst utvecklad i augusti. Den passar dåligt i traditionellt hävdad ängsmark (där den skärs av före frösättningen), men dess rika fröproduktion ger den ett övertag i andra miljöer. Numera finner man den främst på vägkanter, även långt från bygderna, och i den miljön verkar den vara under spridning. Den växer även på havsstrandängar och kring markhällar i odlingslandskapet. Förr samlades den inte så sällan i åkrar.

Åkerskallra ssp. apterus är rikgrenig och blommar relativt sent; den är alltså i dessa avseenden lik höstskallra. Den har små, ovingade frön (hos andra skallror har fröna en vinge som är ungefär lika bred som själva fröet). I forna tiders lantbruk, när man rensade utsädet från ogräsfrö genom kastning, var detta till fördel för växten: de vinglösa skallrefröna fångades inte av luftmotståndet utan föll tillsammans med säden. Endast skallror med vinglösa frön kunde därför finnas kvar i större utsträckning i åkrarna. Åkerskallran fanns främst i höstråg (men även i havre) på fuktig torv- och sandjord. Den var traktvis ett stort problem, särskilt på mossodlingar (Carlsson 1991). Hård (enligt T. Lagerberg 1921) ansåg att den hade ökat sedan 1800-talets början i Hylte Femsjö sedan höstsådda grödor blivit vanliga. Även den storskaliga uppodlingen av myrar omkring 1900 bör ha medfört ett uppsving. Att den var ett svårt ogräs framgår t.ex. av uppgifterna från Tingsryd Almundsryd och Sävsjö Vrigstad nedan. Bättre utsädesrensning, dikning och ökad användning av kemikalier i jordbruket har bidragit till att åkerskallran nu är akut hotad i landet. – I Småland noterades den först i Hylte Femsjö ca 1810, sist i Gislaved Norra Hestra 1926.

I litteraturen anges att åkerskallran utmärker sig genom att ha hårigt foder. Hos småländska herbarieexemplar med ovingade frön ärr dock fodret inte mera hårigt än hos exemplar med vingade. Fröskillnaden är heller inte entydig: bestånd med smalt vingade frön verkar inte ha varit sällsynta. Åkerskallran är med andra ord ganska oskarpt skild. – Uppgifter om åkerskallra utan belägg, exempelvis litteraturuppgifter, måste betraktas med skepsis även av ett annat skäl: både äkta höskallra och höstskallra har insamlats i åkrar upprepade gånger.

Även gränsen mellan äkta höskallra och höstskallra är svår att dra. Ganska många insamlingar gick inte att föra till endera underarten. Det gäller speciellt bestånd som vuxit på hasstranden. – Bestämningar är lättare att göra i fält, eftersom man då kan få en bättre bild av hur beståndet i genomsnitt ser ut.

I herbariematerialet insamlat före inventeringen (LD, OHN, S och UME) fanns 20 insamlingar av åkerskallra, 36 av äkta höskallra och 22 av höstskallra. Under fältarbetet skildes tyvärr inte underarterna konsekvent åt, men i det material som insamlades var äkta höskallra och höstskallra ungefär lika vanliga. Inga förekomster av åkerskallra upptäcktes.

Funnen i 568 rutor; tidigare uppgifter från 200 rutor. I sydöstra hälften av landskapet ganska vanlig, minskande mot norr och väster. – Gammal kulturföljeslagare.

Åkerskallra betecknas som starkt hotad på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005).

Höskallra växer i betesängar, vägkanter, åkrar och sällsynt i slåtterängar. Ibland är den funnen på sandstränder och ruderatmark. Majoriteten av lokalerna har någon slags hävd men höskallra är även funnen i igenväxande tokfuktängar.

Utbredningen visar många fynd i östra sjömarken och speciellt frekvent är den på de delar som förr brukades som slåtteräng. På södra halvan av Stora Alvaret och västra delen av Öland är det glesare med fynden och på sydvästra Öland är höskallra idag ovanlig. Norrut från Borgholm är fynden ganska jämnt fördelade förutom inom Böda Ekopark där höskallra saknas. Växten förefaller ha minskat något sedan Sterner (1938). En förklaring är att de slåtterängar där höskallra förr växte numera är uppodlade till åker eller igenväxta, i bästa fall är de omförda till betesmark.

Höskallra kan delas in i tre underarter varav en, åkerskallra subsp. apterus, är försvunnen från Öland. Åkerskallra subsp. apterus skiljs från de andra underarterna på att fröna saknar vingkant. De två andra, äkta höskallra subsp. grandiflorus och höstskallra subsp. angustifolius, finns båda på dagens Öland. Av de aktuella fynden är ca 60 % bestämda till underart med en klar övervikt för äkta höskallra ca 85 % jämfört med höstskallra ca 15 %. Äkta höskallra och höstskallra skiljs genom blomningstiden (slutet av maj–början juli resp. mitten av juli–september), antal sidogrenar (ogrenad eller få uppåtriktade resp. rikt grenad med utspärrade grenar) och antal ledstycken under nedersta blomman (2–6 resp. 5–20). Modern forskning har visat att det främst är antalet ledstycken (noder) under nedersta blomman som skiljer äkta höskallra från höstskallra. De andra karaktärerna är mer plastiska och beroende av vilken värdväxt som skallran parasiterar på (Jonstrup m.fl. 2015).

Ursprunglig.
Tre underarter är kända från Gotland: höstskallra ssp. angustifolius, åkerskallra ssp. apterus och äkta höskallra ssp. grandiflorus. Underarterna har dock inte särskilt uppmärksammats under Projekt Gotlands flora.

Johansson (1897) angav frekvensen ”Allest.”. I dag är detta för högt, eftersom höskallra inte påträffats i en hel del kartblad under våra inventeringar. Förmodligen har äkta höskallra ssp. grandiflorus, vilken hör hemma främst i hävdade ängen, minskat starkt sedan ängeshävden i stort sett upphörde.

På Englunds (1942) karta är arten markerad på 202 strandavsnitt, vilket tyder på att den var vanlig på strandängarna. Hans markeringar kan vara baserade på äkta höskallra, men troligen står även höstskallra för en betydande del.

Höstskallra och äkta höskallra: Höskallra växer på liknande ståndorter som ängsskallra men är något mer näringskrävande och framför allt äkta höskallra föredrar fuktigare marker. Den växer i fuktiga slåtterängar, på strandängar och i betesmarker. På Tjörn är den en av indikatorarterna för ängar, där det kan löna sig att leta efter ängslosta. I sådana marker växer den ofta tillsammans med gökblomster och smörblomma. Höstskallra finner man oftare i åkerrenar, på vägkanter samt utefter markvägar och stigar. Höskallra har minskat kraftigt sedan mitten av 1900-talet mest innanför kusten och i söder.

Se även åkerskallra Rhinanthus angustifolius subsp. apterus

Höskallrans frön ger varje vår upphov till en ny generation av plantor. Populationen på havsstrand kan också påverkas av att fröna flyter i veckor till halvår (Romell 1938a). Höskallran har endast blad när agnsäven blommar, i vitsippans tid och blommar i linneans och i mjölkens tid. Redan i ljungens tid är fröna mogna, skallrar när fröhusen skakas, och sprids. Inga belägg som är bestämda till underart finns. Bilder i Natur och vegetation, sid. 427, 442 och 467.