dunörter

[Epilobium palustre × tetragonum]
Status: uppgiven 1955–58 från Brunnby (NSyl & HRic i LD) och 1950–58 från Lund (NSyl inv.) men beläggen tillhör andra hybrider (det. SSp).

Flera av arterna inom detta släkte uppträder som kolonisatörer. De har frön som är försedda med hår och sprids därför lätt med vinden. Vissa av arterna är kvävegynnade och förekommer ofta i massbestånd, gärna på vegetationsfria ytor. Släktet är också känt för sina många hybrider, vilka i äldre insamlingar finns företrädda i väldigt många olika artkombinationer. En hel del hybrider har även insamlats under den aktuella inventeringen, men i detta material är den under 1900-talet expanderande arten amerikansk dunört E. adenocaulon oftast den ena föräldraarten.

Inom släktet Epilobium bildar dvärgdunört E. anagallidifolium, fjälldunört E. hornemannii, mjölkdunört E. lactiflorum och källdunört E. alsinifolium sektionen Alpinae. Arterna är närbesläktade och ibland svåra att skilja från varandra, särskilt i fält. Förväxling, främst mellan källdunört och fjälldunört kan, åtminstone i enstaka fall, ha ägt rum. Arterna bildar dessutom ett antal hybrider, dels inom sektionen, dels med framför allt kärrdunört, vilket ytterligare försvårar säkra fältbestämningar för en ickespecialist. – Sektionen Alpinae har behandlats i en monografi av Kytövuori (1972).

I släktet är hybrider vanliga och samtliga arter i Norden, med undantag för ett par införda, har konstaterats kunna hybridisera. Hybriderna är livskraftiga och sprider sig vegetativt. Deras blomning är långt utdragen under säsongen medan frökapslar och fröna är dåligt eller helt outvecklade. Under respektive hybrid nedtecknas aktuella fynd med hybrider. Dessutom redovisas de belägg som har granskats i samband med arbetet inför Flora Nordica 6. Rimligen är hybrider betydligt vanligare än det som framkommit under inventeringen. För de många hybriderna utesluts bedömningen av status i landskapet som för samtliga fall är "Spontant uppkommen hybrid, tillfällig".