Ångermanlands flora
Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.
Trivial
Taxasida
hagfibblor
Hieracium sect. Vulgata
(Griseb.) Willk. & Lange
hagfibblor är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Översikt
Översikt
hagfibblor är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Hieracium sect Vulgata
Vetenskapligt namn, fullständig form
Hieracium_sect._Vulgata (Griseb.) Willk.
Svenskt namn
hagfibblor
norwegianBokmal
beitesveve-gruppa
norwegianNynorsk
beitesvæve-gruppa
Finskt namn
ahokeltanot
finlandSwedish
hagfibblor
Danskt namn
Almindelig høgeurt coll.
Foton
Inga foton finns för detta taxon.
Nycklar
Inga nycklar finns för detta taxon.
Floratexter
Västmanlands Flora
Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.
Allmänna i hela området.
Atlas of North European vascular plants
Hultén & Fries 1986
1909 Hieracium, the group Vulgatiformia Dahlst.
This large group of species (agamotaxa) occurs in most of Europe. The distribution in detail is at present unknown. However, the group seems to be less well represented towards the south. It occurs eastwards into W. Asia, but the eastern limit is uncertain. Vulgatiformia types have been introduced into N. America. On the whole the map is incomplete.
Hallands Flora
Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.
Hagfibblor är vanliga på frisk, relativt ljusöppen mark i glesa skogar, bryn, hagmarker och bergbranter samt på banvallar och vägkanter.
Bohusläns Flora
Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.
Hagfibblor växer oftast torrare och mer exponerat än skogsfibblor och är vanliga på vägkanter, i blandskogs- och lövskogsbryn samt i hagar och hällmarker. De flesta uppgifterna under inventeringen gäller enbart sektionen och endast några få fynd är bestämda till småart. Här redovisas alla fynd inom sektionen följda av de småarter, där uppgifter föreligger. En del fynd som under inventeringen noterats som hagfibblor utan närmare bestämning avser förmodligen krattfibblor i Tylers bemärkelse. Alla medtagna äldre fynd är bestämda till småart. Hagfibblor är mycket vanliga i landskapet. 21 småarter är kända, varav 15 är funna under inventeringen.
Blekinges Flora
Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.
Gamla bofasta småarter.
Härjedalens kärlväxtflora
Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund.
ISBN 91-971255-9-8.
Dessa arter växer på ungefär samma typ av lokaler som skogsfibblorna.
H. acidodontum Dt - Dlr, Jmt
H. acropsilon Dt
H. adlerzii Almq, - Jmt
H. adunans Norrl. - Dlr, Jmt
H. amplificatum Dt
H. basifolium (Fr.) Almq. - Dlr
H. caesiicolor Dt
H. caesiomurorum Lbg - Dlr
H. caesium (Fr.) Stenstr. - Dlr, Jmt
H. concretum Dt
H. coniops Norrl. - Jmt
H. constringens Norrl. - Dlr, Jmt
H. diaphanoides Lbg - Dlr, Jmt
H. dipterum Dt & En.
H. dissimile Lbg - Dlr, Jmt
H. dissomorphum Joh. & Sam. - Dlr
H. drimyodon Dt
H. eupristum Dt
H. fulvescens Norrl. - Jmt
H. galbanum Dt - Dlr, Jmt
H. helsingicum Almq. - Dlr, Jmt
H. incurrens Sael. - Dlr, Jmt
H. involutum Dt - Dlr, Jmt
H. kuusamoénse Wainio - Dlr, Jmt
H. laeticeps Dt - Dlr, Jmt
H. laeticolor Almq. - Dlr
H. laetifolium Dt - Dlr
H. leptogrammum Dt - Dlr, Jmt
H. linguiforme Dt - Jmt
H. longimanum Norrl. - Dlr, Jmt
H. madarodes Dt - Dlr, Jmt
H. megalodon Dt - Jmt
H. miramarense Almq. - Jmt
H. oblaqueatum Joh. - Dlr
H. oleosum Dt
H. opochloroides Joh. & Sam. - Dlr
H. ornatum Dt - Dlr
H. orphnocephalum Dt
H. paurophyllum Dt - Jmt
H. poecilodermum Dt
H. poliotrachelum Dt
H. porrigentiforme Dt - Dlr, Jmt
H. schlyteri Dt - Dlr
H. spuraticeps Dt
H. storliense Norrl. - Dlr, Jmt
H. subarctoum Norrl. - Dlr, Jmt
H. subglaucovirens Zahn - Dlr, Jmt
H. sublaeticeps Dt - Jmt
H. subpellucidum Norrl. - Dlr, Jmt
H. subverniferum Dt & En.
H. umbricola Sael. - Dlr, Jmt
H. vulgatum Fr. - Dlr
Floran i Skåne.
Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
(H. subsect. Vulgatiformia)
Status: se under ingående arter nedan. Miljö: se under ingående arter nedan.
Förändring och hot: se under ingående arter nedan.
Kommentar: omfattar de nedan behandlade 32 apomiktiska arterna samt en handfull, sannolikt huvudsakligen sent inkomna former som inte kunnat identifieras till art och som förmodligen delvis representerar obeskrivna arter. Endast tre arter är vanliga och vittspridda.
Smålands flora
Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
H. grupp Vulgatiformia
Flertalet hagfibblearter växer på torr eller måttligt torr, sur eller basrik mineraljord i mer eller mindre solöppna lägen, exempelvis i skogsbryn och vägskärningar, på gräsbackar, i ek- och björkbackar samt i bergsbranter. Mera sällan ser man dem i betesmark. Några arter (exempelvis pinnfibbla H. neopinnatifidum och grov hagfibba H. megavulgatum) föredrar närings- och basrik mark medan blodfibba H. cruentifolium inte skyr de basfattigaste områdena. Enstaka arter, som violfibbla H. almquistianum, föredrar skuggiga, fuktiga miljöer, medan blyfibbla H. plumbeum, stenfibbla H. ravidum och tennfibbla H. ravusculum nästan uteslutande växer på öppna klipp- och hällmarker och då särskilt på grönsten eller andra rikare bergarter. Gnejsfibbla H. lepidotum och arterna kring rufsfibbla H. plicatum föredrar sprängsten, stengärden och liknande. De enskilda arternas miljökrav är dock ännu ganska dåligt kända.
Liksom hos skogsfibblorna finns det i vårt land många hagfibblor som har kommit in med centraleuropeiskt gräsfrö i slutet av 1800-talet. I Småland har ett par sådana påträffats men ingen har säkert kunnat namnges (se under fleringefibbla H. subnaevosum och klapperfibbla H. variabile). Däremot förefaller en art ha kommit in norrifrån i sen tid med trafiken eller vid vägbygge, hundfibbla H. dissimile.
Hagfibblorna var, liksom skogsfibblorna, rikt representerade i gamla tiders lövrika, sent slagna slåttermarker. Sådana är numera mycket ovanliga, och troligen har några hagfibblor minskat genom att denna miljö försvunnit.
I Småland har 69 arter av hagfibblor påträffats. Arttätheten är störst på höglandet mellan Sävsjö Vrigstad och Vättern. Där ligger de socknar från vilka flest arter är kända: Sävsjö Vrigstad (37 arter), därnäst Nässjö Nässjö (34), Malmbäck (31), Jönköping Rogberga (29) och Vaggeryd Svenarum (27). Den verkliga arttätheten torde genomgående vara något lägre i övriga delar av norra och centrala Småland, även om dessa delvis är sämre kända. Lägst är den i söder, där bara något tiotal arter kan påräknas per socken.
Funna i 1405 rutor; tidigare uppgifter från 382 rutor. Mycket vanliga i hela landskapet. – Ursprungliga.
Flertalet hagfibblearter växer på torr eller måttligt torr, sur eller basrik mineraljord i mer eller mindre solöppna lägen, exempelvis i skogsbryn och vägskärningar, på gräsbackar, i ek- och björkbackar samt i bergsbranter. Mera sällan ser man dem i betesmark. Några arter (exempelvis pinnfibbla H. neopinnatifidum och grov hagfibba H. megavulgatum) föredrar närings- och basrik mark medan blodfibba H. cruentifolium inte skyr de basfattigaste områdena. Enstaka arter, som violfibbla H. almquistianum, föredrar skuggiga, fuktiga miljöer, medan blyfibbla H. plumbeum, stenfibbla H. ravidum och tennfibbla H. ravusculum nästan uteslutande växer på öppna klipp- och hällmarker och då särskilt på grönsten eller andra rikare bergarter. Gnejsfibbla H. lepidotum och arterna kring rufsfibbla H. plicatum föredrar sprängsten, stengärden och liknande. De enskilda arternas miljökrav är dock ännu ganska dåligt kända.
Liksom hos skogsfibblorna finns det i vårt land många hagfibblor som har kommit in med centraleuropeiskt gräsfrö i slutet av 1800-talet. I Småland har ett par sådana påträffats men ingen har säkert kunnat namnges (se under fleringefibbla H. subnaevosum och klapperfibbla H. variabile). Däremot förefaller en art ha kommit in norrifrån i sen tid med trafiken eller vid vägbygge, hundfibbla H. dissimile.
Hagfibblorna var, liksom skogsfibblorna, rikt representerade i gamla tiders lövrika, sent slagna slåttermarker. Sådana är numera mycket ovanliga, och troligen har några hagfibblor minskat genom att denna miljö försvunnit.
