dvärgbläddra

Vattenväxt, spridd i myrdiken, dytag, tjärnar, bäckkärr, bruksdammar, kalkbrott m.m.

Gammal bofast art.

Dvärgbläddra är ursprunglig. Den växer fritt flytande i näringsfattiga vatten - framförallt i små sjöar, myrgölar och gungflysträndernas småpölar men också i skyddade bäckavsnitt, korvsjöar, dammar och torvgravar. Ibland finner man den också i källflöden och kärrdråg samt i gölar nära havet. Den saknas i starkt brunfärgade och i kraftigt försurade vatten.

Enligt nuvarande kännedom tämligen sällsynt; troligen dock spridd i skogsbygdernas oligotrofa tjärnar och sjöar (förbisedd). Liksom föregående art förr vanligare på Mälarslätten, utgången genom torrläggning Utbredningstyp: U.

1718 Utricularia minor L.

This species is widely distributed in Eurasia and N. America. Its distribution is almost circumpolar (Hultén, Circumpol. Il, p. 108 and map 99). However, it is probably lacking in large areas of Siberia. Its occurrence there is definitely incompletely known. The population in Japan is distinguished as var. multispinosa Miki, possibly occurring also on the E. Asiatic mainland. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 417.

Spridd i hela landskapet men sällsyntare och oftast sparsammare än U. intermedia. - 106 (28).

Sannolikt ganska förbisedd.

Först uppgiven av Birger (1908a). Äldsta belägg 1884: Lillhärdal: 0,5 km SV om kyrkan (16E 1b, Enander i UPS).

Dvärgbläddra växer i sötvatten som i regel är näringsfattigt men ofta kalkrikt. Kärr och mindre sötvattensflöden kan hysa arten liksom fuktängar och större vätar. En lokal utgörs av en grävd damm. Lokalerna kan vara betade men anges ofta vara ohävdade. I kärrmarker växer dvärgbläddra till större delen nedsänkt i kalkgyttja mellan tuvor av bunkestarr Carex elata eller bestånd av ag Cladium mariscus. På några lokaler förekommer även vattenbläddra U. vulgaris.

Utbredningen är enligt Sterner (1938) koncentrerad till norra delen av Öland men i Sterner (1986) har en hel del lokaler på mellersta Öland tillkommit. I dagsläget finns de flesta lokalerna inom södra delen av Mittlandet och på Stora Alvaret. På norra Öland har den inte återfunnits på flera tidigare lokaler och en minskning bedöms föreligga. Även i några socknar söderut på ön saknas dvärgbläddra idag. Dräneringen av landskapet genom dikningar och igenväxning av numera ohävdade skogskärr är orsaker till denna minskning men dvärgbläddra kan delvis vara förbisedd. Jämfört med Sterner (1986) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Arten växer blött, på bottnen i glesa agmyrar; även knappag- och trådstarrbälten samt källmyrsgölar och rännilar. Dvärgbläddra förekommer främst inom öns kalk- och skogsområden. Johanssons (1897) ”Flerst.” motsvarar dagens frekvens, mindre allmän. Dvärgbläddra bör dock ha minskat under 1900-talet p.g.a. att dess växtmiljöer har dikats.

Dvärgbläddra flyter fritt i små näringsfattiga vatten som myrgölar, småsjöar, gungflykärr, torvgravar, vattensamlingar i kustens hällmarker samt hällkar i den inre skärgården.

Dvärgbläddrans turion är i genomsnitt mindre än dybläddrans och rent grön. Liksom dybläddrans är den sammansatt av bladanlag som ligger tätt sammanpressande till en kula. (Bild på båda arternas turioner i Natur och vegetation, sid. 123.) Bladanlagen har spetsiga flikar, var och en med en liten udd, men inga borst på kanterna. De saknar också den för dybläddran typiska täta tussen av brunaktiga borst i bladspetsen. Bladflikarna i dvärgbläddrans turion är betydligt bredare än flikarna på sommarbladen, lika breda som flikarna i dybläddrans turion. När turionen utvecklas på våren sträcker sig hela dess axel (stam) samtidigt, så att mycket snart ett mera lång­smalt ’turion­skott’ med jämnt spridda blad bildas. På dessa utvecklas glest utspridda fångstblåsor. Sommarskotten växer fram i turion­skottets bägge ändar och ibland på andra ställen. Deras ändar ligger först ormbunkslikt hoprullade och rätar ut sig i takt med skottets tillväxt. Deras blad har alltså smalare bladflikar än turionskotten och utvecklar snart rikligt med fångstblåsor.
När tuvsäv och ängsull blommar, i vitsippans tid, är dvärgbläddrans skott halvvuxna och lite rödbrunfärgade. Den kan blomma i linneans tid och i ljungens, beroende på lokalklimat och vattennivåer. Blomningen startar något senare än hos dybläddra. I lingonens tid ser man en ny turion växa ut i skottändan. Den övervintrar i detta skick, medan resten av skottet vissnar och till största delen försvinner.