flädervänderot

Se strandvänderot Valeriana sambucifolia subsp. salina och äkta flädervänderot Valeriana sambucifolia subsp. sambucifolia

Se strandvänderot Valeriana sambucifolia subsp. salina och äkta flädervänderot Valeriana sambucifolia subsp. sambucifolia

Allmän-täml allmän.

1743 Valeriana officinalis L.

This polymorphic species includes taxa which are sometimes incompletely distinguished, such as V. sambucifolia Mik. (syn.: V. excelsa Poir.), marked separately on the map (broken line) and V. salina Pleijel along the coasts of Fennoscandia. The species has been introduced into N. America (probably V. officinalis s. str.).

Flädervänderot är ursprunglig. Den utgör ett karakteristiskt inslag i bäck- och ådalarnas klibbaldominerade lövridåer, särskilt på fuktig mark i högörtvegetation och gärna i anslutning till utflöde av grundvatten. Ljustillgången spelar mindre roll för arten. Den växer också i fuktiga lövblandskogar, källflöden, bäckrännilar och diken med rörligt vatten. På havsstränder kan man finna den i högörtvegetation innanför de skyddade vikarnas vassbälten samt på exponerade block- och klippstränder.

Flädervänderot har ökat under 1900-talet. Den har gynnats av ökad tillgång på lövbiotoper och kanske också av kvävenedfallet.

Kärr- och fuktängsväxt, täml. allm. i hela området, kvävegynnad och stundom på hyggen i ymn. bestånd om 100-tals m². Växten är känd från bäckraviner, strandkärr, kalkkärr i barrskog, lövskogsglänta etc. enl. herbarieex.

Sannolikt gammal bofast art. Den har även tidigare uppgifter (Holmgren 1942), men endast ett belägg har godkänts.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833), som V. officinalis.

Allmän-(i Ö) tämligen allmän i alla regioner ovan Mälarslätten; inom denna tämligen allmän i V, påtagligt glesnande inom Mälarsocknarna från Västeråstrakten och Ö-ut. Här i fråga om detaljerna otillräckligt registrerad. Luckan i SÖ och i någon mån i Ö torde främst sammanhänga med hög uppodlingsgrad, ofullbordad spridning och dylikt, ej med ogynnsamma edafiska och klimatiska förhållanden. Utbredningstyp: N1 (pU).

Läkevänderot och flädervänderot

Perenna, upp till 15 dm höga örter, ofta med under- eller ovanjordiska utlöpare. Motsatta, parflikiga blad med ändsmåblad men inga stipler. Småbladen är rätt tunna, med glest satta tänder, som är trubbiga eller någon gång vassa. Karakteristisk nervatur: liksom ingraverad i den i övrigt helt plana bladytan. Huvudnerven är rak, men övriga nerver bildar ett grovt, oregelbundet nätlikt mönster utan att någonsin riktigt nå bladkanten. Oftast går även små sidonerver ut i tänderna utan att nå själva spetsen. Väl utvecklade blad har oftast 5–12 par någorlunda likstora flikar, eller något större ändsmåblad. Hos unga exemplar och hos utlöparskott, är flikarna få, och ändsmåbladet mer dominerande. Små ex med hela, äggrunda blad, eller med stort, äggrunt ändsmåblad och endast ett ytterligare par små flikar, är vanliga. Dessa känns igen på nervaturen! Blomställning med korsvis motsatta grenar med stödblad under. Blommorna kan först se ut att sitta i flockar, men samlingarna byggs i själva verket upp av allt finare, motsatta skaft. Blommor 5-taliga, små, rosa, med lång kronpip. Frukten har fjäderpensel. Växten har en stark karaktäristisk doft (särskilt som torkad och från rötterna) som upplevs olika. Några tycker den är behaglig, andra vedervärdig (“kattpiss”).
Vänderötterna är oftast allmänna. Flädervänderot är vida spridd, men läkevänderot finns bara i landets södra hälft. De finns på fuktig, näringsrik mark, såsom ängar, kärrdråg, sjö-, å- och havsstränder, strandskog etc, även i fjällen.