I Småland har 69 arter av hagfibblor påträffats. Arttätheten är störst på höglandet mellan Sävsjö Vrigstad och Vättern. Där ligger de socknar från vilka flest arter är kända: Sävsjö Vrigstad (37 arter), därnäst Nässjö Nässjö (34), Malmbäck (31), Jönköping Rogberga (29) och Vaggeryd Svenarum (27). Den verkliga arttätheten torde genomgående vara något lägre i övriga delar av norra och centrala Småland, även om dessa delvis är sämre kända. Lägst är den i söder, där bara något tiotal arter kan påräknas per socken.
Funna i 1405 rutor; tidigare uppgifter från 382 rutor. Mycket vanliga i hela landskapet. – Ursprungliga.
Ölands flora
Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.
I sektionen finns ca 230 arter i Sverige och de förekommer i större delen av landet, sparsamt i fjällen. Hagfibblor växer i bryn, gräsmarker, ängsmarker och vägrenar, mindre skuggigt är skogsfibblor H. sect. Hieracium. Endast drygt tio arter är noterade på Öland varav åtta noterades under inventeringen. Blomningen infaller under hela juni månad.
Gotlands flora
Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.
Hagfibblor har överlag ett bredare val av växtplatser än krattfibblor och skogsfibblor; de återfinns, förutom i barrskog, även i lövskog, ängen och hagmark, såväl under torra som under fuktiga förhållanden. De har också en vidare utbredning och finns även på södra Gotland. Sektionen omfattar på Gotland 14 arter, av vilka fyra är endemer.
Västergötlands flora
Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Cirka 65 i landskapet bofasta arter, som växer på liknade ställen som skogsfibblor men som även finns i torrare marker som hällmarker och rasbranter och går ut på vägkanter, renar och banvallar. Troligen är de minskande, men fortfarande vanliga i hela landskapet. 761 rutor (92 %).
Sörmlands flora
Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa. I Sverige många hundra arter genom hela landet. I Sörmland allmänna, 55 arter kända – (84%). Hagfibblorna växer i hagmark, örtrika skogar och i skogsbryn och är mindre näringsfordrande än skogsfibblorna. De är också vanliga i vägskärningar på sandig–moig jordmån, där de traktvis kan bli dominerande.
Upplands flora
Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i hela Uppland, mindre allmän i skärgården och Enköpingsslätten. 663 kartblad, 2072 kvadranter.
Hagfibblor växer i halvöppna miljöer, betesmarker, ängsmark, stränder, glesa skogar samt vägkanter. De förekommer även som införda i många slotts- och herrgårdsparker. 72 småarter kända från Uppland.
Hagfibblor växer i halvöppna miljöer, betesmarker, ängsmark, stränder, glesa skogar samt vägkanter. De förekommer även som införda i många slotts- och herrgårdsparker. 72 småarter kända från Uppland.
Gästriklands flora
Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Hagfibblor är den vanligaste gruppen av hökfibblor. De förekommer i de flesta miljöer och är mycket vanliga längs vägkanter och i annan öppen kulturmark. Gruppen är rikligt företrädd även i olika skogar med örtinslag och växer gärna på rikare berghällar och klippor.
Hälsinglands flora
Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala
Hagfibblor växer främst i mer eller mindre öppna och oftast ganska torra marker: vägkanter, vägslänter, grusplaner, skogsbryn, banvallar, åkerkanter, beteshagar, glesa skogar, hyggen, bergsbranter, steniga eller grusiga älv- och havsstränder. De förekommer också i mer eller mindre igenvuxna hag- och ängsmarker kring byar, gamla bruk, ödegårdar och fäbodvallar.
Hagfibblorna verkar inte vara lika hotade som skogsfibblorna. Av de 55 arter som fanns noterade i landskapet i början av 1900-talet är 45 arter återfunna under 2000-talet. 5 nya arter har tillkommit.
Hagfibblorna verkar inte vara lika hotade som skogsfibblorna. Av de 55 arter som fanns noterade i landskapet i början av 1900-talet är 45 arter återfunna under 2000-talet. 5 nya arter har tillkommit.
Medelpads flora
Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Hagfibblor växer mer solöppet än skogsfibblorna och sällan i sluten skog. Däremot ser man dem ibland på torra hyggen. De största förekomsterna av hagfibblor finns idag ändå i vägkanter och slänter, där de bitvis kan vara mycket dominerande i stora fält. Ofta ses de också på kulturpåverkade hällmarker och på klipphyllor, även på surt, näringsfattigt underlag, dessutom i ängskanter – gärna på rörda fläckar, i beteshagar, på åkerrenar och någon gång i gamla vallar. De finns även i tätare bebyggelse på utfyllnader, grustag, banvallar m.m.