dyblad

93 Hydrocharis morsus-ranae L.

This species occurs in W. and C. Eurasia. The closely related H. asiatica Miq. (syn.: H. dubia [Bl.] Backer) is known from large parts of C., SE. and E. Asia. It was introduced at least into one place in eastern America in 1958. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 30.

Dyblad är en ursprunglig men kulturgynnad flytbladsväxt. Den är bunden till näringsrika sjöar, dammar, märgelhålor och åar med lugnvattenssträckor.

I de näringsrikaste småvattnen kan den uppträda rikligt och ibland bilda en sammanhängande flytbladsmatta.

Allm. vattenväxt i strandkärr och vassar i näringsrika sjöar, åar, diken och bäckar på Närkeslätten. Den uppträder sälls. i myrdiken men saknas i de näringsfattigaste.

Blommande ex. har noterats ett dussin gånger från Hjälmaren 1979–1990. A. Post (1925) menade att den hade en mycket rik blomning i Hjälmaren vilken “kunde jämföras med ett vitsippfält om våren”. Växtens könsfördelning i Närke är inte känd. Blott ett honex. från Svennevad samt ett hanex. från Askersund är samlat och könsbestämt av sakkunnig. Hartman (1863) kommenterade individens livslängd med utgångspunkt från i Närke: “både han- och honex. övervintrar genom lösgjorda, sjunkande knoppar, alltså annuell”. Han såg växten i stor mängd i järnvägsgravarna utanför Örebro 1862.

Gammal bofast art.

Numera allmän i Mälaren, Hjälmaren samt Arbogaåns, Hjälmare kanals och troligen också Svartåns vattensystem (upp till Prästhyttan[!] och Lasjön [Lohammar] i Västerfärnebo). Spridd i Sagån upp till Sala. För övrigt tämligen sällsynt på eutrofa ståndorter på Mälarslätten och i Skogslåglandet. Dess potentiella utbredningsgränser syns vara nådda, men därinom kan frekvensen väntas öka, t.ex. längs nedre Hedströmmen och nedre Kolbäcksån. I Fellingsbros talrika, sänkta sjöar väl förbisedd. Ovillkorligt knuten till eutrofområden. Huruvida NV. Västmanlands kallare och längre vintrar osv. utgör ett ytterligare spridningshinder, utöver därvarande vattens oligotrofa(-mesotrofa) status, är svårt att avgöra. Utbredningstyp: S3.

Wahlenberg 1826.

Dyblad förekommer i lugna och näringsrika vatten. Man finner den flytande i sjövikar, åarnas utvidgningar, avsnörda meanderslingor och tidvis översvämmade strandkärr, gärna på små fria vattenytor inne bland högre vegetation. Arten gynnas av näringsanrikning och uppträder gärna vid sänkta sjöar och gölar samt i diken, dammar och vattenhål. Den blommar i landskapet ganska sällan.

Dyblad anges av den annars så noggranne Hulteen (1810) som "äfven på Öl." Uppenbarligen är denna uppgift felaktig och inte upptagen i Sterner (1938 och 1986).

Inkommen, tillfällig. Dyblad verkar alltså ha hållit sig kvar på sin enda gotländska lokal under nästan 80 år. Hur arten kommit dit är oklart; dyblad har veterligen inte odlats på Gotland, och den ger inte heller moget frö i Sverige. Genom att växten etablerade sig i en brya och inte kom ut i något av Gotlands vattensystem fanns inga förutsättningar för att den skulle få en mer permanent plats i Gotlands flora.

Dyblad växer i näringsrika och oftast stillastående eller långsamt flytande vatten, både småvatten som dammar, kärrpölar och vikar samt avsnörda slingor i sjöar och vattendrag. Dybladet tycks i likhet med många andra vattenväxter ha minskat avsevärt vid Nordre älv.

Dyblad trivs i näringsrika sjöar och vattendrag, även diken. Den växer vanligen på grunt vatten i vasszonen, särskilt vanlig i det fria vattnet kring bryggor och båtlänningar. Dyblad blommar under varma somrar men sätter inte frö. Arten sprids i stället med kringdrivande plantor och groddknoppar. Spridning mellan vattensystemen verkar gå lättare än hos vattenaloe. Dybladet har tydligt ökat sin utbredning och frekvens under 1900-talet, antagligen i samband med den allmänna eutrofieringen.

Dyblad växer i näringsrikt sötvatten, löst rotad i dybottnar i sjöar, lugnt flytande åar, dammar, diken och alsumpskogar.

Förändring +13 %. – Dyblad har sedan början av 1900-talet koloniserat flera nya vattendrag i norra Uppland, speciellt Dalälven, Strömarån, Tämnarån och Olandsån.

Det är svårt att avgöra om dyblad kommit in i landskapet i sen tid eller om den är ursprunglig men levt undanskymd. Första uppgiften är från Hillesjön och publicerad av Fredrik Dahlstedt 1916. Ytterligare ett par lokaler tillkom under 1970-talet. Märkligt nog finns inga gamla uppgifter från Dalälvsområdet där arten nu är mycket vanlig. (Den saknades även i huvudfåran på Upplandssidan enligt Almquist 1929 men hade enstaka förekomster i avrinningsområdet på Hebysidan.) Till de redan under 1800-talet väl undersökta sjöarna Trösken, Rudsjön och Kastsjön har arten sannolikt kommit med timmerrännorna från Dalälven. Växten har uppenbarligen ökat starkt de senaste 100 åren.

Den oftast noterade följeväxten är sjöfräken (45%) följd av jättegröe, andmat och sprängört.

Som så många andra vattenväxter är dyblad mycket lite studerad i Hälsingland. En anteckning anger att den fortfarande i mjölkens tid inte visade några blomknoppar.

Dyblad finns i liknande miljö som blomvass, vid skyddade stränder i jordbrukslandskapet. På fem av tretton lokaler sågs den tillsammans med blomvass. Den nuvarande utbredningen stämmer ganska väl överens med den som arten hade för hundra år sedan.