fjällnejlika

Funnen närmast i Östergötland, Södermanland, Västmanland och Värmland (Flora Nordica 2) men angiven från Ramshäll i Sköllersta (Ekholm & Hallin 1980a).

I Sixten Bergströms efterlämnade anteckningar från 1948 uppges: "Bäcke Bäcken i Bäckeängarna (= Aspängarna = Hästängarna) nedanför bergstup ytterst sparsam 27/6"’. Belägg saknas dock och lokalen, som är belägen cirka 400 m NV Hjulsrud, har besökts flera gånger under 1970-talet utan att arten återfunnits.

778 Lychnis alpina L.

Syn.: Viscaria alpina (L.) G. Don fil.

This mainly arctic-montane species s. str. is restricted to Europe and W. Asia (at least one occurrence). It occurs irregularly within the hatched areas. The populations on Greenland and in northeastern N. America are distinguished as var. americana Fem. The species s. lat. belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 68 and map 49). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 136.

Fjällnejlika är ursprunglig. I dag växer den vid havet i gnejshällarnas sprickor och pegmatitgångar samt någon gång också i fördjupningar med tunna jord- eller gruslager. Växtplatserna är ofta exponerade mot havet men ligger alltid ovanför högvattenlinjen.

Gammal bofast art.

Ett par gamla lokaler i Norberg. Utgången men länge bofast på den ena. Starkt nordlig med förekomster närmast i Dalarna. Att den inte fått fullt fotfäste i Västmanland kan tillskrivas temperaturklimatfaktorer. Utbredningstyp: Slagg/varp (N6).

Mest i strandklippornas springor och skrevor vid havet, inte sällan på blockstränder, mindre ofta på sandfält, grus och klapper. Även i kustnära bergsbranter och på bergsplatåer samt i smärre klippformationer såsom hällmarker, särskilt på diabas. Oftast i öppen miljö men någon gång i gles hällmarkstallskog eller trädbård vid havet. Längre in i landet mera spridd, så gott som uteslutande i brantberg, högt uppe i hammare, på klippavsatser och platåer. En inlandslokal i brant sandnipa. -176 (32).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833):"Ljusne-elfven vid Sveg. Förekom sedan på nästan alla fjell, till och med Hovärken." Arten förekommer fortfarande i Sveg och på Hovärken.

En flerårig upprätt och rödanlupen ört utan behåring. Växten blir upp till 4 dm hög och har en rödaktig, kal stjälk med ett fåtal par motsatta smalt lansettlika stjälkblad som ofta är rödaktiga undertill. Rosetten är mycket bladrik av rosettblad som ser ut som stjälkbladen. Blomställningen är ett tätt, ibland nästan huvudlikt ax med rödvioletta blommor. Blommorna är femtaliga och har smala djupt tvåflikiga hylleblad. Foderröret är smalt tilltryckt och är liksom större delen av växten rödaktig.

Fjällnejlika växer på öppen, torr och kalk- eller mineralrik mark. Vanligast är den på örtrika, grusiga hedar och klippor i fjällen. Den finns dock även sällsynt på flera ställen nedan fjällkedjan, t.ex. rasbranter, älvstränder, Ölands alvar och klippor på västkusten.

Förväxlingsrisk:
Bör i fjällen inte kunna förväxlas med någon annan art även med endast den täta rödaktiga bladrosetten.
I låglandet finns släktingen tjärblomster (Viscaria vulgaris) som har en mer utdragen och mindre tät blomställning samt en svartaktig klibbig stjälk.

Fjällnejlika växer i sprickor i berget eller på tunt jordlager på hällar nära havet. Den förekommer numera endast i några områden i södra Bohuslän, där berggrunden består av olika typer av grönstenar. I detta område har arten varit känd sedan länge.

I Sverige främst i fjälltrakterna, söder därom lokalt ned till södra Götaland. 

