Hallands Flora
Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.
Grendunört är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer ganska sparsamt på fuktig, näringsrik mark - i lövträdsridåer vid åar och bäckar, i åker- och vägdiken samt vid märgelhålor. Något enstaka fynd har gjorts på torr, kulturpåverkad mark.
Flora över Dal
Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.
Närkes flora
Löfgren, L. 2013: Närkes flora.
Kalkgynnad fuktängsväxt. Flera av bestämningarna är osäkra.
Atlas of North European vascular plants
Hultén & Fries 1986
1364 Epilobium roseum Schreb.
This species occurs mainly in C. Europe and scattered eastwards into Asia. It is reported from Iceland (casual?). The map is certainly incomplete as to Asia. In SE. Europe, Caucasus and eastwards another taxon in also distinguished, viz. subsp. subsessile (Boiss.) Raven.
Blekinges Flora
Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.
Västmanlands Flora
Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.
9; sällsynt, delvis tillfällig; funnen främst på Mälarslätten men har i gynnsamt klimatläge (invid Kolbäcksån) visat sig beständig i Nedre Bergslagen (lokal 2). Sydlig, liksom föregående kalkgynnad men inte i lika hög grad. Utbredningstyp: S9? (S6?).
Floran i Skåne.
Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: B, granskare KAO, AOr och MGu.
Smålands flora
Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Grendunört växer på fuktig till våt, närings- och basrik jord. I Småland är den funnen i betade kärr, på sötvattensstränder och i diken men även i starkt kulturpräglad omgivning som gårdsplaner, trädgårdsland, växthus, tippar och utfyllnader.
Grendunörtens tillbakagång är påfallande men svår att förklara. Någorlunda naturliga lokaler har troligen försvunnit i stor skala genom dikning och igenväxning. I och med det har rekryteringen till mera tillfälliga lokaler på starkt kulturpräglad mark uteblivit, så att arten försvunnit även från dessa miljöer. Kanske har även konkurrensen från amerikansk dunört E. adenocaulon, en under sent 1900-tal starkt ökande art, spelat in.
Ölands flora
Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.
Grendunört växer i alsumpskog, blandskog med källflöden, i ädellövskog samt fuktig tallskog på alvarmark. Fynden är ofta gjorda i skogsbryn eller längs stigar, ibland på störd mark. Något enstaka rapport föreligger från öppen, fuktig betesmark. Till skillnad från andra arter i släktet finns få fynd från ruderatmark och rosendunört finns bara uppgiven vid två tillfällen från denna miljö; som ogräs i handelsträdgård respektive på en jordtipp.
Grendunört är ovanlig på Öland och har en klar västlig utbredning med fynd från Högsrum sn och vidare söderut till Smedby, där den främst växer i fuktiga skogar av olika slag. På östra sjömarken finns enstaka fynd i fuktiga betesmarker. I Mittlandet är den funnen längs diken och bäckar. Ett enda fynd är gjort på Stora Alvaret, i en fuktig talldunge. Fynden ligger idag något glesare än i Sterner (1938) men arten har samtidigt flyttat sin nordgräns på Öland. Torrläggning av landskapet och dagens tätare skogar har missgynnat grendunört som inte förmått kompensera bortfallet genom att växa i ruderatmiljöer. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är en viss minskning.
Gammal, bofast.
Gotlands flora
Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.
Inkommen, bofast.
I rabatter och planteringar; även i diken, vid Ireå i åbrinken i sand och klapper, på St. Karlsö vid stranden. Förekomsterna visar hög kontinuitet: i Visby från 1906 (men olika lokaler från ett år till ett annat) och på St. Karlsö från 1936 (på samma plats). Troligen inkommen i början av 1900-talet.
Bohusläns Flora
Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.
Grendunört växer på fuktig eller våt, näringsrik lerjord i kärr, utefter bäckar, vid sjöstränder och diken. Arten tycks ha gått tillbaka avsevärt sedan förra inventeringen, vilket kan bero på att den blivit utkonkurrerad av amerikansk dunört och/eller rosendunört, som båda växer i samma miljöer som grendunört och har ökat avsevärt. Den kan också vara förbisedd, därför att den försvinner i mängden av amerikansk dunört. Mest har grendunörten gått tillbaka i norra delen av landskapet och längst i söder, där den förut var vanlig vid Göta älv.
Västergötlands flora
Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Troligen ursprunglig, växer på fuktig mark vid bäckar och åar, i fuktängar, diken och på störda marker. Minskande eller förbisedd. Lik de amerikanska arterna, men med elliptiska, långskaftade (ej äggrunda, kortskaftade) blad. Sällsynt. 16 lokaler i 15 rutor.
Sörmlands flora
Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Grendunörten växer på fuktig mark, ofta där grundvattnet är rörligt som i diken med strömmande vatten, bäckflöden och källbevattnade högörtängar. Arten växer vanligen på lokaler som under 1900-talet invaderats av amerikansk dunört och har antagligen minskat genom konkurrens från denna art.
Europa, Västasien. I Sverige upp till Gästrikland.
Upplands flora
Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Svensk utbredningen sydlig med nordgräns i Gästrikland och södra Dalarna; sällsynt i Uppland, men något vanligare i Stockholmsområdet. 31 kartblad, 36 kvadranter.
Grendunört har rapporterats som växande i diken, mest sådana med mycket vatten, blöta skogssluttningar och i kanten av skogsbilvägar.
Förändring - 55 %. – Grendunört har minskat, möjligen utkonkurrerad av de nyinkomna dunörtarna eller genom omfattande hybridisering med dessa. Kanske är den delvis förbisedd vid inventeringen.
Gästriklands flora
Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Flerårig vindspridd ört som troligen bara varit tillfällig i landskapet. Den växer på lerjord vid bäckar, diken, plantskolor, vägkanter mfl biotoper. Arten är funnen i Gävle hamn 1922 (E Asplund i S, !S Snogerup) och 1924–27 (Almq & W Ekman enl Ahlner 1929). Växten har eftersökts men inte påträffats under inventeringen. [Uppgiften från Nygårdarna i Bomhus i Gävle av Gunnar Eriksson hos Lindberg (1979) har efter kontroll av S Snogerup visat sig vara felbestämda E ciliatum-hybrider.]