hasselbjörnbär

Publicerad som R. wahlbergii hasselbjörnbär. 

Gammal bofast art.

1070 Rubus wahlbergii Arrh.

This species is restricted to S. Norway, S. Sweden, Denmark, S. England, N. France and large parts of Germany and Poland (Regi IV2a, p. 306).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: det finns rikligt med äldre uppgifter och inget tyder på att frekvens eller utbredning genomgått någon större förändring.
Kommentar: B, granskare GWt och APe. Såvitt känt förekommer endast vanlig hasselbjörnbär R. w. subsp. wahlbergii i landskapet.

Hasselbjörnbär är vittspritt i norra Mellaneuropa, Danmark och Skandinaviens kusttrakter från södra Norge till södra Uppland; det finns även på Åland. Det är lätt igenkännligt på de breda, undertill tjockt filthåriga småbladen och den korta blomställningen med kraftiga, hakböjda, rödfotade taggar.

Hasselbjörnbär är den i särklass vanligaste björnbärsarten på Öland. Den förefaller klara sig bättre på starkt kalkrik mark jämfört med de flesta andra öländska björnbärsarter; vid ett par tillfällen är den funnen i den extrema miljön alvarkarst. Den har ökat något sedan Sterner (1938) men är fortfarande sparsamt förekommande på Stora Alvaret och i de sydöstra socknarna. Möjligen har den också uppmärksammats mer under den aktuella inventeringen. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer).

Normalt har hasselbjörnbär blad med tjock, ljus filtaktig hårighet på undersidan och inga eller få skaftade glandler. En form som närmast liknar hasselbjörnbär, men som har blad utan tjock filt och rikligt med skaftade glandler i blomställningen har påträffats på några ställen. Denna form finns spridd i södra Sverige och är på gång att beskrivas som en egen art, Rubus wahlbergioides. Både den och hasselbjörnbär har 35 kromosomer.

Gammal, bofast.

Troligen inkommen, bofast.
Mest i något störd miljö, t.ex. körvägskanter och ledningsgator i skogar; även brandområde, kalkmur och grustag. Funnen mest inom skogsområdena på Lojsta hed bort mot Östergarnslandet. Johansson & Larsson (1996) bedömde att arten inkommit sent under 1800-talet.

Hasselbjörnbär är det enda krypbjörnbäret som förekommer längs kusten även norrut, även om en del av fynden kanske gäller Rubus nordicus, som inventerarna i början inte var medvetna om. Det går också längre in i landet än övriga krypbjörnbär och är det i särklass vanligaste i sektionen. Man finner det växande exponerat på frisk till torr mark i skogsbryn, igenväxande gräsmarker, på hällmark, vid bergrötter och i klippskrevor, även på öarna, samt i skräpmark.

Nordligaste Mellaneuropa och Norden. I Sverige främst längs kusterna från Bohuslän till Uppland. I Sörmland mindre allmän längs kusten från Bråviken till Stockholm, i inlandet sällsynt – Hasselbjörnbär växer främst vid bergrötter och i skogsbryn, ofta på näringsrikt underlag, nästan alltid nära havet. Ibland förekommer den någon mil in i landet men då bara på särskilt solvarma lokaler.