grusbräcka

1022 Saxifraga tridactylites L.

This somewhat calciphilous species is restricted to Europe and adjacent parts of N. Africa and W. Asia. It is favoured by the clearing of the country. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 202.

Den kalkberoende och kulturgynnade grusbräckan är knappast ursprunglig i Halland. Enligt insamlingar och uppgifter från 1916 till 1951 växte den i anslutning till kalkbrottet vid Gropemöllan på gränsen mellan Skåne och Halland. Om växten fanns här före kalkbrottets tid vet vi inte, eftersom Osbeck inte angav någon växtplats. Det mest troliga är att grusbrackan kommit till området i samband med kalkbrytningen, ovisst om kulturspridd eller på annat satt. Dessutom fanns den tillfälligt i Halmstad under ett par år i seklets början, inkommen med barlast. Uppgiften från Varberg gällde sannolikt också en tillfällig förekomst. Efter 1951 är den inte rapporterad från landskapet.

Arten finns närmast i Skåne, Västergötland och Danmark.

Kalk- och ljuskrävande växt på markhällar och block. Växtplatsen är i allo som hällebräckans och den samväxer delvis med denna.

Grusbräckan är en höstgroende och övervintrande ettårig växt som förekommer på nästan varje kalk­häll i landskapet. Den växer i grund mylla tillsam­mans med andra kalkkrävande småörter. Någon enstaka gång är den också funnen i skrevor på sili­katberg, t.ex. på småskär i Ornö eller på kalkrika grusiga torrbackar. Grusbräckan är så bunden till och dessutom så konstant på kalkberg att kartbilden i stort sett avspeglar Sörmlands urkalkförekomster.

Europa, Främre Asien och Nordafrika. I Sverige främst i Götaland och Svealand.

Sällsynt på kalkhällmark. Några äldre uppgifter från området utan kalkrik berggrund är ovissa; syns i alla händelser ha gällt föga varaktiga förekomster. Tangerar i Västmanland sin svenska N-gräns i inlandet. Utbredningstyp: Kalk.

Sannolikt gammal bofast art.

(Myrin 1832.)

Grusbräcka är en kalkälskande torrmarksart, som i området mellan Vättern och Tranås växer på grund jord på och invid berghällar. Vid kusten i norr förekommer den i liknande miljöer på strandklippor och fågelgödslade klippskär. Arten är kulturgynnad och växer även på jordtäckta murar, t.ex. kyrkogårdsmurar (Tranås Linderås) och körbroar (Växjö Hemmesjö) samt på bangårdar (Ljungby Ljungby, Nässjö Nässjö). Om tidigare förekomster i nordöstra Smålands inland vet vi inte mycket; det förefaller ha rört sig om hagmark, förmodligen med klipphällar.

Antalet lokaler har minskat ganska påtagligt, troligen till följd av igenväxning och gödsling av naturlig betesmark. Arten är inte nationellt rödlistad men betraktas som hotad i Jönköpings och Kronobergs län.

Grusbräcka är starkt knuten till kalkpåverkade lokaler och växer på alvarmarkens skarpaste ställen, på de tunna mosskuddar som täcker kalkstenshällen. Den ses även i tunt grusalvar, sandiga och stäppartade torrängar där den gärna växer uppe på glesbeväxta tuvor. Växten återfinns på kalkstensmurar och i åkerkanter. Grusbräckan kan slå sig ner mellan cementplattor på en trädgårdsgång och dyker upp i ruderatmiljöer som gamla grustag och stenbrott.

Grusbräcka är en vanlig växt på Öland och spridd i landskapet. Den är särskilt vanlig på Stora Alvaret, i Mittlandet och längs västra stenkusten. Endast inom med öländska mått mätt kalkfattiga områden som väster om väg 136 och i Bödas barrskogar ligger fynden glesare.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Kalkhällar (gärna i mosskuddar eller på myrtuvor), grusig uppfrysningsmark, sandmarker och torrbackar; även på strandängar, samt i åker- och vägkanter. Ofta på betad mark. Där den växer är jorden alltid mer eller mindre bar. Grusbräcka förekommer spridd över stora områden i det öppna gotländska landskapet, vilket framgår av andelen provrutor där den noterats. Under Projekt Gotlands flora funnen från Sundre till Gotska Sandön, Fårö, men på Gotska Sandön möjligen återigen försvunnen (igenväxning). Grusbräcka har alltid varit vanlig, utom på de sandiga markerna på Gotska Sandön och Avanäset, Fårö. Johansson (1897) angav frekvensen ”Allest.”. Detta är möjligen lite i överkant i dag, åtminstone inom öns jordbruksområden, där det finns vissa luckor i artens utbredning.

Grusbräcka är en liten, kalkgynnad och konkurrenssvag ettårig art, som växer exponerat på mer eller mindre öppet skalgrus eller skalhaltig jord på hällar i naturbetesmarker, torrbackar, övre delen av havsstrandsängar och på vägkanter. Den förekommer också som ogräs i rabatter. Vissa år kan den som andra ettåringar blomma i stor mängd. Grusbräcka verkar höra till den grupp av kalkgynnade, värmeälskande subkontinentala arter som har sin bohuslänska huvudutbredning i norra delen av landskapet, skyddade för västliga vindar av Norge.

Funnen en gång.