brunrör

Brunrör är en i landskapet sent uppmärksammad växt. Den kan vara ursprunglig, men mera troligt är att det nordliga gräset invandrat spontant under 1800-talet. Det växer beståndsbildande i strandkanter vid bäckar, åar och dammar.

Spridningen pågar sannolikt fortfarande.

Brunrör är apomiktisk, dvs bildar frön utan befruktning.

Myr- och fuktängsväxt, nästan allm. i Skogsbygden och i Hjälmarområdet, på Närkeslätten i skiftande grad. Sernander & Kjellmark (1896) kände blott ett par lokaler i Närke, kanske beroende på bestämningsproblem och bristen på fältinventeringar.

Brunrör växer vid kärr och fuktängar, dråg, bäckar, diken, torvtäkter, Hjälmarstränder etc.

Larsson 1859.

Trivialart

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

321 Calamagrostis canadensis (Michx) Nutt. complex

This complex includes some more or less well distinguished taxa, among others subsp. canadensis in N. America, subsp. langsdorffii (Link) Hult. in Eurasia (from NE. Russia eastwards), N. America and Greenland, and C. purpurea (Trin.) Trin. From Fennoscandia eastwards into W. Siberia. The complex is circumpolar (Hultén, Circumpol. I, p. 188 and map 177). Furthermore, the approximate range of the closely related C. canescens (Web.) Roth (no. 320) is marked on the map.

Allmän i Bergslagen och möjligen i hela övre Skogslåglandet (ned t.o.m. Fläckebo, Ramnäs, Hed); mot SÖ. Skogslåglandet och Mälarslätten allt mera sparsam; i sistnämnda område sällsynt. Skandinavisk liksom totalutbredning nordlig. Troligen mindre väl anpassad till S. och SÖ. Västmanlands (temperatur- och nederbörds-?)klimat. Utbredningstyp: N1.

Grenrör och brunrör

Perenna, beståndsbildande graminider (jordstam!). Strån upp till 2 m höga, med 5–7 ledstycken och många, slaka, till 7 mm breda blad som går högt upp. I toppen med en mjukgrenad och rätt slak vippa (grenarna följer med vinden redan när det blåser svagt). Enblommiga, spetsiga småax utan borst, men med många hår som är nästan lika långa som skärmfjällen.

Grenrör och brunrör är mycket allmänna och växer i skog, kärr, på stränder etc. Steril brunrör är vanlig på fjället. De är rätt lika, men grenrör är friskt grön och något vekare med mindre vippa, medan brunrör är mer blågrön, grövre, med större vippa. Brunrör saknas i södra Götaland. Båda bildar stora bestånd vid norrlandsälvarnas sel. På håll ser de ut som en meterhög vägg av blad, med lätt böjliga vippor som flaggor ovanför, men själva stråna syns dåligt.

Förväxlingsrisk:
Bergrör (Calamagrostis epigejos) och lapprör (C. lapponica) (Norrland, men går bara upp i fjällen längst i norr) är båda styvare med 2–4 ledstycken (flest hos bergrör) och ej grenade. Bladen är styvare och sitter i huvudsak längre ned. Vipporna är också mycket styvare, med mer välordnade vippgrenar (tydligare “våningar” när de blommar) som inte följer med vinden ens när det blåser friskt (i stället vaggar strået). Båda ser på håll ut som om det underst finns ett 3–4 dm högt skikt av blad, sedan ett skikt med raka strån, och högst upp ett brunt skikt av styva vippor. Lapprör är slankare än bergrör.
Småvuxen vass (Phragmites australis) har ej grenar och snärpet är utformat som en krans av hår.

Status: bofast och sannolikt gammal men inte uppmärksammad i landskapet förrän 1993.
Förändring och hot: först funnen 1993 men troligen med en längre historia i landskapet.
Kommentar: B, granskare ÅWg. En variabel och apomiktiskt förökande art med hybridursprung. Populationerna längs Drivån är mycket enhetliga och stämmer till alla delar med standardbeskrivningarna av brunrör C. phragmitoidesmedan populationerna från Vittsjö och Kullaberg närmar sig grenrör C. canescens i vissa karaktärer. Exempelvis har dessa senare borsten fästa högre upp på agnarna och är lägre till växten med mindre vippor än ”typisk” brunrör, även om bladens snärp, nervatur och strävhet visar att de tillhör denna art.

Brunrör är en nordlig art som kommer nära sin sydgräns i Småland. Den växer på fuktig till våt, tidvis översvämmad mark vid steniga eller ibland leriga sjöstränder, i strandkärr och strandsumpskogar (ofta på gammal sjöbotten vid sänkta sjöar), utmed bäckar samt i kanten av alkärr och andra lövkärr. Den återfinns även i dikesslänter, i stora vägdiken och på vallarna av de kanaler som grävdes vid de stora sjösänkningarna. Brunröret bildar täta, väl avgränsade bestånd och förekommer ofta tillsammans med grenrör C. canescens.

Brunrör har ökat under det senaste seklet och har vidgat sin utbredning i landskapet. Spridningen har troligen ett samband med sjösänkningarna och utdikningarna i början och mitten av 1900-talet, men minskad eller upphörd hävd av stränder och våtmarket under seklets senare del har säkert också gynnat arten.

