bolmört

Bolmört är en gammal kulturföljeslagare och medicinalväxt som fortfarande är bofast i landskapet, även om den påträffas allt mera sällan. Förutom tillfälliga förekomster vid gårdar och på ruderatmark finns ett par stabila populationer på vallarna vid Varbergs fästning och på en tånggödslad strand på Balgö. Förr växte den huvudsakligen på strandängar, där det legat tånghögar (Ahlfvengren 1924). Fröna bevarar sin grobarhet mycket länge i marken och ibland uppträder arten rikligt vid markarbeten (JK).

Växten är mycket giftig och Osbeck (1788) har följande, något lakoniska kommentar angående denna egenskap: ”Kyrkoherde Brunchmans doter i Hasslöf åt rötterna i stället för Palsternackor och dog deraf.”

Läke-, gift- och trollört som kommit ut från odling vid gårdar åtminstone sedan medeltid och kan gro efter århundraden i jorden (Svensson & Wigren 1986c). Förr var den möjligen allm. i Närke, vilket dock är obestyrkt. Den har under 1900-talet i så fall minskat avsevärt. Enl. G. Åslind var den allm. i Askersund förr. Uppgifter om fynd på hustomter i Lerbäck (Robson 1833, Sahlstedt ms 1825) kan vara en rest av tidigare odling. Även senare tiders fynd har ofta gjorts vid gårdar, kloster och annan genom omröring starkt påverkad mark.

Gammal bofast art.

I vår tid tämligen sällsynt, allt oftare helt tillfällig: fjorton fynd på Mälarslätten och fyra i Skogslåglandet under 1970-talet. Förr vanligare, belagd på spridda lokaler nära bebyggelse i alla regioner. Senare års fyndövervikt i Mälarområdet nog ingen tillfällighet: Gynnas av varmt sommarklimat, växer gärna i varma lägen, såsom S-vända slänter, rabatter vid sydväggar osv. Om bofast i Bergslagen är svårt att säga på grund av dess ojämna uppträdande. Åtminstone i denna regions SV-hörn känd längre tid (lokal 17). Utbredningstyp osäker.

Förr ibland införd, framför allt med barlast, men även kulturspridd på annat sätt till lastageplatser, kyrkogårdar, vägkanter etc. Blott en observation (rabattogräs) i senare tid. - 12 (10).

1 lokal på 1970-talet

Enligt den brittiske mineralogen Edward Daniel Clarke (1810–24) påträffades den 18 september 1799 bolmört i Tännäs: på Flottafjäll (nu Flåten NV om Tänndalen). Grova stjälkar och frökapslar iakttogs. Denna uppgift är ytterst osannolik. Bolmört är tvåårig, lokalen skulle ligga på 800–900 m höjd, och det hade säkert varit nattfroster, som gjort det svårt att identifiera många växter. Problemet är närmast vad Clarke har förväxlat med. En möjlighet är Kung Karls spira, som finns i området.

1621 Hyoscyamus niger L.

This species is considered to originate from the Mediterranean region and W. Asia. From there it has been widely spread as a medicinal plant in Eurasia and it has partly become naturalized. In the area S of the braken line on the map subsp. agrestis (Kit.) Hult. also occurs. The species has also been introduced and partly naturalized for instance in N. America, Australia and New Zealand. The present distribution is discontinuous circumpolar (Hultén, Circumpol. Il, p. 286 and map 278.) Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 386.

Bolmört är en tvåårig växt som är ursprunglig i Medelhavsområdet och västra delarna av Asien. Därifrån har den som läkeväxt spridits över stora delar av Eurasien. Bolmört har en lång frövila som kan aktiveras när exempelvis fibernät och vattenledningar grävs ner. För att plantor som gror ska utvecklas optimalt behöver de jord med högt näringsinnehåll. Samtidigt måste växtplatsen vara fri från konkurrens av andra örter, speciellt olika gräs är ogynnsamt för växtens etablering (Svensson & Wigren 1982).

På Öland förekommer bolmört främst i ruderatmiljöer såsom jordtippar, grushögar och stenbrott men den växer även i gårdsmiljöer. Sällsynt förekommer den i åkerkanter, på klapperstensvallar vid havet och i kvävepåverkade betesmarker med slitet växttäcke. Efter grävningsarbeten dyker arten ofta upp i vägkanter, nyanlagda cykelbanor och gräsmattor.

Utbredningen visar att bolmört fortfarande är en vanlig växt på Öland. Den saknas nästan helt på Stora Alvaret där det är glest mellan lämpliga växtmiljöer. Även längst i norr, Böda sn, är det sparsamt med fynd. För övrigt hävdar sig bolmört väl på dagens Öland.

Bolmört med smalflikade kronblad har noterats vid ett tillfälle i en nygrävd vägkant med åtskilliga "normala" plantor av bolmört.

