fågelstarr

24; sällsynt, kalkbunden. Endast känd från Sala och V. Bergslagen Frånvaro på övriga kalklokaler torde bero på utebliven spridning (Totalutbredning nordisk-prealpin; i Sverige S-ut till Gotland och Öland.) Utbredningstyp: Kalk.

510 Carex ornithopoda Willd.

This species is totally restricted to Europe, where it occurs mainly in the N. and C. parts. A separate taxon, subsp. ornithopoides (Hausm.) Nym., is distinguished in the mountains of C. and S. Europe (cf. Fl. Eur. 5/1980, p. 311). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 75.

I Närke spridd i glest trädbevuxna torra–friska ängsrester eller hagar, numera ofta igenväxande med gråal, ask eller alm, helt eller delvis bunden till kalksten (Birger 1923).

Örtrika, något fuktiga nipbranter och ängsbackar, ofta lätt skuggade av gles tall- och lövskog, även i granskogssluttning, ej sällan tillsammans med Carex digitata och någon gång hybridiserande med denna. Även på tuvor i rikkärrkanter samt på bar mullrik jord i kulturskapad miljö såsom dikesskärningar och körspår. En observation på fuktig lägda i anslutning till örtrik dikesslänt. Kalkberoende. - 20 (5).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Långås skans" [i Hede].

Fågelstarr är en spädvuxen släkting till vispstarr C. digitata. De båda småländska lokalerna, som ansluter till förekomster i Östergötland, är de sydligaste på fastlandet. Ingenting är känt om förhållandena på dessa; i andra delar av landet växer arten på torr, kalkrik mark i snår, rasbranter och ljusöppen skog.

Fågelstarr står vispstarr C. digitata nära men har lite andra krav på växtmiljöer. På Öland anträffas fågelstarr liksom släktingen främst i glesare skogar med ädellöv, björk, blandskog, i fägator och betade hässlen med skogsek medan den sällsynt är noterad i gran- och tallskogar. Många lokaler har en tydlig kalkpåverkan med rik lundflora. Men fågelstarr kan ibland växa solöppet på tuvor i fuktängar, betade alvartorrängar och slåtterängar. När alvarets torrängar röjs från enbuskar dyker fågelstarr upp på den sårade marken och ses växa på mattor bestående av enbarr. Även på hyggen, längs markvägar och annan störd mark dyker arten upp. Fågelstarr är även funnen i extrema miljöer som grusalvar och i svackor på en klapperstensvall.

Utbredningen för fågelstarr följer den för ädellövskog och följaktligen är arten vanlig i Mittlandet. Däremot är den påfallande sparsam i västra kustskogen liksom i rikare skogar norrut på ön; kanske är markens kalkinnehåll där alltför lågt? Förekomsterna på alvartorrängar och uppväxande träddungar på alvarmarken var tidigare okända. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer) men vår bedömning är något ökande då den noterats i nya miljöer.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Hällmarker, torrängar, hällmarkstallskogar, friska–torra tallskogar på djupare jord, dikes- och kanalkanter samt skogsbryn. Fågelstarr angavs som ”T. allm.” hos Johansson (1897), så arten ökade möjligen något under 1900-talet.

Fågelstarren är kalkgynnad och växer vanligen på något störd fuktig gräsmark i öppet läge. I Sörmland tycks arten vara kortlivad.

Fågelstarr föredrar stränder med högt pH, men är mycket lågvuxen och därför svag i konkurrensen med högvuxen och frodig strandvegetation. Man finner den på hällar eller blockstrand där den överspolas under högvatten och där vattenflöde och isrörelser skaver bort fjolårets växtdelar och håller årets vegetation låg. Plantorna är fleråriga, men vilken betydelse nyetablering från frö har är okänt.

Blomningen börjar i vitsippans tid. Märkena kommer först. Bladen övervintrar helt gröna. Vid blomningen finns ett nytt ljusgrönt skott, ett par centimeter högt, intill de övervintrade bladen.

Vid Voxnan ses fågelstarr växa på exponerade bårder av grästorv på block och klippor, kort tid överspolade, alltid ljusa och utan konkurrens från höga starrar, gräs och örter. Den finns också i kanten av ett vid högvatten överspolat vegetationstäcke på häll vid Högströmmen, tillsammans med en, liljekonvalj, bergslok, blåtåtel, blodrot, lingon, ängsvädd och flockfibbla. Vid Kasteln, på Ljusnans vänstra strand, växer den på den stenstrand som vid normalt sommarvattenstånd är strandens nedersta bälte, med rik vegetation av bland andra skavfräken, smalfräken, fårsvingel och blåtåtel. Jord blottas där genom erosion, men tuvor av fårsvingel och blåtåtel bjuder starkt motstånd.