Brunrör förekommer främst i de nordliga delarna av Sverige och växer på fuktig, mager mark i skogar, fuktängar, kärr och diken. Gräset är apomiktiskt med dåligt utvecklat pollen och antas ha uppkommit genom korsning mellan bergrör C. epigejos och någon annan art i släktet. Fynd av brunrör är publicerat för Öland (Johansson 1996) och (Anonym 2004 b) men i brist på belägg kan de inte godkännas. Lokalen från 1995 har inte gått att återfinna under inventeringen. Troligen är fyndet från 2004 gjort i samma skogskärr där senare hybriden grenrör × bergrör C. canescens × epigejos hittades 2018; hybriden är mycket lik brunrör. Det finns dessutom ett expertgranskat belägg i (S) samlat av den tyvärr i sammanhanget inte pålitliga Ernst Nordström. Brunrör är variabel men kännetecknas av sina sträva strån, långa snärp (7–10 mm) och tomma ståndarknappar.

Johansson (1897): ”Lärbro (funnen av F. Lönnqvist enligt Almqv.)”. S. Almqvist har alltså vidarebefordrat Fredrik Lönnqvists rapport till K. Johansson; Neuman & Ahlfvengren (1901) förtydligar med Storugns. Möjligen inkommen med sjöfart till hamnen. Inga kollekter har dock återfunnits, varför brunrör inte med säkerhet kan anföras för Gotland.

Brunrör växer i fuktig skogsmark, sumpskog och kärrkanter. Gräset förekommer dessutom ofta i vägkanter och diken i skogstrakter samt i igenväxande våta marker, där det kan bilda stora bestånd. Arten har ökat starkt sedan förra inventeringen, troligen gynnad av upphörd hävd och möjligen också av kvävenedfall.

Brunrör är en fuktskogsart som främst förekommer i öppna eller halvöppna störda miljöer, på vägkanter, vid skogsdiken och på liknande ställen, någon gång i mer ostörd kärrkantsvegetation. Den förekommer ofta tillsammans med grenrör, men tycks vara mer krävande och bildar i motsats till detta vanligen inga större bestånd.

Brun- och grenrör är svåra att hålla isär, även efter flera decennier av övning. Ståndarknapparna är olika, men finns tyvärr bara under en kort period, i mjölkens tid. Brunrör har långsmalt rektangulära gula ståndarknappar med dåligt pollen. På grenrörets ståndarknappar böjer ändarna ut sig när de släpper ut pollen, så att de får X-form, och deras färg är violettbrun och pollenkornen välutvecklade. Större delen av året finns inte dessa karaktärer till hands, och man är hänvisad till svagare karaktärer. Vippan är mörkare och mer brunviolett på brunrör. Stråets grenighet är variabel hos bägge men brunrör kanske är mindre grenig. Bladens översida är tämligen kal på brunrör och hårig på grenrör, men variationen är stor. Snärpet på översta stråbladet är cirka 8 mm på brunrör, betydligt kortare på grenrör, men även där är variationen stor. Brunrör har kraftigt brun färg på nedre delarna av stråna när de är unga, en karaktär som möjligen saknas på grenrör. Brunrör är nog något högre och bredbladigare än grenrör, med en något blåare ton i det gröna. Ofta finner man exemplar med motstridiga karaktärer, som till exempel vid Skålvallsjön i Färila: gula ståndarknappar, långt översta snärp men håriga blad.

På ett ställe där bägge arterna växer sågs en skillnad vid frömognaden. När brunrörets frön lossnade sågs ståndarna med sina oöppnade knappar sitta kvar. När grenrörets frön lossnade och föll av syntes ingenting av ståndarna. Brun- och grenrör växer ofta på samma lokal, men bägge arterna brukar då bilda bestånd, som växer sida vid sida eller den ena arten insprängd som en rugge i den andra. I viss mån blandar sig dock bestånden. Brunrör växer både i fuktig till våt skog och på strand och oftare i något glesare bestånd. Grenrör är framför allt en strandväxt, särskilt vid vattendrag, och bildar ofta vidsträckta och täta bestånd. Brunrör är något vanligare än grenrör.

Brunrör blommar i mjölkens tid, samtidigt med gren- och piprör. Inget grönt övervintrar.

Efter branden 2008 på sydsluttningen av Stor-Kölhöjden i Hassela kom arten upp mycket rikligt inom en stor mycket hårt bränd yta, där blåbär, lingon och de flesta av den mogna skogens växter helt saknades år 2010. På denna yta fanns i stället arter som med stor sannolikhet hade vuxit upp ur frön, som skogsvicker och mjölke. Möjligen kom brunrör där upp ur fröbanken, alternativt har det mer djupliggande jordstammar än blåbär och lingon.

Brunrör har en vidare spridning i olika vegetationstyper än grenrör och har även noterats på fler lokaler i Hälsingland. Det är nästan lika vanligt som grenrör på strand, något vanligare på myr, betydligt vanligare än grenrör i sumpskog och fuktig skog och är ett av skogens vanligaste gräs, mindre vanligt än kruståtel men jämförligt med bergslok, tuvtåtel, rödven eller piprör. Det förekommer sällsynt på havsstrand i skyddade lägen.