flockarun

Den kalk- och slåttergynnade växten förekommer huvudsakligen i sydöstra Sverige från Skåne till Södermanland.

Flockarun har upptäckts under inventeringen på två sinsemellan ganska olika lokaler men i samma område. Den växer i sprickor och hyllor i en bergbrant vid havet samt på en öppen gräsmark på skalgrus. Båda lokalerna ligger på södra Tjörn, där berggrunden på många platser består av mörk metabasit. Växten har följts upp sedan den upptäcktes och tyvärr tycks det som om antalet plantor minskar, trots att man tillsammans med Tjörns naturskyddsförening satt in åtgärder för att försöka rädda bestånden. 

Gammal bofast art.

Flockarun är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

Flockarun växer i betesmarker, helst på sandigt underlag, ofta där marken blivit sårad av djurens tramp eller nyligen genomförda röjningar. Flockarun är en tydlig opportunist som snabbt dyker upp vid grävda bevattningsdammar, nyanlagda skogsvägar och i botten av fuktiga sandtag. Gamla banvallar, diken, kraftledningsgator och fuktiga dynsvackor är andra växtplatser. Sällsynt förekommer flockarun idag i åkerkanter eller på trädor.

Flockarun har spridda fynd på Stora Alvaret där den växer i torra till friska, betade gräsmarker. Inom Mittlandet är den något vanligare och växer där i betesmarker och vägkanter. Speciellt frekvent blir den norrut på ön, i Högby–Källa–Persnäs sn, där den förutom i betesmarker även växer i sandiga åkerkanter. På sydvästra Öland är den idag liksom förr sällsynt. Flockarun har minskat som åkerogräs men till viss del kompenserat detta genom att växa på kulturpåverkade lokaler som hyggen och bevattningsdammar. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo); vår bedömning är att flockarun har ungefär samma utbredning som förr.

Flockarun kan ibland vara svår att skilja från välväxta exemplar av kustarun C. littorale var. littorale. Flockarun har foderflikar som endast täcker halva kronpipen medan de hos kustarun går nästan hela vägen upp. De mellersta stjälkbladen hos flockarun har tre nerver medan de endast är ennerviga hos kustarun. Dvärgarun C. pulchellum skiljs från de andra arterna i släktet på att sakna bladrosett och har kronblad som är något tillspetsade. Flockarun kan ibland vara vitblommig, något som är noterat vid några tillfällen under inventeringen.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. 
Öppen, torr (ibland vinterfuktig) miljö, ofta på sand: sandstråk över kalkhäll och alvarmark, sandmark, fuktmark på sand, strandängar och torrängar; även sandiga beten, åker, väg- och dikeskanter samt sand- och grustag. Flockarun är särskilt vanlig i ett stråk från Tofta norrut mot Bro. Johansson (1897) bedömde att flockarun förekom ”Flerst.”, från Grötlingbo till Hangvar. Numera har rika bestånd hittats även på Storsudret, så en viss spridning ägde rum under 1900-talet (såvida inte flockarun tidigare var förbisedd här). Förekomsterna på åkrar är få i dag (bara fyra har rapporterats), men i övrigt verkar flockarun förvånansvärt beständig.
Flockarun är fridlyst.