granbräken

Fuktig blandskogssluttning, i traktorspår.

66 Dryopteris cristata (L.) A. Gray

This species s. str. occurs in Eurasia and N. America. Thus, it belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 58 and map 40). In eastern N. America closely related taxa occur, viz. D. clintoniana (D. C. Eat.) Dow. (previously taken as a variety of D. cristata), mapped here, and D. celsa (W. Palm.) Small. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 17.

Granbräken är ursprunglig men kulturgynnad. I någorlunda naturlig vegetation finner man den i barr- och alsumpskogar, i näringsrika till näringsfattiga kärr, som gärna får vara översilade, samt på fukthedar. De vanligaste växtplatserna är emellertid dikade, igenväxande fuktängar och kärr, som har hävdats eller fortfarande hävdas genom bete och/eller slåtter. I igenväxande fuktängar kan arten uppträda rikligt, men på andra ståndorter finns vanligen endast några få exemplar. Mindre vanliga kulturstandorter är igenväxande inägor och övergivna mossodlingar.

Arten hotas på sikt genom att många lokaler får växa igen eller dikas och planteras med gran.

Sydlig art på fuktig, näringsrik torv. Ett 10-tal lokaler finns i Götlunda, f.ö. är den sälls. i Närke och okänd i Kilsbergen. Längs norra Hjälmarstrandens landvinningar växer den på rotsocklar av klibbal, björk och viden innanför och ute i vassbältena, sedd i våta starkt igenväxta partier på 50 cm höga socklar.

Närkes rikaste förekomst fanns vid Södra Hammarens SÖ-spets, i strandkärr på rotsocklar av björk, även på rötter flera m från träden, mycket rikl. 1984.

Gammal bofast art.

Holmberg 1922.

18; sällsynt, cirka tio möjliga nutida lokaler i Mälarområdet, Skogslandet och (på kalkmark) Nedre Bergslagen. Synnerligen anspråksfull fuktmarksart, vars frånvaro i Bergslagens högre delar syns vara klimatbetingad och vars sällsynthet i övrigt beror på brist på passande, edafiska förutsättning (ståndortsbrist). Utbredningstyp: S5.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 61–75 %.
Kommentar: B, granskare KAO och TTy.

Granbräken växer i skugga eller halvskugga på fuktig eller våt, i allmänhet näringsrik löv- och kärrtorv. Den uppträder gärna i käll- eller sluttningskärr, vid foten av berg och höjder, i raviner och bäckdalar. Den kan också anträffas i fuktig löv- och granskog, på socklarna i alkärr och alsumpskog, i strandvassar samt på gungflyn. På gamla myrodlingar och vid diken bildar arten ibland ganska stora bestånd.
Lokaler för granbräken kräver stor varsamhet vid markanvändningen. Arten är särskilt känslig för rubbningar i vattenbalansen.

Granbräken finns upptagen för Öland av E. Sjögren (1973 a). Vid korrespondens med Åke Lundqvist 1978 anförde upphittaren att fyndet var osäkert. Men det är inte omöjligt att granbräken kan växa i någon sumpskog eller alkärr på nordligaste Öland.

Ursprunglig. Skogskärr (på Fårö i alkärr) på socklar och tuvor, myrkanter och fuktig skogsmark på torvjord, i den senare miljön även invandrad på en utdikad myr. På Fårö finns även några lokaler i blöta gungflyn i Marpesträsk och Mölnorträsk.

Ett fåtal lokaler, glest spridda över Gotland med tyngdpunkten på Fårö. På Storholmen i Fardume träsk har granbräken lyckats hålla sig kvar i 150 år. Några av de äldre lokalerna i de gotländska skogarna har troligen gått ut; å andra sidan har några nyskapats på utdikad myrmark som vuxit igen med skog.

Granbräken växer ofta fåtaligt i fuktiga till blöta, något näringsrika miljöer som kärr och sumpskogar, både i halvskugga och mer exponerat. Dessutom finner man den i kärr och fukthed på öar även i yttre skärgården, där den kan förekomma i stort antal. Ibland förekommer den i igenväxande torvgravar och förut betade fuktängar. På sådana lokaler kan den vara riklig. Arten tycks ha minskat något sedan förra inventeringen.

Granbräken förekommer i rika alkärr och fuktgranskogar, ibland i källkärr. Den är kalkgynnad, men inte kalkberoende. Följearter är ofta kärrbräken och tagelstarr. Arten är vanligen fåtalig på alsocklar, men på Forsanäset i Ö.Vingåker växer den i mängd på själva kärrplanet. Det senare återspeglar kanske ett tidigare, vanligare förekomstsätt i slåttermyrar. Granbräken minskar i Sörmland och har försvunnit från många lokaler på grund av upphörd hävd och påföljande utdikning och igenväxning.

Granbräken växer fuktigt, ofta skuggigt och är något kalkgynnad. Den förekommer mest i sumpskogar med både gran, al och björk, ofta i trädridån kring kärr och mossar, men även i öppna kärr och vid sjöstränder, stundom växande bland vass. Många gånger står den kvar trots att våtmarken dikats ut. På skärgårdsöar finner man den i fuktsvackor och småkärr på hällarna.

Förändring +10 %. – Granbräken har ökat, men bestånden är oftast små med ett fåtal, glest spridda exemplar. I några homogena, dikade myrar kan man dock finna massbestånd, t.ex. på delar av Heby Nora Kerstinbomyran, där den över stora områden är den vanligaste ormbunken i gles, dikad skog och väster om Stora Bastholmen, där den är riklig i dikad lövsumpskog. Se även Maad m.fl. (2009).

Granbräken är en ursprunglig art. I äldre botanisk litteratur uppges arten vara sällsynt eller förekomma flerstädes. 16 gamla lokaler kan jämföras med ca 45 aktuella fynd. Arten är troligen inte vanligare nu än förr, men möjligen kan den ha gynnats av kraftledningsgatornas tillkomst.

De vanligaste följearterna är glasbjörk (42%), gran, älggräs, skogsbräken, lingon, blåbär, klibbal och kråkklöver.

Protallier eller unga plantor av granbräken har inte observerats, däremot vegetativ förökning genom jordstammar. De äldre plantornas jordstammar är grova men löst rotade och förgrenar sig kraftigt. De har klenare utlöpare, som bildar mindre blad, början till nya plantor. De sterila bladen övervintrar gröna, men inte de fertila. En varm sommar som 1989 blev bladen dubbelt så långa som året innan. Där de växer tillsammans är bladen på skogsbräken en aning ljusare än på granbräken. Sporer sprids i oktober.