grovnate

116 Potamogeton lucens L.

This rather variable species is widely distributed in Eurasia. The distribution in Siberia is still uncertain. Hybrids with related species are fairly common. P. lucens and the closely related N. American P. illinoensis Morong together show an amphi-atlantic distribution pattern (Hultén, Amphi-atl., p. 72 and map 53). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 24.

Eftersom grovnate är ganska bunden till kalkrika vatten är det ont om lämpliga biotoper i det kalkfattiga Halland. Från 1900-talet finns endast en insamling.

Gammal bofast art.

Larsson 1859. (Myrin 1832).

Kalkgynnad, spridd i de stora sjöarna. I norra Vättern är den inte vanlig (Stålberg 1939) men frekvensen ökar uppåt Närkeslätten i flera kalkrika småjöar. I Sottern är den vanlig och bildar täta undervattenängar, särskilt i NVdelen. Den tycks där, i jämförelse med 1930–1940-talen, vara vanligare nu, ibland i besvärliga mängder för fritidsfisket (Holmer).

En egendomlig växtlokal i Rinkaby uppgavs från bäcken som kommer från Kulltorpsmossen i Axberg (Hedera 1886) där den aldrig har återsetts. Växten bildar bestånd på 2–3 m:s djup utanför sjöarnas vassbård och förekommer delvis rikl., ibland ymn.

11; sällsynt, hör nätt och jämnt hemma i området (Möjligen vanligare i Mälaren än som hittills är känt.) Huvudsakligen i allsidigt eutrofa sjöar och åar i Mälarområdet och Sala. En kollekt från en troligen näringsfattig sjö i Övre Bergslagen (lokal 11); väl tillfällig (om inte etikettförfalskning). Anses generellt höra hemma i näringsrika vatten - något som kanske borde specificeras till "saltrika, i synnerhet calciumrika vatten" (jfr den svenska totalutbredningen!). Det enda fyndet i Västmanland på femtio år gjort i en kalksjö (lokal 10). Utbredningstyp: S10.

Grovnate växer i ganska djupt vatten i sjöar och åar, gärna på lerbotten. Arten gynnas av god näringstillgång och högt pH.

Grovnate växer i måttligt näringsrika, klara och ofta kalkrika sötvatten. Den hittades under inventeringen som ny för Öland i öns enda egentliga sjö, Hornsjön.

Grovnate har nästan genomskinliga, glänsande och gröna blad med ett tydligt nätmönster. Från andra närstående arter skiljs den på snärpslidan som är styv och tydligt tvåkölad (vingad).

Gammal eller inkommen?, bofast eller tillfällig?

Ursprunglig. Bara påträffad i Ajmundsån i Mästerby; denna å grenar sig nedströms till Idån resp. Sandaån, och grovnate fanns även i båda dessa grenar, i Idån vid Tjuls i Eskelhem och i Sandaån vid Bäckstäde i Sanda. Senast samlad 1894. I våra dagar är detta vattensystem starkt påverkat av rensningar och näringstillförsel. Grovnate har eftersökts men ej påträffats; däremot växer numera rostnate i ån, av vilken inga 1800-talsfynd föreligger härifrån.

Grovnaten föredrar klara, måttligt näringsrika sjöar och större åar och växer vanligen på djupare vatten. I Sörmland är den inte funnen i havet.

Grovnate förekommer främst i naturligt näringsrika sötvatten med hög elektrolythalt och hög kalkhalt. Den tål föroreningar relativt bra och kan förekomma där få andra undervattensväxter klarar av att växa. Genom sin storlek kan den växa på relativt djupt vatten utanför vassbältena och klarar därigenom konkurrens med vassvegetation.
Förändring - 41 %. – Almquist anger arten även från Enköpingsån och Sagån. Det är dock oklart om arten verkligen har försvunnit från dessa åar eller om den är förbisedd under inventeringen.

Grovnate är en av de sällsyntaste perenna och bofasta kärlväxtarterna i Hälsingland. 1898 uppgavs den från två närbelägna sjöar i Järvsö, samt från ”tjärnar” i Ytterhogdal. Inga nya lokaler har hittats, inte ens av Gunnar Lohammar när han undersökte många sjöar 1936–37. Den ena av lokalerna i Järvsö, Kalvsjön, är en stor sjö i jordbrukslandskapet, som följer nivåväxlingarna i Ljusnan. Den 3 september 1989 var förutsättningarna för att återfinna grovnaten där inte optimala. På grund av vind och vågor var det inte lätt att se vattenväxterna ens från roddbåt. Trettio meter från stranden, på 2–3 m djupt vatten, dök den dock upp med stora vackra ljusgröna blad, som böljade just under ytan, och en och annan blomställning på grov stjälk. Bladformen varierade. Somliga blad var långt vasspetsade, andra ovala med liten udd. På närmare håll var det vackra nervmönstret i bladen mest iögonfallande, med genomlysta ljusgröna ytor inramade av kraftigt markerade längs- och tvärnerver.