Bolmört har anor som medicinalväxt sedan lång tid tillbaka. Det var främst dess smärtlindrande effekt som utnyttjades. Föreställningen att den skulle vara en "häxört" är en seglivad myt. I bolmört finns l-hyoscyamin som vid extraktion ger ett racemat av d- och l-hyoscyamin dvs. atropin. Atropin används än idag exempelvis för att vidga ögats pupill inför undersökningar och vid ögonsjukdomar. Växten är giftig, något som det engelska namnet anspelar på (henbane = hönsfördärv/gift). Som kuriosum kan nämnas att cowbane (kofördärv/gift) är det engelska namnet för sprängört Cicuta virosa, en växt som aldrig noterats på Öland.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Gammal kulturföljeslagare.
Öppen kulturmark: gårdar, ladugårdar, jordhögar, gödselstackar, soptippar, rabatter, vägkanter, grustag, sandtag och annan ruderatmark; även beteshagar (mest hästbeten), hamnar och platser efter borttagna byggnader. Bolmört är en gammal medicinalväxt som kan ha introducerats från odling (men det finns inga belägg för att bolmört odlats på Gotland i äldre tid) och sedan spritts med långlivade frön i jord (Svensson & Wigren 1989). Vid arkeologiska utgrävningar av Stora Förvar på St. Karlsö, Eksta, under 1890-talet noterade Wöhler bolmört i tusental på jordhögarna; vid nästa utgrävning i mitten av 1970-talet blossade bolmört upp på nytt (SHe, RJ). Det finns flera rapporter om massbestånd som blossat upp efter det att jord rörts om och frön kommit upp i ljuset.

Johansson (1897) ansåg arten vara ”Täml. allm.”. År 1977 hittades bolmört på 6 av 32 utvalda gårdar på ön (knappt 19 %), och 33 fynd gjordes totalt (Svensson & Wigren 1989). Förmodligen minskade bolmört något under 1900-talet.

Bolmört är en gammal kulturföljeslagare, som kanske ursprungligen förvildats från odling som medicinalväxt. Den växer på kväverik, öppen jord på gammal kulturmark, vid gårdar och uthus, på ladugårdsplaner, jordhögar och soptippar. Oftast är den tillfällig, men den har hållit sig kvar mycket länge på några lokaler. Fröna behåller grobarheten under lång tid och arten dyker därför upp ibland, när jorden rörts om vid markarbeten framför allt i äldre kustsamhällen. Den brukar då finnas kvar ett par år för att åter försvinna. Bolmört förekommer också sällsynt i tångvallar på havsstränder, där den är bofast och har visat sig vara årsviss under längre tid. Arten har minskat sedan mitten på 1900-talet, sannolikt till följd av uppsnyggning kring gårdar, gödselstäder och i samhällen. 

Tämligen sällsynt i Uppland. Rödlistad. 178 kartblad, 236 kvadranter.
Bolmört har en långlivad fröbank som aktiveras då marken grävs om, t.ex. för väg- eller husbyggen. På sådana ställen etablerar den sig ofta i stora bestånd. Den påträffas därför på vägkanter, stationsområden, intill gårdar och även på skräpplatser och tippar.
Förändring - 56 %. – Bolmört har minskat, troligen på grund av minskade störningar i gårdsmiljöer, då kreaturen inte vistas i gårdarnas omedelbara närhet, liksom effektiv städning och kanske besprutning i sådan miljö.

En avvikande form med helt ljusgula blommor, var. pallidus, har rapporterats två gånger.

Bolmörtfrön som sås på våren kan ge upphov till en mängd små bladrosetter på sommaren samma år. Ingen blomställning utvecklas det året och bladen försvinner på hösten. Nästa år bildar rotstocken blad och enstaka av de många plantorna bildar blomställning. Trots överflödande riklig fröbildning är nyetableringen osäker. Efter att ha varit borta i fem år återkom den på högsommaren efter en vår och försommar med starka växlingar mellan värme och frost. I jämförelse med andra fröogräs, och i relation till den väldiga mängden frön som under de föregående åren har spritts, brukar antalet uppkomna plantor vara litet. På alla de sentida lokalerna var arten enstaka eller fåtalig och sågs bara ett år. Svensson & Wigren (1989) beskriver ingående frönas egenskaper och villkoren för deras groning men förklarar inte artens tillfälliga karaktär. När den står på näringsrik jord och har gott om utrymme blir blomställningen stor och förgrenad och blommar rikt och länge. Blomningen kan börja i skogsstjärnans tid eller mycket senare. I ljungens tid är fröhusen fortfarande omogna, med kvarsittande lock. När vintern börjar har en del lock kastats och frön spritts, men många lock sitter kvar.
Fyndstatistiken antyder att bolmört var vanligare förr. Så är det också i Gästrikland (Ståhl 2016) och i Uppland (Maad m.fl. 2009). Detta kan tyckas förvånande, om det är så att fröna är mycket långlivade, om grävning är ett villkor för deras aktivering och om arten fordrar gödslad mark. Alla dessa villkor tycks ju vara uppfyllda. Bolmört användes för sin egenskap att stilla smärta och ge hallucinationer och odlades därför i Sverige redan på vendeltid och var vanlig under vikingatid (Heimdahl 2009). Avtagande odling skulle kunna vara en orsak till dess minskning.