Förväxlingsrisk:
Närmast omisskännliga.
Småvänderot (Valeriana dioica) (huvudsakligen södra Götaland) är lägre (max 3 dm) med både flikiga blad och (i rosetten) långskaftade, hela blad.
Flockblomstriga (fam Apiaceae) har strödda blad och blommor i flockar.
Blågull (Polemonium) (2 arter, en vild i delar av Norrbottens län, den andra delvis vild men oftare förvildad i hela landet) har strödda blad med annan nervatur och stora, klocklika, blå eller vita blommor.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: B, granskare APe. Utöver de belagda uppgifterna har arten uppgivits från 173 rutor (sammanlagt 44 %) och sannolikt är även flertalet av dessa uppgifter riktiga. En mycket variabel art; det material som samlats in under inventeringen har fördelats på följande underarter.

[hårvänderot Valeriana sambucifolia subsp. procurrens]

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: se under arten flädervänderot V. sambucifolia.
Kommentar: B, granskare APe.

Ekologi:
Miljö: sol–måttligt djup skugga på blöt eller periodiskt översvämmad, oftast måttligt basrik men mycket näringsrik mark; högörtängar och översvämningsängar, längs näringsrika skogsbäckar och diken, glesa al- och asksumpskogar, rika strandsumpskogar samt medelrika eller mer sällan starkt eutrofa åstränder.

Utbredning:
Funnen: 304 rutor (20 %).

Se även äkta flädervänderot Valeriana sambucifolia subsp. sambucifolia.

Flädervänderot företräds i Sverige av underarterna äkta flädervänderot subsp. sambucifolia och strandvänderot subsp. salina; från Öland är endast strandvänderot känd. Äkta flädervänderot har korta utlöpare, blad med ganska få bladpar (2–5) och tandade småblad där ändfliken är bredare. Kronan är 5–8 mm, tydligt större än hos läkevänderot V. officinalis vars krona är 2,5–5 mm. Strandvänderot har fler bladpar (6–8), småbladen är nästan helbräddade och liknar ändfliken; utlöparna är korta. Det är oklart om underarten hårvänderot subsp. procurrens förekommer i Sverige. Den ska ha tydliga utlöpare (längre än 10 cm) och långhåriga blad (Pedersen 1984). Det finns sju äldre belägg från Öland som granskats av Anfred Pedersen (APe) på 1990-talet och bestämts till hårvänderot. Fynden tecknas här men i väntan på klarläggande är dess status på Öland oklar.

Flädervänderot kan uppdelas i tre underarter, hårvänderot ssp. procurrens, äkta flädervänderot ssp. sambucifolia och strandvänderot ssp. salina. Endast den senare av dessa har ägnats uppmärksamhet under inventeringen, men den flädervänderot som växer på bohuslänska stränder stämmer inte med den östsvenska strandvänderoten. Här behandlas växten alltså utan hänsyn till underarter.
Flädervänderot växer i flera vitt skilda biotoper. Dels finner man den i halvskugga eller skugga i fuktig till blöt, näringsrik jord i skogsmark, både i ädellöv-, bland- och ren barrskog, oftast i skogskärr eller i raviner utefter bäckar och fuktdråg. Dels växer den exponerat på frisk till fuktig mark bland block och klippor på havsstränder och i klippstup. Dessutom förekommer den ofta i igenväxande fuktängar och annan frisk till fuktig, övergiven gräsmark tillsammans med älggräs och strätta.

Avser Valeriana sambucifolia subsp. procurrens (om idag är inkluderad i subsp. sambucifolia)

Utbredning i Sverige oklar, troligen sydlig men förekommer ända upp i Norrbotten. I Sörmland bara ett belägg men förmodligen spridd. Hårvänderoten har först nyligen uppmärksammats från Sverige. Den är svår att skilja från flädervänderot med vilken den bildar övergångsformer. Några förekomster i Sörmland har emellertid identifierats som denna underart. Den är värd att eftersökas. Kanske har den varit förbisedd.

Se även strandvänderot Valeriana sambucifolia subsp. salina och flädervänderot Valeriana sambucifolia subsp. sambucifolia