göknycklar

Samzelius använde namnet ståndpers för nattviol ”Orchis bifolia” i manuset, men i den tryckta versionen för göknycklar ”O. morio”. Hamnström i Gellerstedt (1852) anade dock oråd: ”hvilken uppgift dock troligen härledt sig från ett misstag, då växten ej annorstädes i Sverige blifvit observerad än i Skåne... och den dessutom så väl af mig som många andra Botanister är förgäfves eftersökt å uppgifna stället”. Att ett uppenbart misstag förelåg fastslog Hellbom (1871b), Anonym (1895) m.fl. Orchis morio” i Gellerstedts (1831) beskrivning kan tänkas avse Sankt Pers nycklar, som under 1900-talet har setts på flera håll i Närke.

571 Orchis morio L.

This calciphilous species occurs in most of Europe (except N and partly E and S). In the Mediterranean region subsp. picta (Lois.) Asch. is dominant. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 108.

Gammal bofast art. 

Göknycklar hade förr en stor utbredning i Europa och var en av de vanligaste orkidéerna i de södra och mellersta delarna. I Sverige förekommer den främst på Öland och Gotland som är nordliga utpostlokaler.

Göknycklar växer på torr–frisk, kalkrik och välhävdad mark. Den förekommer främst på stäppartade, betade torrängsryggar med enbuskar, ofta tillsammans med Adam och Eva Dactylorhiza sambucina. I östra sjömarken är det på tuviga frisk- och fuktängar man finner göknycklar, ibland i stor mängd. Det är påtagligt att orkidén undviker sällskap med Sankt Pers nycklar Orchis mascula, ett visst avstånd sinsemellan vill de upprätthålla (Lundqvist 1979). Ibland ses göknycklar i slåtterängar eller gamla horvor som omförts till betesmark.

Göknycklar är påtagligt knuten till den östra sjömarken där den växer nära havet, en utbredningsbild som saknas i Sterner (1938). Från sjömarken noterade Rikard Sterner arten endast längst nere i sydost. Även de västra delarna av Stora Alvaret har idag många fynd, betydligt fler än i Lundqvist (1979). Men negativa trender finns också. Söder om Borgholm förekommer göknycklar idag knappast väster om väg 136; de forna betesmarkerna har blivit åker, bebyggts eller vuxit igen. Norr om Källa sn är fynden också anmärkningsvärt få, trots många lämpliga miljöer. Göknycklar är en kortvuxen orkidé och beroende av välbetade, ogödslade växtplatser med lång kontinuitet som naturbetesmarker. Liksom för andra vårblommande orkidéer är fårbete, speciellt med tidigt påsläpp, ogynnsamt. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statiska analyser (Telfer).

Göknycklarna i södra Europa har ibland förts till en egen underart, subsp. picta, medan de nordliga ansetts tillhöra subsp. morio. I Mellaneuropa har en kraftig tillbakagång konstaterats vars orsaker är ändrad markanvändning och konstgödsling medan den klarar sig något bättre i södra Europa (Mossberg & Nilsson 1987). De svenska förekomsterna av göknycklar blir därför allt viktigare för artens fortlevnad i Europa.

Göknycklarna varierar påtagligt i färg, från djupaste purpurrött över rosa till rent vita plantor. En population med speciellt många färgformer finns på sydöstra Öland vid Seby läge, Gräsgård sn.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Huvudsakligen på södra Gotland med en tydlig dragning åt kusterna, där den ofta växer på öppna betade strandängar, gärna tillsammans med Adam och Eva Dactylorhiza sambucina, krutbrännare Neotinea ustulata och Sankt Pers nycklar Orchis mascula. I det inre av ön främst i hävdade ängen och på betesmarker. Arten förekommer ofta i stora mängder.

Avvikande blomfärger är tämligen vanliga. Johansson (1897): ”purpurröda, svartröda, köttfärgade, hvita. Alla dessa äro representerade på samma äng vid Lye kka.” Rent vita med grönstrimmg hjälm liksom plantor med enfärgat rosa blommor har noterats norr om kyrkan i Vamlingbo och i Öja. Tvåfärgade och gråvioletta dominerar på vissa lokaler, bl.a. öster om f.d. skolan i Vamlingbo (Larsson 1994).