hagfibbla

Funnen på ca 40 lokaler i 27 socknar (Tyler i brev); utbredd i hela Blekinge. Aktuella fynd från 29 rutor.

Närke allm. (Adlerz 1903b); vid en genomgång av Broddesons insamlingar (S) fann Asklund och Sundkvist drygt 120 belägg från 1924–1941, varav ett 90-tal hade bestämts av G. Samuelsson; ”Vanlig i alla Mälarlandskapen och funnen i de flesta undersökta socknar” (Tyler 2005).

Karlskoga Knista 8 lokaler 2004 O. Nilsson (LD/TTy).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: okänt.
Kommentar: B, granskare TTy.

Denna art är spridd från Skåne till Dalarna och Ångermanland och är i södra Sverige utan jämförelse den vanligaste arten. Karl Johanssons (1926) uppfattning att ´antalet lokaler för H. vulgatum överstiger antalet av de geografiska namnen på gårdar, torp, berg o. s. v.´ torde fortfarande ha fog för sig. Arten växer i de flesta miljöer där man kan finna hökfibblor Hieracium, även på mycket mager och basfattig mark; möjligen undviker den de skuggigaste lokalerna.

Hagfibbla är i södra Sverige den i särklass vanligaste bland hagfibblorna. Den förekommer norrut till Dalarna och Ångermanland. På Öland växer den på torr–fuktig, ofta mager och något kalkfattig mark på ljusöppna lokaler. Luckig ädellövskog, mosaikartade och betade hässlen, skogsvägar, bryn i gran- eller lövskogar samt glesa tallskogar kan hysa hagfibbla. Växten ses även på sand- eller klapperstenstränder, i slåtterängar, betade torrängar med enbuskar, gamla stenbrott och åkerrenar. Rikard Sterner noterade hagfibbla i björk- och ekängar, hassellundar, gamla stenbrott och utmed västra landborgsbranten. Flera belägg är samlade längs Ölands dåvarande järnväg.

Hagfibbla är spridd i de fyra nordligaste socknarna (Böda, Högby, Källa och Persnäs) där de många fynden till viss del speglar energiska inventerare som samlat många belägg. Växten är även funnen i västra kustskogen och Mittlandet. Hagfibbla finns kvar på sin sydligaste utpostlokal, Ottenbylund i Ås sn, där Rikard Sterner noterade den 1916. Sammantaget bedöms ändå en viss minskning föreligga vars orsak är igenväxande slåtterängar och upphört skogsbete som gjort de gamla växtplatserna alltför mörka. Jämfört med Sterner (1938) ses en minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Ursprunglig.
Barrskog och blandskog, lövdungar, ängen, strandängar och strandvallar. Hagfibbla är den vanligaste arten inom sektionen hagfibblor, vanligare än alla andra arter inom sektionen sammantaget. Den är spridd över hela Gotland och av allt att döma lika vanlig nu som vid slutet av 1800-talet, då Johansson (1897) bedömde den som allmän.

Detta är den klart vanligaste av hagfibblorna och påträffas i de flesta miljöer, men kanske oftast på vägkanter och i hällmark. 

Äldre fynd: Brännkyrka. Fodö. Kila. Kärnbo. Nacka. Ornö. Råby-Rönö. Salem. Strängnäs. Taxinge. Västerhaninge.

Hagfibbla förekommer från Skåne upp till Ångermanland. Den är den absolut vanligaste hagfibblan i södra Sverige.
Hagfibblan påträffas i rätt skiftande miljöer. Den växer ofta ganska torrt som på skogsvägskanter, vägslänter och i bergsbranter, men ibland även fuktigt som i vägdiken och i bäckdråg i barrskog. Flera aktuella fynd har gjorts i igenväxande hag-och ängsmark vid nedlagda gårdar och fäbodvallar.