daggros

Odlad som prydnadsbuske och troligen även ympunderlag, samt kvarstående eller förvildad, t.ex. på banvallar, renar och andra gräsmarker. Arten verkar vara lättspridd med bl.a. fåglar och kan förekomma långt från ursprungsbestånden.

Daggros är en lätt igenkännlig ros med blådaggiga grenar, blågröna och ofta kraftigt rödanlupna blad samt mörkrosa blommor. Den odlas ofta och förvildas lätt via utkast och fröspridning med fåglar. De vanligaste växtplatserna är skogsbryn, övergivna åkrar, vägkanter, järnvägsområden, avfallstippar och annan ruderatmark.

Daggrosen sprider sig för närvarande snabbt i landskapet.

Arten härstammar från bergstrakterna i Centraleuropa. I Sverige uppmärksammades den som förvildad första gången 1871.

Prydnadsbuske, förvildad i Sverige från 1870-talet, uppmärksammad i Närke först under 1950–1970-talen på två lokaler. Fr.o.m. 1980-talet är den funnen spridd i Närke. Daggrosen skall ha varit allmänt järnvägsodlad (Sundius 1906) och sprids genom fåglar och färdmedel längs vägar och järnvägar eller genom utkast i grustag, brott och tippar etc. I Hammar växte den på stränder av Vättern, bl.a. ute i porskärr på Forsanäset 1991.

10; i alla regioner. Utbredningstyp något osäker (pU).

Daggros är ursprunglig i mellersta och södra Europa. Arten har funnits i odling i landskapet sedan början av 1900-talet. I början planterades den mest i trädgårdar och vid järnvägsstationer, nu oftast som buskage i vägslänter. Den förekommer som kvarstående och spridd med utkastat trädgårdsavfall. Men den sprider sig också med frö och uppträder ibland ganska långt från bebyggelse på ställen med gles vegetation, t.ex. vägkanter, banvallar och skräpmark. I regel rör det sig om enstaka exemplar.

Namnförbistring. Med namnet R. glauca avsåg man under 1900-talets första del R. dumalis (i anslutning till Neuman & Ahlfvengren 1901).

Daggros härstammar från centrala och södra Europa. Den är ganska vanlig i odling och ses ibland långt från trädgårdar dit den tagit sig med hjälp av nyponätande fåglar. Ett observandum är att förr benämndes kal nyponros R. vosagiaca som R. glauca.

Daggros finner sig väl till rätta på steniga lokaler som längs västra landborgen, i gamla stenbrott och på klappergrusvallar vid havet. Busken är även funnen i vägkanter, åkerrenar, som trädgårdsutkast och kvarstående på ödetomter.

Daggros har spridda förekomster på Öland med tyngdpunkt nere i sydväst, S. Möckleby sn, där den också först noterades. På lokalen vid Albrunna kalkstensbrott (se nedan) har den kontinuitet sedan minst 30 år tillbaka och bör anses som bofast. Även på primärlokalen vid Degerhamn finns den kvar i närområdet. Värt att notera är lokalerna öster om Bårbyborg, Mörbylånga sn, där daggros är spridd drygt någon kilometer ut på alvartorrängar.

Kulturflykting, bofast.

Förvildad, bofast.
Högvuxen ros med enkla röda blommor. Den sprider sig villigt med frön och kan ha tagit sig ut i naturen med frö eller genom trädgårdsutkast. Ett rikt bestånd längs en nygrusad skogsväg i Hejnum 1991 (JC, TE) kan ha etablerats genom att frön följt med gruset vid anläggningsarbetena. Daggros är funnen på ruderatmark, på skräphögar, i vägkanter och i ängeskanter. Nu känd från socknarna Lau, Eskelhem, Tofta, Visby, Väskinde, Hejnum, Hellvi, Hangvar, Rute och Bunge.

Daggros är sedan gammalt odlad till prydnad och påträffas kvarstående eller förvildad. Har i sen tid planterats utefter nya E 6 på flera ställen. Man träffar på daggros på vägkanter, banvallar, i grustag och på olika typer av skräpmark. Spridningen av arten har tydligen skett sedan förra inventeringen eftersom den inte nämns av Fries (1945). 

Enstaka plantor av daggros dyker upp i skog många kilometer från bebyggelse eller rester av sådan. De är ibland små, mycket unga och sannolikt spridda av fåglar. Ett fynd är gjort på havsstrand. Ursprunget till dessa frön torde vara de tämligen glest förekommande planterade daggrosor som finns nära bebyggelse.
Tio av 32 noteringar av arten är från tipp eller trädgårdsutkast, där plantor som man inte längre vill ha i sin trädgård brukar hamna. Majoriteten av de övriga är från vägkant i jordbrukslandskapet, banvall eller öppen mark i tätort.