fjälldunört

Först uppgiven av Sjöstrand (1833, som E. alpinum).

1368 Epilobium hornemannii Rchb.

This arctic-montane species occurs in some restricted areas of Eurasia and N. America. The map is partly preliminary. The gap in Siberia is, however, real. The species is recorded among the amphi-atlantic plants by Hultén, Amphi-atl., p. 196 and map 177, but might just as well be regarded as a disjunctly circumpolar species.

Vid kallkällor i skogsmark och på myrar, ofta i täta bestånd, gärna i mossa som kantar källorna. Eljest i översilningskärr, källdrag, bäckstråk, sumpskog och sumpig snårskog. Sedd kvarstående på fuktiga hyggen. Inte sällan i källvattenpåverkade landsvägs- och skogsbilvägsdiken. Ej kalkkrävande men möjligen något kalkgynnad. -82 (24).

1; mycket sällsynt: Övre Bergslagen: Hällefors 400 m SV "B" i Bastuhöjden, källdrag 1974 (Hak., UPS).

Starkt nordlig; absolut svensk S-gräns. Utbredningstyp: N6.

Fjäll-levande dunörter Epilobium sp. (delvis)
(fjälldunört Epilobium hornemanni, mjölkdunört E. lacteum, källdunört E. alsinifolium och dvärgdunört E. annagallidifolium)

En grupp nordliga dunörter som är typiska för våta lokaler i fjällen. Dessa fleråriga arter har det gemensamt att den upprätta köttiga stjälken är trind och kal så när som på två rader med vitaktiga hår. Den senare karaktären är viktig då den skiljer dem från övriga dunörter. Gruppen har även i allmänhet ovanjordiska utlöpare Blommorna som kan vara både vita och skära är för släktet typiska, fyrtaliga med urnupna hylleblad De vita märkena är oflikade och klubblika. Bladen är kala och i alla fall nedtill motsatta samt ovala till brett lansettlika och ojämnt tandade. Frukterna är avlånga skidor som spricker upp i flera delar och blottar de vithåriga vindspridda fröna.

Denna grupp dunörter är karaktärsarter för fjällens lutande källkärr med mossan källnicka Pohlia wahlenbergii. De hittas dessutom ofta i bäckkanter, snölegor och andra fuktiga fjällmiljöer. De flesta av arterna är allmänna i hela fjällkedjan och en del av dem går även att hitta i skogslandet, dock ej ända ned till kusten, söderut till Dalarna och Värmland.

Förväxlingsrisk:
Alla övriga arter dunörter har stjälkar som är runtom gleshåriga eller kala och saknar alltid hår i tydliga rader.
Kärrdunört (E. palustre), lappdunört (E. laestadii) samt smaldunört (E. davuricum) (som är den av övriga dunörter man oftast finner i fjällen) har smalt lansettlika blad och ganska tunna, ej så köttiga stjälkar. Smaldunört saknar dessutom alltid utlöpare.
Bergdunört (E. montanum) och backdunört (E. collinum) växer på torra lokaler och kan också hittas i fjällområdet. De har blommor med fyrflikigt märke, gleshåriga blad och stjälkar som dessutom är något kantiga.

Angående svårigheterna att skilja käll- och fjälldunört, se under källdunört.
Fjälldunört är visserligen vanligast i den konstanta miljö som källor erbjuder och troligen långlivad och vegetativt spridd där, men den har även setts kolonisera den våta bottnen i ett övergivet grustag. Vid källor växer den dels på den fasta kanten, dels som mer eller mindre flytande mattor, tillsammans med blad- och levermossor. Både klena och grövre utlöpare hittas på vad som uppfattas som en planta. Blommor kan ses från ekorrbärets tid till mjölkens. Ofta ses blommor med utvecklade rosa kronblad, som inte är utslagna utan sitter tätt tillsammans ända till spetsen. Blommor med vita kronblad ses också.