gatkrassing

Gatkrassing är ettårig och starkt kvävegynnad och växer därför på öppen mark, ofta på ladugårdsbackar och ibland fågelskär. I städerna växer den i gatornas stenfogar, förr kanske ännu vanligare än nu. Liksom bankrassingen följer den järnvägsnätet.

Arten är inkommen med människan men är sedan länge bofast i landskapet. Under 1800-talet ansågs den som allmän (Hofberg 1852, Thedenius 1871). Den har i så fall sedan dess gått starkt tillbaka. Upp­gifterna gäller dock kanske främst städernas gator och hamnar.

Europa, västra Asien. I Sverige upp till mellersta Norrland.

Hård 1935, (Samuelsson 1921).

Enda fynd: Hede 6,5 km VNV om Långå nära vägen mot Funäsdalen (17D 5c 4- 2-, 455 m, 1986, LS och BD i UPS). Gatkrassingen inkom säkert då vägslänten besåddes med en artrik gräsfröblandning. Jag har besökt växtplatsen under de följande åren men växten har inte setts mera.

Gatkrassing är en gammal, kulturberoende art. Den är mycket lik ban- och rundkrassing och växer som dessa på torr, glesbevuxen och ofta starkt kulturpåverkad mark, t ex i hamnar, på järnvägsområden, trottoarer, grusplaner och industrimark. Dessutom finns den ibland på havsstränder.

980 Lepidium ruderale L.

This species originates from Europe and W. Asia and is widely spread as a weed, for instance to parts of Africa, Asia, N. and S. America, Australia and New Zealand. It is nowadays rarer than before, at least in Fennoscandia. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 177.

Sannolikt gammal bofast art.

Gammalt stadsogräs, i Askersund känt i mer än 200 år.

Angavs av Almquist (1957) som sällsyntare järnvägsart än L. densiflorum men så är för närvarande knappast fallet i Ångermanland. Sprids även med annan transporttrafik, säkerligen ofta tillfälligt. - 19 (11).

Som säkert bofast numera sällsynt, inskränkt främst till några av de äldsta städerna (Arboga, Västerås, troligen ännu Köping). Förr mera spridd på Mälarslättens landsbygd, sedd bl.a. vid vissa stationer och äldre gårdar; under 1970-talet endast lokal 6 och 19. Högre upp alltid sällsynt och tillfällig (i Bergslagen endast Västanfors). Det förefaller, som om arten vore gynnad av det varma och tämligen torra temperatur klimatet i SÖ Västmanland. Utbredningstyp som bofast: S12.

I likhet med andra provinsfloreförfattare under 1800-talet Ufr SAM. 1921a) överskattade Iverus (1877) dess generella frekvens: Mälartrakten: allmän; Bergslagen och Skogslåglandet: tämligen allmän De lokala förekomsterna i Västerås och Köping däremot "allmänna" (Åkerman manuskript 1846, TROIL. 1860, POST 1844, Svedberg enligt SAM. 1923a).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från betydligt färre rutor (ca 65) vid förra inventeringen; dock redan 1838 ansedd som allmän i städerna (Lilja 1838).
Kommentar: B, granskare SSp och KAO.

Gatkrassing växer på grusig, näringsrik mark som är fri från konkurrerande vegetation. Den ses främst i skräpmarker, ofta i urbana miljöer, som hamnområden, industrimark, jordtippar och grusplaner. Gatkrassing kan även växa som åkerogräs, i vägkanter, sandtag, slitna partier i betesmarker samt på klapperstensvallar vid havet.

Gatkrassing har en ojämn utbredning på Öland. Vanligast är den i de större tätorterna på västra delen av ön, från Glömminge sn i norr till Ventlinge i söder, samt i Borgholm med omgivningar. För övrigt är fynden spridda men glesare norr om Borgholm och på östra sidan av ön. Jämfört med Sterner (1938) hittas gatkrassing idag i ungefär samma antal socknar; ingen skillnad ses i statistiska analyser (Frescalo och Telfer). Kanske hade växten redan på 1930-talet hittat de flesta tätortsnära miljöer där den kan fortleva? Däremot har det skett en minskning jämfört med Sterner (1986) vilken är svår att förklara. Möjligen gynnades gatkrassing av de små soptippar som förr fanns i varenda by på Öland. Numera är dessa tippar ersatta av större, centralt liggande anläggningar och mycket av hushållsavfallet transporteras över bron till Moskogen, väster om Kalmar. Gårdsplaner asfalteras idag och besprutas vilket gör att gatkrassing missgynnas. Åke Lundqvist noterade arten vid flera sjöbodar och små hamnar, ställen som numera inte hyser några aktiva fiskebåtar och bara befolkas under en kort period på sommaren.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Inkommen, bofast. 
Ruderatmark, oftast nära bebyggelse: körvägar, gator (mellan gatstenar), vägkanter, soptippar, gårdsmiljöer samt hamnlägen. Inkommen med sjöfarten; Johansson (1897) kände endast till arten från fem hamnar. Senare möjligen även spridd längs öns järnvägar (se nedan).

Gatkrassing är en gammal kulturföljeslagare, som växer på torr till frisk, grusig och stenig, helst kväverik mark i närheten av bebyggelse. Mest förekommer den i kustsamhällen och småstäder, där man ser den på gångvägar, trottoarkanter, mellan gatstenar, på gårdsplaner, mellan sjöbodar, i hamnområden och på stenskodda stränder, men man kan också finna arten på industritomter, jordhögar och tippar. Gatkrassing har minskat mycket starkt både i utbredning och i frekvens sedan mitten på 1900-talet. Till stor del beror detta nog på asfaltering och uppsnyggning i kustsamhällen och hamnar.

För gatkrassing känner vi 16 gamla lokaler. På en av dem (barlast i Hudiksvall) ska den ha förekommit ymnigt. Den hittades också så långt i NV som på en vägkant i Ytterhogdal. Våra egna fynd är bara tre, alla på starkt kulturpåverkad mark. Det är ganska tydligt att gatkrassingen och bankrassingen har skilda historier i Hälsingland. Gatkrassingen var vanligare för hundra år sedan men är i dag mycket sällsynt. Bankrassingen tycks ha kommit in senare och är i dag den vanligaste arten, trots att även den är sällsynt.