brunbinka

1771 Erigeron acer subsp. politus (Fr.) H. Lindh.

This arctic-montane subspecies belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 288 and map 280). Further, the closely related E. podolicus Bess. (syn.: E. acer subsp. macrophyllus [Herb.] Guterm.; cf. Fl. Eur. 4/1976, p. 118) in E.C. and E. Europe and W. Asia and E. acer subsp. kamtschaticus (DC.) Hara in C. and E. Asia are tentatively mapped.

E. politus
Brunbinka är en nästan helt kal, nordlig ras av gråbinka med få, mycket långskaftade korgar. Nordenstam (ms 1919 under namnet Trimorpha elongata) angav att den förekom sällsynt i Jönköping Huskvarna. Vad som avsågs var den ej omnämnda men från platsen sedan länge kända kalbinkan E. acer ssp. droebachiensis. Samma gäller uppgifter om Trimorpha elongata hos Lindman (1918, 1926).

Brunbinka är nordvästlig i landet och uppträder hos oss nyckfullt och bohemiskt, idag framförallt i öppna, torra vägkanter. De flesta aktuella observationerna har gjorts på rätt nygjorda kanter längs bilvägar i skogsområdena i väster, särskilt i rikområdena i Borgsjö. Där tycks den sprida sig något efter skogsbilvägarna idag. I Ånge är brunbinkan även funnen på bangården. I Indal sågs den under några år i en rasbrant vid en landsväg över en älvravin vid Hålberget, och den har setts på en sandig havsstrand på Granön i Tynderö. Brunbinka är även känd från förhållandevis många spridda lokaler från slutet av 1800-talet. I Haverö utgörs dessa av markanta skogsberg utan större sydbranter. Trots eftersökning har arten inte kunnat återfinnas där. Något närmare om växtmiljön finns ej noterat. Möjligen gynnas brunbinkan, liksom sötvedeln Astragalus glycyphyllos, av skogsbränder.
Brunbinkan blommar sent i mitten-slutet av juli och uppträder ekologiskt och morfologiskt som en väl avgränsad art.