
grådraba
Draba incana
grådraba är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

grådraba är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- grådraba






Inga nycklar finns för detta taxon.
Närkes flora
Angiven för Närke (Samzelius ms 1758, Lagerberg 1947, B. Svensson 1970) men inga belägg eller andra fakta stöder uppgifterna. Möjligen avses lundtrav, grådådra eller sandvita.
Blekinges Flora
Etablerad och eventuellt gammal förekomst på Kobebus i Karlskrona (på torra ställen enligt Svanlund 1889b).
Atlas of North European vascular plants
962 Draba incana L.
This intricate, mainly arctic-montane species belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphiatl., p. 42 and map 23).
Ångermanlands flora
Arten är känd flerstädes i dylik miljö längre norrut (Ericsson 1982). - 6 (4).
Härjedalens kärlväxtflora
Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "på Hamrafjell och Axhögen samt vid Wallarne."
Sörmlands flora
Grådraban är flerårig och växer vid kusten och i skärgården på kalkhällmarker eller grusiga, örtrika torrbackar, ofta på mindre skär ända ut i yttersta havsbandet. I detta område är arten antagligen ursprunglig. Förr fanns den även på torrängar i Mälartrakten, förmodligen kulturspridd med vallfrö. Dessa lokaler ansluter sig till förekomster norr om
Europa, Nordamerika. I Sverige främst längs fjällkedjan samt på spridda lokaler i övriga Sverige, särskilt i Stockholms skärgård.
Västmanlands Flora
Sällsynt: en gammal lokalgrupp i Salatrakten, fortfarande kvar på den ovannämnda primärlokalen; några gamla fynd i Mälarområdet, längesedan utgången. Utbredningstyp (bofast): Slagg/varp?
Smålands flora
Ölands flora
Grådraba förekommer främst i Europas alpina och bergiga områden. Den är vanlig i Norge, Skottland, på Island och går västerut till Grönland och norra Nordamerika. I Sverige är den en fjällväxt som även växer i kalkområden i de södra delarna av landet: Västergötland, Södermanland, Västmanland, Uppland, Gästrikland samt på Öland och Gotland. Nordöstliga utposter finns på öar i Ångermanland och Västerbotten.
Grådraba växer på torr, kalkrik, glesbeväxt, gärna grusig och välhävdad mark. Den hittas främst på alvarmark i betade och kalkrika torrängar med spridda enbuskar; sällsynt i karster, spricksträngsalvar och på kalkstensplatåer. I frisk- och fuktängar växer grådraba uppe på tuvorna. Växten gynnas tydligt när marken störs och dyker upp vid röjningar av betesmarker. På Stora Alvaret ser man den ofta utmed stenmurar när nytt stängsel satts upp eller där enbusksnår röjts bort. I Sterner (1938) uppges att grådraba växer på grusiga havsstränder men fynd från liknande miljöer har inte gjorts under inventeringen. Dylika miljöer utgör växtplatser norrut i landet, längs kusten av Östersjön och Bottniska viken.
Grådraba är främst funnen på Stora Alvaret och flera av småalvaren men inte alla. Aktuella fynd saknas exempelvis från Greby alvar och Slottsalvaret, Räpplinge sn. Inte heller på de nordligaste alvaren, Västeralver och Långalvaret i Böda sn, har grådraba gått att finna. Enstaka fynd finns från östra sjömarken där grådraba växer på partier med tunn alvarmo där kalkstensflisan går i dagen. Notera på kartan att söder om Borgholm går växten inte att hitta väster om väg 136, marken är där inte tillräckligt kalkrik. En viss tillbakagång förefaller ha skett sedan Sterner (1938). Orsaken bedöms vara att lågproduktiva marker, undantaget Stora Alvaret, har övergivits och tillåtits att växa igen. En förklaring till att grådraba inte längre växer på grusiga havsstränder kan vara att delar av betesfållan närmast havet stängslas bort från betesdjuren. Stränderna växer då igen med högväxta mållor Atriplex sp. som konkurrerar ut det mesta. Igenväxningen förstärks av den allmänt ökade näringsbelastningen av landskapet, inte minst av Östersjön, vilket leder till mäktiga driftvallar som täcker det mesta.
Gammal, bofast.
Gotlands flora
Ursprunglig.
Öppen, torr (ibland vinterfuktig) miljö på kalk: torrbackar, alvar, fukthedar och klapper. Arten är även samlad i utdikade myrar. Johansson (1897) bedömde frekvens och utbredning som ”H. o. d., mest på de norra hällområdena”, från Sundre till Gotska Sandön, Fårö. Noteringen från Sandön kom från Eisen & Stuxberg (1868): ”allmän i barrskogen”, men uppgift från denna ö saknas i Eisen & Stuxberg (1869)! På Gotska Sandön har arten samlats från Gamla gården 1921 (TV i S) samt 1947 (E. Gave i LD, utan närmare lokal). Englund (1942) har 45 strandnära lokaler inprickade på nordöstra delen av huvudön samt Fårö men i övrigt bara några få: Närsholm med Austerviken, När (3), Karlsöarna, Eksta (2), Folhammar, Ardre (1) samt Östergarnslandet (3).
Grådraba blev under Projekt Gotlands flora funnen på kustnära lokaler, men med stora luckor i utbredningen. Följande förekomstområden kan urskiljas: Storsudret (Sundre till Öja), Nabben i När samt Laus holmar i Alskog, Karlsöarna i Eksta, Östergarn, kusten i Anga–Gothem samt nordöstligaste Gotland med Fårö. Tidigare fanns det rika förekomster i Visbyområdet (många belägg från Tofta skjutfält till Kolens kvarn, Visby), men vi fann den bara på en plats söder om Visby (GI) samt en i närbelägna Väskinde (BL). Grådraba verkar också ha minskat på Östergarnslandet.
Bohusläns Flora
Funnen en gång i äldre tid.
Västergötlands flora
Upplands flora
Grådraba förekommer framför allt på kalskären bland hällar, i klippskrevor och örtbackar, men även på torra gräsmarker i inlandet.
Förändring - 79 %. – Genom att utbredningsområdet har begränsats kraftigt, har grådraba totalt minskat, men fortfarande är den ganska vanlig i Norrtälje skärgård. Flertalet inlandsförekomster kring Uppsala tycks ha försvunnit och bara enstaka fynd har gjorts i det norra kustområdet. Två förekomster kring Hjälstaviken kan speciellt noteras. Grådraba minskar även på Åland (Haeggström & Haeggström 2008).
Gästriklands flora
Grådraban växer ofta tillsammans med arter som svartkämpar, sandmaskrosor, åkervädd, gulmåra, smultron, sanddraba och vårarv. Den blommar mellan vitsippa och liljekonvalj, samtidigt med gullviva, rosettjungfrulin och vårfingerört. Blomningstiden varierar dock starkt beroende på vårens utveckling och läget. Den kan vara nästan en månad senare på Eggegrund än på Limön.