gullhavre

Ångermanland utan närmare angivelse (Svensson 1885, underlag okänt, osäker uppgift).

Gullhavren är inhemsk i Europa, Kaukasus och Persien och anses ha kommit till Sverige först under 1800-talet med franskt gräsfrö (Hylander 1953). Jämför dock med Osbecks uppgift ovan.

Holmberg 1926 s 174.

306 Trisetum flavescens (L.) Beauv.

This polymorphic species is mainly restricted to Europe. In Fl. Eur. 5/1980, p. 223 it is divided into three subspecies, of which subsp. flavescens occurs in most of the European range. It has been introduced into N. America (more than the map shows) and New Zealand. The closely related T. alpestre (Host) Beauv. is restricted to the Carpathians and the E. and S. Alps (not mapped). Cf., however, Meusel et al. 1965, map p. 47. The E. Asiatic T. bifidum (Thunb.) Ohwi is tentatively mapped.

Fransk gräsfröinkomling i ängar och gräsmattor, i Sverige vildväxande sedan 1820-talet.

Fröet salufördes i Sverige 1893–1909 (Lyhagen 1991), men utlottades till Tjälvesta i Snavlunda (ÖLHK 1889) och registrerades vid Örebro frökontrollanstalt 1890 (Zetterlund 1891).

Ny bofast art.

6; funnen från Mälarslätten t.o.m. Övre Bergslagen, senast 1958.

Gullhavre är inhemsk i stora delar av Europa. Till Sverige har arten förts in med gräsfrö från och med början av 1800-talet. Den odlades för sin egen skull – så omnämnd från Västervik Västervik (Liljeblad 1817), där arten än idag har sin största spridning i landskapet – men kom också in som förorening eller inblandning i knylhavre Arrhenatherum elatius. Insådderna gjordes dels i slåttermark för att förbättra avkastningen, dels i parker och gräsmattor (Hylander 1943). Arten har också använts i rena fodervallar (Lyhagen 1991). Fröet var i regel av franskt ursprung, och gullhavren har ibland sällskap med andra införda arter från samma område, t.ex. parkmåra Galium pumilum (Jönköping Visingsö).

I dagens landskap finner man gullhavre dels i äldre parker, där den skuggtåliga arten kan bilda stora bestånd, dels på vägkanter, åkerrenar, torra, mullrika gräsmarker och lövskogsbryn.

Arten har sannolikt minskat under 1900-talet. Flera exempel på långvariga förekomster finns dock, t.ex. Oskarshamn Misterhult Virbo (minst 121 år) och Västervik Västrum Helgerum (minst 131 år); för detaljer se nedan.

Gullhavre är ursprunglig i kontinentala Europa och förekommer sällsynt här och var i odlingslandskapet i södra Sverige. Gräset har oavsiktligt inkommit som förorening i fröblandningar, ofta med franskt ursprung, men har också odlats som vallväxt. På Öland växer gullhavre idag i kulturpåverkad mark såsom gamla gräsmattor, vägrenar, åkerkanter, betade torrängar och slåtterängar.

Gullhavre är sällsynt på Öland, obeständig på flera lokaler och i minskande. Växten är dock lätt att förbise när den inte är i blom och mörkertalet är troligen betydande. I några områden har gullhavre längre kontinuitet som vid Näsby, Ås sn, där Rikard Sterner såg den 1933 och där den fortfarande finns kvar. Vid Toksnäs, Persnäs sn, har den kontinuitet sedan 1935 då den noterades av Johan Arrhenius. Flera nya lokaler är funna under inventeringen men de är säkerligen gamla och tidigare förbisedda då något nytt inflöde av gullhavre knappast sker idag. I dagsläget är arten främst sedd norr om Borgholm där odlingslandskapet fortfarande erbjuder lämpliga åkerkanter, vägrenar, svagt hävdade torrängar och slåtterängar.

Inkommen kulturföljeslagare, bofast.

Inkommen, förvildad, bofast.
Gullhavre kom in med gräsfrö först i början av 1800-talet, sedan i en ny våg i början av 1900-talet. Den har dels förts in oavsiktligt med annat frömaterial, dels odlats för sin egen skull (Nilsson 1981, Johansson 1998). Arten växer i parker, gräsmattor, hästhagar, ängen, på vägkanter och körvägar, ofta nära större gårdar eller f.d. militära områden. Äldre fynd har gjorts på 36 växtplatser, varav flera var stationer vid järnvägen. Troligen var frekvensen konstant under 1900-talet.

Gullhavre har kommit in med franskt gräsfrö för insåning i vallar och gräsmattor och spritts därifrån. Arten tycks nu vara nästan försvunnen från landskapet. 

Gullhavre är en flerårig art som i Sörmland numera finns i två skilda miljöer, dels i och kring igenlagda vallar, dels i parkgräsmattor. Wikström (1840), som först rapporterade gullhavren från Sörmland, ansåg det ”möjligt att dess frön hit kommit med Timothei-fröen”, och så är det säkert. Förekomsten i Gröndals storäng i Brännkyrka och några andra slåtterängar, t.ex. Ökna äng i Bogsta (Lindström 1892) är antagligen ett resultat av utspridande av just timotejfrö i naturlig äng, något som ofta försöktes före vallodlingens tid. Även i odlad vall användes sedan gullhavren, åtminstone kring sekelskiftet 1900 (Lyhagen 1991). I Nämdö växer gullhavren ymnigt på och kring gamla vallar på alla större och flera mindre öar. Säkert är de många förekomsterna här en rest av sådan vallodling. Kring sekelskiftet 1900 spreds gullhavre även med franskt gräsfrö i många parkgräsmattor där det här och var ännu står kvar tillsammans med parkgröe och andra medlemmar av denna flora (Hylander 1943a). Det finns inga goda tecken på att gullhavren i Sörmland överhuvud taget självsprider sig utanför dessa växtplatser.

Gullhavre påträffades på Agön utanför Hudiksvall av Enar Sahlin 1991 (conf. Erik Ljungstrand). Arten finns också uppgiven därifrån på en lista som upprättades av ele­verna vid Bromangymnasiet efter branden 1997 Inventeringen beskrivs i Jonasson (2002), men gullhavre nämns inte där, och listan finns inte publicerad.