grönpyrola

Gammal bofast art.

1438 Pyrola chlorantha Sw.

This widespread, boreal-montane species is an amphi-atlantic plant with a tendency towards circumpolar distribution (Hultén, Amphi-atl., p. 268 and map 250). In E. Asia it is replaced by the closely related P. renifolia Maxim. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 325.

Spridd i Skogsbygden men allm. med ett 60-tal lokaler i Glanshammar (Nilsson 1986) och täml. allm. bl.a. i Viby (Nilsson 1978), i Laxåskogarna (Steyern ms 1901) och vid Sotterns södra strand (Hansson 1947). I Lerbäck är arten utgången på många lokaler p.g.a. kalavverkning på växtplatsen (Nilsson ms). Växtplatser är mossig skog, tallhed, björkrik tallmyr, hage, kalkbrottbotten, lövlundar längs Hjälmarens stränder, banvall, gammal kolbotten, granrotstorv m.m.

Rika förekomster fanns vid Ullaviklint i Kil där 137 ex. sågs 1997 (Löfgren & Andersson 1998) och 100 m Ö om bäcken vid Gubbtäppan NNÖ om Pålsboda i Sköllersta där Holmer räknade 100 ex. 1987.

Grönpyrola är ursprunglig. Den växer främst i gamla barrskogar med glest fältskikt och välutvecklat bottenskikt av mossor, men den är också känd från några blandskogslokaler. I likhet med flera andra pyrolaarter har också grönpyrola lyckats etablera sig i planterade tallskogar på flygsand.

Hardin 1838.

Oftast örtrik, gärna blockig skogsmark i bergrötter, rasbranter och andra skogssluttningar men även på plan mark t ex tallmoar, nipkrön, åsar. Inte sällan i trivialt fältskikt som kan domineras av blåbärsris på morän eller sandigt underlag. Även i skogsvägskanter och vid stigar. - 137 (34).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Tämligen allmän(-spridd) i barrskogsområdet (flerstädes också på Mälaröarna). Utbredningstyp: U.

Grönpyrola växer på sandig och näringsfattig skogsmark. Gamla bundna sanddyner rika på renlavar och med planterade tallar är en vanlig växtmiljö. Ibland växer grönpyrola i mossiga, örtrika tallskogar och den är även funnen i granskogar, blandskog med björk och gran samt på socklar i tallsumpskogar.

Grönpyrola är tämligen sällsynt på Öland men spridd i de glesa tallskogarna på igenväxande sanddyner som finns längs hela Bödabukten. I de mognande tallplanteringarna på östra sidan, N. Möckleby och Gårdby sn, är den traktvis vanlig. Grönpyrola är känslig för skogsavverkningar som gör att växtplatsen torkar ut och ljusexponeringen blir för kraftig. Jämfört med Sterner (1938) har grönpyrola försvunnit från flera västliga socknar. Orsaken är att lokalerna exploaterats, bebyggts samt den allmänna eutrofieringen av landskapet vilken medfört att gräs och ris tar över markskiktet i förut magra skogar och kväver plantor av grönpyrola. Jämfört med Sterner (1986) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Sandtallskog; även i annan tallskog, granskog, samt i skog på torvjord. Grönpyrola är särskilt riklig inom sandområdena på Fårö och Gotska Sandön. Andelen provrutor med grönpyrola är relativt stor, vilket betyder att arten är ganska allmänt spridd i öns skogar. Johansson (1897) bedömde grönpyrola som förekommande ”H. o. d.”, ungefär motsvarande tämligen allmän, vilket är samma bedömning som vi gör i dag.

Grönpyrola växer i frisk eller torr gammal skogsmark med ganska glest fältskikt och mossor i botten. Den förekommer i granskog, men oftast växer den i hedtallskog, ibland tillsammans med linnea och knärot. Där grönpyrolan finns, kan det också löna sig att leta efter ryl. Arten har gått tillbaka kraftigt i söder sedan mitten på 1900-talet, medan den tycks hålla ställningarna i norr. Ökningen där är förmodligen skenbar och beror antagligen på noggrannare eftersök.

Under en kort period strax efter mitten av 1900-talet barkades fällt virke med maskin vid upplag intill väg. Barken lämnades. I en sådan barkhög i Ytterhogdal växte efter cirka 30 år grönpyrola, vars mängder av långa vita utlöpare där var mycket lätta att frilägga många deci­meter. Utlöparna är ganska lätta att frilägga även på många av dess vanliga skogslokaler, särskilt om bärris saknas. (Bild i Natur och vegetation, sid. 208.) De finns i den djupare delen av förnan, eller i måren. Grönpyrolan vandrar på så vis genom den magra skogsterrängen men bildar sällan några täta skottsamlingar. Liksom när den växer i ett för många decennier sedan övergivet sandtag är det svårt att avgöra om den har kommit på plats som frö eller med utlöpare. Arten skiljer sig från björkpyrola genom att inte kolonisera vägkanter. Den har blomknopp i skogsstjärnans tid och blommar i linneans tid. Varje ståndarknapp består av två halvor, vardera med ett litet hål i spetsen. Humlor eller bin sätter knappen i vibration så att pollen kommer ut och kan samlas av insekten, men det hamnar också i andra blommor. Det kallas surr-pollinering (buzz pollination, Buchmann 1978). Många ljungväxter pollineras på detta sätt. Nektar saknas. Omogen frukt finns i mjölkens tid. Bladen övervintrar gröna. De är lätta att skilja från andra Pyrola-arters blad genom att de är små, runda och mörkgröna, med brunröd stjälk.