blåtry

Allmän i Vikers kalkområde från Knapptorpet i N till Sjöändan i S; eljest tämligen sällsynt men bofast i alla regioner, huvudsakligen i silikatområdet. På slagg respektive i område med rik berggrund och kalkrik gruvvarp: lokal 14, 16, 19. Liksom i Dalarna särskilt vital och individrik i kalktrakter men visar också annars god överlevnads- och delvis god spridningsförmåga (Jfr 3, 4, 6). Utbredning ofullbordad, hittills till stor del bestämd av odlingsslump. Som vildväxande troligen härdig i hela området. Utbredningstyp: pU.

"Hela västra bärgslagen tämligen almän" (Iverus 1875) var givetvis ett förhastat påstående, som starkt modifierades hos Iverus (1877).

Blåtry odlas som prydnadsbuske och kan ibland förvildas. Den härstammar från mellersta och nordöstra Europa samt norra Asien (Ekholm m fl 1991).

Odlingsrest, förvildad och nu täml. sälls.–spridd i hela området, särskilt i kalktrakter, efter en omfattande spridning under 1900-talet. Enl. utredningen i Malmgren (1982) kan teorin om ursprunglighet i Närke avskrivas.

Växten odlades allm. som järnvägsväxt (Sundius 1906). Enl. Mörner (1936) sågs den nästan ”obligatoriskt” planterad vid järnvägsstationerna i Sverige 1916–1934. Vid exempelvis Hyttebacken i Åmmeberg i Hammar 1992 och Stenkumla i Lerbäck 1993 växte buskarna i anslutning till banvallen (Hallin, !).

På landvinningen vid Linnäs i Mellösa fanns flera driftspridda telningar 1989. Vid Biverud i Glanshammar häckodlades blåtry och hade 1980 spritt sig genom fåglar till kringliggande skog i 70-tal ex. (Nilsson 1986).

Ett stort bestånd finns i en lövdunge S om Vivallaskolan i Längbro (Löfgren ms 1995), ett annat växer över ett hektar och längs vägen vid en lund i Övre Haddebo i Svennevad (Holmer, OREB) där växten setts förvildad 1939 (Kjellmert, S).

Odlad som prydnadsbuske, och kvarstående eller tillfälligt förvildad i utkast.

Ursprungligen förvildad (fågelspridning troligen vanlig), ofta odlad i trädgårdar och parker. Betecknades redan av Arnell (1918) som "tämligen allmänt planterad", första fyndet i naturlig miljö gjordes dock inte förrän 1936. - 32 (15).

Arten rapporterades först av Kers (1983 i brev) från Sveg: rikligt i tallskog vid järnvägsstationen. Enligt Kers är miljön där mycket lik den som finns för arten i Daiarna, Leksand: Noret, och den verkar fullt vild både i Leksand och Sveg. Belägg finns i UPS (1984, BD). Ytterligare en lokal, funnen av Kilander, är känd: Hede: 0,5 N till V om kyrkan på en halvö vid korvsjön (17D 5g, 1989, SK i UPS). Den växer här bland andra buskar. Arten odlas vid kyrkan i Hede. Det troliga är att arten även i Sveg spritts från odlade exemplar, troligen med fåglar, jfr Lagerberg (1949).

1731 Lonicera caerulea L.

Within this polymorphic, Eurasiatic species several lower taxa are distinguished. These are more or less well-defined and geographically well-known (cf. Fl. Eur. 4/1976, p. 46). Besides subsp. caerulea in C. Europe, the following taxa are tentatively mapped, viz. subsp. baltica (Pojark.) in the Baltic states and Fennoscandia (probably not native in F.), subsp. pallasii (Ledeb.) Brow. in N. Russia and W. and C. Siberia, subsp. iliensis (Pojark.) in E. Russia and W. Siberia, subsp. turczaninowii (Pojark.) in C. and E. Asia, subsp. edulis (Turcz.) from E. Asia to the Himalayan Mts., subsp. stenantha (Pojark.) in the C. Asiatic mountains and subsp. buschiorum (Pojark.) in Caucasus. The counterpart of L. caerulea in N. America is L. villosa (Michx) R. & S. Of this C. and E. American species four varieties, besides var. villosa, are distinguished and tentatively mapped here, viz. var. calvescens (Fem. & Wieg.) Fem., var. solonis (Eat.) Fem., var. tonsa Fem. and var. fulleri Fem. (cf. Fernald, Manual 1950, p. 1333). A separate species is L. cauriana Fem. in western N. America. Altogether this complex has a circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. Il, p. 368 f. and map 146).

Status: sällan odlad prydnadsbuske; någon gång självsådd med fågelspridda frön men knappast bofast. Först uppgiven 1884 från Farhult (HWal i LD), men redan 1870 ”sällan odlad” (Lilja 1870).
Kommentar: B, granskare KAO, SSp och PLa. Endast ett par av uppgifterna har preciserats till underart men dessa tillhör samtliga vanlig blåtry L. c. subsp. caerulea.

Förvildad, bofast (?).
Redan 1914 odlad i området vid Klinteberget (S.G. Hultemans herbarium i VI; Johansson & Larsson 1997). Spridd med fåglar i närområdet. Bestånden fördes tidigare till rysk blåtry (ssp. pallasii), men denna underart anses numera inte tillräckligt skild från huvudformen.

Blåtry odlas ganska sällan och påträffas kvarstående eller fågelspridd i skogsbryn och på vägkanter. 

Blåtry förekommer ibland som parkbuske och förvildade, fågelspridda buskar uppträder i hagmarker, parker eller på andra kulturpåverkade platser. Arten förekommer även till synes vilt, långt från tänkbara odlingsplatser och är förmodligen ökande, långspridd från odlade eller redan förvildade exemplar.

Europa, Asien. I Sverige odlad och förvildad, mest i Svealand och Norrland.

Naturlig utbredning i Eurasien med några naturaliserade bestånd i Sverige. Även odlad som prydnadsbuske, som förvildas med trädgårds- och parkavfall eller växer som kvarstående odlingsrest. 26 kartblad, 29 kvadranter.
Almq. Stundom odlad, enstaka buskar subspontana.

Flertalet uppgifter torde avse ssp. caerulea vanligt blåtry. Även underarten ssp. pallasii ryskt blåtry har förvildats i Sverige, men underarterna har inte urskiljts under inventeringen.

Blåtrybuskar växer ensamma eller få tillsammans och kan bli gamla och många centimeter grova i basala delar. Vissa buskar kan vara planterade men de flesta uppträder som sannolikt fågelspridda, till exempel under kraftledningar, och ofta tillsammans med en eller flera av arterna röda vinbär, häggmispel, oxbär, hägg, rönn och druvfläder. Blåtry blommar i vitsippans tid. Bären mognar tidigt. I Tyskland heter arten Maibeeren och odlas för de redan i maj ätbara bären. Inget synligt grönt övervintrar, men under barken är blåtry som de flesta vedartade växter grön. Artens historia i Sverige kanske aldrig blir helt klarlagd, men i Västmanland, där den har en gammal rik förekomst, bedöms den som ursprungligen inplanterad, förvildad och i fortsättningen spridd med fåglar (Malmgren 1982).
 Sju av de aktuella lokalerna är belagda som rysk blåtry subsp. pallasii. Det finns bara ett belägg som bestämts till vanlig blåtry subsp. caerulea. Övriga fynd är inte bestämda till underart.