hårnating

Havslevande växt varav lämningar från Litorinatid, omkr. 8 000–4 000 år gamla, har uppmärksammats vid Gottersätersmossen och Kårstaömossen i Axberg och Hovsta (Kjellmark 1899, Sernander & Kjellmark 1896).

Hårnating är ursprunglig. I likhet med skruvnating R. cirrhosa växer den i grunda havsvikar men är dessutom funnen i tillfälliga strandgölar och i åmynningar.

Gammal bofast art.

120 Ruppia maritima L.

Syn.: R. rostellata Koch

This widespread species (incl. same varieties) is restricted to saline water, mostly at the seacoasts but also locally inland. It occurs through large parts of Eurasia and N. America. However, the knowledge of the distribution is uneven. Thus, the map is preliminary, especially for Asia. The species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 134 and map 125). It occurs also outside the map area, for instance in C. and S. Africa, S. and SE. Asia, Australia, New Zealand and S. America.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från något fler (drygt 30) rutor vid förra inventeringen.
Kommentar: både R. m. var. maritima och R. m. var. brevirostris förekommer men de har inte uppmärksammats särskilt under inventeringen.

Hårnating växer liksom skruvnating på mjukbottnar i skyddade havsvikar, men man finner den ofta rotad på grunt vatten, i strandlaguner, vid bryggor och i små öppna fläckar i strandvassarna. Den har i regel sällskap med hårsärv Zannichellia palustris.

Hårnating växer i brack- eller saltvatten på sandiga–leriga, helst dyiga bottnar i skyddade lägen; optimalt är salthalter 3–18 ‰ (Schou m.fl. 2017). Vanligen växer den till en meters djup men kan gå djupare om siktförhållandena är de rätta. De flesta aktuella fynd är gjorda i driften.

Hårnating är främst funnen på nordöstra Öland, från Högby sn och söderut till Gärdslösa. Kusten på denna sträcka är mycket flikig med långsträckta uddar som ger skyddade och långgrunda vikar lämpliga för växten. Den västra kusten är bitvis alltför exponerad för hårnating. Jämfört med Sterner (1938) bedöms arten ha haft en tydlig minskning. En delförklaring kan vara att hårnating är förbisedd. Men övergödning av havet har gett ett sämre siktdjup vilket missgynnat arten. Utmed kusten är havsbotten närmast stranden ofta täckt med ruttnande alger vilket förstås också är ogynnsamt för hårnating.

Hårnating varierar en del och har delats in i två varieteter: var. maritima och var. brevirostris. Detta har oftast inte beaktats under inventeringen och indelning har ibland förkastats (Hylander 1953). De belägg i Oskarshamn som granskats visar en viss majoritet för var. maritima (16 belägg) mot var. brevirostris (7 belägg). Rikard Sterner påvisade var. maritima i 29 socknar och var. brevirostris i 16 socknar. De skiljs på att var. brevirostris har kortstjälkade frukter, stjälken är ungefär av fruktens längd. Denna varietet klarar även att växa i tillfälliga vattensamlingar, den har en kort livscykel och tolererar högre salthalter. Hos var. maritima är fruktskaften tydligt längre än frukten. Denna varietet föredrar lägre salthalter (0,5–8 ‰) och klarar inte växtplatser som torkar ut (Schou m.fl. 2017). Under inventeringen har cirka 10 % av fynden bestämts till varietet med en liten övervikt för var. maritima.

I driften känner man igen hårnating på att jordstammen är glänsande vit, nästan genomskinlig. Från varje led på jordstammen utgår ett uppstigande skott och små rötter. Bladen är tydligt tillspetsade i änden, spetsen är asymmetrisk och med små tänder. Pollineringen sker under vattnet genom att en luftbubbla omger pistillen. Pollenet från samma blomma flyter runt på ytan av luftbubblan och växten blir på detta sätt självbefruktad (Verhoeven 1979).

Gammal, bofast.

Ursprunglig. I havet på mjuk- och sandbottnar (mer sällan på häll) ner till ca 7,5 m, enstaka fynd i avsnörd sjö och strandnära kanal (M. Petersson 2006, 2007, 2008). Funnen på grunda stränder, ibland flytande i driften. Hårnating saknas vid nordvästra Gotlands klintkuster. Varieteterna brevirostris och maritima har oftast inte särskilts under vår inventering. Johanssons (1897) ”I havet h. o. d.”, motsvarande ”tämligen allmän”, kan innebära att hårnating gick tillbaka under 1900-talet.

Hårnating växer i likadan miljö som skruvnating och ofta tillsammans med den, men är betydligt vanligare.

Se även Ruppia maritima var. brevirostris

Hårnating växer endast i grunda havsvikar på lera eller mo, mest på meterdjupt vatten eller grundare. Arten förekommer vanligen tillsammans med hårsärv och trådnate men är sällsyntare än dem. Hårnatingen blommar sent och är svår att känna igen utan blommor eller frukter. Den är därför troligen mycket förbisedd. Tyvärr är lokalerna delvis okända eftersom lokaluppgift av misstag inte har begärts vid inventeringen. Nedanstående sammanställning är därför delvis ofullständig.

Hårnating växer i brackvatten på sand- och grusbottnar i laguner med konstant brackvatten och vikar med måttlig exposition.
Förändring - 8 %. – En minskning i jämförelse med Almquist (1929) måste innebära en reell sådan, eftersom den tidigare inventeringen inte var så detaljerad i kustområdena. Anledningen till minskningen kan vara försämrad vattenkvalité.

Hårnating är iögonfallande bara när den har sina karaktäristiska frukter, sittande på långa skaft i knippe. Sådana kan man hitta på sensommaren. När dessa inte finns förbises arten sannolikt lätt, bland andra gräslika vattenväxter, som trådnate och borstnate. Detta torde vara en av orsakerna till att arten har observerats så få gånger vid hälsingekusten. I Långvind växer den på sandbotten i klart 3 dm djupt vatten på en flada som skyddas av en ö.