Fjällnejlika finns i Hälsingland i ett antal ganska olika växtmiljöer. De flesta observationerna av fjällnejlikans ekologi är gjorda i en av dessa, nämligen på hällarna på Orrberget i Arbrå. Fjällnejlikans frön gror när vädret under en längre tid är fuktigt under någon del av sommarhalvåret. Störst mängd fröplantor ser man när regn kommer efter en period av extrem torka. År 1985 dödade en torr försommar många plantor, men regn från mitten av juli ledde till att det i augusti fanns massor med små fröplantor. År 1994 grodde en del frön på våren och gav upphov till småplantor. Under sex veckor efter midsommar föll inget regn. Alla kärlväxter på de centrala delarna av hällarna dog, inklusive unga och gamla plantor av fjällnejlika. Tre veckor efter att regn åter började falla hade mängder av nya små fröplantor av fjällnejlika utvecklats (tillsammans med bergsyra), särskilt i närheten av de döda plantorna. År 1995 fanns fjällnejlikeplantor som blommade, mindre än ett år efter frögroningen. De var dock mindre och färre än vanligt. Arten gror mer talrikt än bergsyra och pillerstarr efter en svår torkperiod. Under en normalfuktig sommar kan frögroningen vara mindre framträdande.
Fjällnejlika växer som rosetter och har inga utlöpare, men nya rosetter kan växa ut från basen av gamla. Detta sker ofta på plantor som nästan har dött av torka. Rosetterna övervintrar mestadels gröna, även under en snöfattig vinter som 1989–90, men 1991–92 vissnade hälften av bladen, de som fanns närmast rosettens övre yta. Plantorna kan bli minst tre år gamla. Dominerande dödsorsak är troligen försommartorka. Fjällnejlikan uthärdar mycket stark torka innan den dör. En planta på en liten död myrstack hade nästan full spänst, medan jorden som den växte i kändes alldeles torr. Etab­leringen av nya plantor är under en torr sommar rikligare i täcket av renlav och björnmossa än på det nakna vittringsgruset och plantorna där verkar överleva torkan bättre. Under våta somrar verkar det vara tvärtom.
Blomningen börjar i skogsstjärnans tid, samtidigt med lingon, vanligen i början av juni. I linneans tid är arten mestadels överblommad. Blomningen kan på hällar avbrytas av torka och omblomning kan ses under sensommaren, ända till höstfärgernas tid. Omblomningen kan ske på sidoskott från under våren utvecklade stjälkar. Frö sprids redan på högsommaren. Bild i Natur och vegetation, sid. 32, 49, 236. Fjällnejlikan tycks ha svårt att konkurrera med hällmarkernas andra vanliga arter, som nickstarr, pillerstarr, kruståtel, bergsyra och ljung. Särskilt ljung tycks vara en effektiv konkurrent, men när ljungen är död växer fjällnejlikan rikligt i lavkudden där ljungen dessförinnan dominerade. Fjällnejlika växer helst ensam i vittringsgrus med tunt mullager eller i renlavstäcke. Den gynnas av att renlavarna i en stigkant trampas sönder och utvecklas där bättre. De flesta hällmarkslokalerna är på höga berg, vanligen i cirka 10 grader lutning. I nordvästra Hälsingland ses fjällnejlika bland renlavar på hällar intill vattendrag, till exempel vid Enan i Ramsjö och Ängerån i Kårböle. Fjällnejlika växer på vanliga typer av berggrund. Inget talar för att den skulle föredra eller undvika kalk. På hällar är dess växtmiljö nästan identisk med vårspärgelns och bergglimmens, men båda dessa har en ostligare utbredning, och dras möjligen något mer till sydsluttningar.
Förutom på hällar finns fjällnejlika i Hälsingland på andra typer av mark, men alltid öppet. Mer än hälften av fjällnejlikans lokaler i Hälsingland finns på Mellanljusnans grusiga eller steniga stränder mellan Laforsen och Ljusdal. Den sydligaste lokalen i denna miljö finns på Torön i Järvsö. I denna population har även vita blommor setts. Den växer även på stranden vid Gröntjärn och Sandviks-Lungan i Ljusdal, där vattennivån styrs av grundvattnet, så att strandvegetationen ömsom dränks och blottläggs och ganska få arter klarar av att leva. På strandlokaler har arten studerats mindre, men det är uppenbart att den drar fördel av att dränkning och erosion skapar nakna ytor. Den sprids genom tramp från stranden upp till en väg, där plantorna kan bli mångstammiga och mycket rikblommande.
På stenig havsstrand med låg vegetation är fjällnejlika funnen intill Medel­padsgränsen och på Jättholmarna i Jätten­dal.
Fjällnejlika förekom även i det gamla jordbrukslandskapet: ”Ljusdal, ymnig på fodervallar 1880 (Dusén, K.F.)” (Wiström 1898). Som rester av denna spridning får man antagligen räkna en del lokaler på kulturmark från vår inventering. Av de 46 gamla noteringarna är bara ett tiotal från Ljusnans närhet.
Fjällnejlika och tjärblomster möts vid Mellanljusnan och har vid Kasteln på norra sidan av älven setts bara 10 m från varandra, fjällnejlikan på småblockig strand, tjärblomster på finkornigare material i nedre kanten av nipan (Bengt Stridh, brev). Hybriden mellan dessa arter har uppgivits fem gånger, varav två med belägg.
En jämförelse mellan fjällnejlikans växtmiljöer i Hälsingland och i Medelpad (Lidberg & Lindström 2010) överraskar. I Medelpad är den varken funnen på älvstrand eller i det forna jordbrukslandskapet, och bara på två hällmarker på höga berg i inlandet. Däremot finns många lokaler på havsstrand och berg vid kusten. I Gästrikland är den bara funnen på två hällmarkslokaler (Ståhl 2016).