dybläddra

Vattenväxt, täml. allm.–spridd i Skogsbygden i sjöar, vattendrag och myrar. Den tycks vara allm. i Glanshammar och Hallsberg (Dalhielm 1985, Nilsson 1986).

Gammal bofast art.

Dybläddra är ursprunglig. Den växer, ofta rikligt, på grunt vatten eller dyiga landstränder, främst i skyddat läge vid näringsfattiga sjöar och lugnt strömmande vattendrag. I bäckar kan man ibland finna den även i ganska strömt vatten. Dessutom är den vanlig vid gungflykanter samt på fuktig dy i blöta kärr och på periodiskt översvämmade fukthedar.

1719 Utricularia intermedia Hayne

This species is widely distributed in Eurasia and N. America. It belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 106 and map 98). The distribution is partly incompletely known. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 417. - Recently G. Thor has pointed out the existence of the closely related U ochroleuca R. Hartm., an often-overlooked species (Sv. Bot. Tidskr. 73/1979, map p. 392, revised by G. Westman, op. cit. 78/1984, map p. 224).

Spridd.

Sannolikt mycket förbisedd.

Spridd i hela landskapet. - 219 (33).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833) (som U. media). Äldsta belägg 1879: Älvros: Kolsätt (16E 6j, Dusén i UPS).

Allmän i myrtrakter; för övrigt tämligen allmän utom i starkt uppodlade områden; varibland Mälarslätten, där den förr, genom rikare tillgång på kärr, var vanligare. Nu spridda lokaler i dess skogsområdets kvarvarande kärr, i en och annan grund damm, t.ex. vid Gärdselbäcken i Arboga(!), i återstående småsjöar, såsom Boasjön i Rytterne(!) samt mycket sparsam utmed Mälarens stränder (1974 funnen på en av 17 stickprovslokaler enligt Berta Andersson). Utbredningstyp: N1 (fdU?).

Dybläddra växer i näringsfattiga myrgölar på dy eller torv. Växten är noterad vid några tillfällen på Öland, senast sedd 1961. Inga fynd gjordes under inventeringen.

Gammal, förr bofast, numera utgången.

Ursprunglig.
Arten växer blött i bar ävja i blottor (även körspår) i agmyrar; någon gång i källmyrar, på bar dyjord i träskkanter, i starrmyrar, blöta kärr och uttorkande bäckar. Den saknar ofta blommor. Ett oväntat fynd har gjorts i en damm vid en skola i Visby (JP).

Dybläddra finns främst inom öns kalk- och skogsområden. Äldre fynd söder om det aktuella utbredningsområdet har gjorts i den nu utdikade Mästermyr i Silte, Hemse och Fardhem (t.ex. Ljungqvist 1927, 1929) samt i Burs (se ovan).

Johanssons (1897) ”H. o. d.” motsvarar ungefär tämligen allmän, så en viss minskning ägde rum under 1900-talet. Säkerligen var dybläddra mycket riklig i de nu dikade agrika stormyrarna.

Dybläddra växer nedsänkt i vatten eller på blöt, mer eller mindre öppen och inte alltför näringsfattig torv eller dy i kärr, myrhöljor, på stränder av skogsjöar, vid mossgölar samt i diken i myrmark.

Vi har inte sett spridning av dybläddra med frö, men turionerna, de ärtstora kulor som är artens övervintringsorgan, ligger lösa, kan rulla på bottnen och flyta upp till ytan, och måste fungera som utmärkta spridningsorgan i strömmens riktning. En turion kan på hösten bildas både i fångstblåseskottets ända och i bladskottets ända. Turionerna behöver inte vintervila, utan växer ut till skott om de tas in på förvintern. Arten börjar blomma i ekorrbärets tid, blommar rikligt i linneans tid och kan fortsätta till ljungens tid. Blomningen styrs av växtplatsens vattennivå och lokalklimat. Normalt finns fångstblåsor på särskilda bladfattiga skott men saknas på de bladiga skotten. När blåsorna blir gamla och fyllda med skräp tenderar de att falla av och de bladiga skotten tar överhand.