backruta

Se underarten vanlig backruta Thalictrum simplex subsp. simplex

Se vanlig backruta Thalictrum simplex subsp. simplex och smalruta Thalictrum simplex subsp. tenuifolium.

Soliga torrängsbackar, nipbranter, nipkrön, åkerrenar, torra lägdor, vägslänter, gårdstun, gamla kulturängar, även häll marker. Någon gång på kyrkogårdsmurar, banvallar och bangårdar. Ibland kvarstående i igenväxningsmarker med snår och gles lövskog, kan då bli högväxt, gänglig och glesblommig med breda, rundade blad. Sådana former av backruta förekommer dock även i öppen miljö och någon gång utan att exemplar av vanlig typ finns i närheten, se nedan. - 183 (37).

Av Larsson (1868) uppgiven från Gunnarsnäs Borgviken vid stranden. Säkerligen felbestämd; belägg saknas och ståndorten tyder på T.flavum.

882 Thalictrum simplex L.

This variable species is widely distributed in Eurasia. For Europe, five subspecies are distinguished (FI. Eur. 1/1964, p. 242). Four of them are mapped together, including var. brevipes Hara in E. Asia with Japan. The arctic-boreal subsp. boreale (F. Nyl.) Tutin (syn.: T. rariflorum Fr.), restricted to N. Europe, is mapped separately.

Kalkgynnad ängs- och hagmarksväxt som blir allt ovanligare genom igenväxning och uppodling.

Gammal bofast art.

Se även smalruta Thalictrum simplex subsp. tenuifolium.

Sällsynt; i vår tid tydligt kalkgynnad (med tiden kalkbunden?). Under 1800-talet och början av 1900-talet vanligare, bl.a. på Mälarslätten ett flertal Fynd på ej kalkrik mark. Klimathärdig i hela området. Utbredningstyp osäker.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "vid Nilsvallen i Sveg".

Backruta växer i torr till frisk, örtrik, naturlig gräsmark, gärna på sand eller grus. Den gör i landskapet inte intryck av att vara kalkgynnad. Däremot är den starkt beroende av hävd i form av slåtter eller extensivt bete – den försvinner vid igenväxning liksom vid hårt bete. Förr i tiden angavs ofta biotopen som slåttermark. Numera ses arten mest i betesmark; här växer den gärna vid buskage, i odlingsrösen, på renar eller i bryn, där den har ett visst betesskydd. Lokalerna bär ofta prägel av att tidigare ha varit ängsmark. Backrutan anträffas även i skogsbryn, på buskbeväxta åkerholmar och åkerrenar, i torrbackar samt på renar till mindre vägar. Någon gång står den i gläntor i gles lövskog. Växten är oftast fåtalig på sina lokaler. Endast sällan påträffas den i starkt kulturpräglad omgivning, t.ex. på trädesåkrar eller i grustag.

Backrutan har troligen minskat starkt, först genom ängarnas omvandling till åker eller betesmark, sedan genom gödsling och utebliven hävd. Den är dåligt anpassad till dagens miljöer och kommer troligen att minska ytterligare.

Backruta företräds på Öland av två underarter: vanlig backruta subsp. simplex och smalruta subsp. tenuifolium (med den felaktiga benämningen subsp. bauhinii i Sterner 1986). I Sverige förekommer smalruta främst på Öland, Gotland med enstaka fynd i Skåne och Blekinge; förmodligen är underarten endemisk för Sverige (Jonsell 2001). I övriga Europa förekommer närstående underarter i Baltikum och de östra delarna av Centraleuropa.

Under inventeringen är nästan 90 % av fynden bestämda till underart med en solklar majoritet av smalruta och endast en handfull fynd av vanlig backruta (se nedan). Övergångsformer ses ibland. Smalruta skiljs från vanlig backruta på att bladen är påfallande smala, < 6 mm breda, med i princip parallella sidor. Bladen är också påtagligt glansiga och de sitter ofta uppåtriktade utmed stjälken vilket gör att hela plantan ser smal ut och är svår att upptäcka. Texten nedan avser underarten smalruta.

Smalruta växer på kalkrik och gärna hävdad mark. Ofta är lokalerna åtminstone periodvis fuktiga som tuviga friskängar, tokfuktängar och rikkärr. Den kan även växa på torrare mark som i spricksträngsalvar och enbuskrika torrängar. Vid några tillfällen är den funnen i karster och grusalvar. Ibland växer smalruta som relikt i dikeskanter och åkerrenar. De flesta av dagens växtplatser är hävdade genom bete.

Smalruta är en spridd och vanlig växt på Öland, speciellt frekvent på Stora Alvaret och i östra sjömarken. Intressant nog vägrar den, åtminstone söder om Borgholm, att gå väster om väg 136. Troligen är marken inte tillräckligt kalkrik där för att passa växten optimalt. Även de kalkfattiga skogarna längst uppe i norr, Böda sn, saknar fynd av smalruta med undantag av några förekomster på de nordliga småalvaren. Inom Mittlandet är växten spridd på i skogen insprängda alvarmarker och i betade torr- och friskängar. Så länge Ölands naturbetesmarker fortsätter att hävdas och ingen konstgödning tillförs kommer smalruta att fortsätta vara en vanlig och spridd växt på ön.

Backruta kan förväxlas med ängsruta T. flavum som dock oftast växer betydligt våtare. Backruta har ståndarsträngar som är fint papillösa, ofta violetta (ibland gula) och mot slutet av blomningen nedhängande. Ängsruta har släta, gula ståndarsträngar och de spretar mer uppåt, aldrig hängande. Utan blommor är arterna svåra att skilja åt. Ängsruta kan ha kvarsittande stipeller vid småbladen (tyvärr ramlar de ofta av) vilket backruta aldrig har.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Backruta växer i torr ängsmark (men åtminstone en del av dess växtplatser är vinterfuktiga) på sand eller grus; även i obetad gräsmark och igenväxande hagmark. Den föredrar ljusa lägen; en lokal utgörs t.ex. av en öppning i en torr barrskog. En nutida lokal ligger i kanten av en tidigare åker, ytterligare några äldre uppgifter föreligger från åkerrenar och steniga åkrar. Backruta kan dessutom påträffas i frisk till fuktig ängsmark och i myrkanter, och en lokal ligger på utdikad tidigare sjöbotten i Mästermyr.

Johansson (1897) bedömde frekvensen som ”H. o. d.”, motsvarande ungefär tämligen allmän. I jämförelse med dagens frekvens innebär det att arten minskade kraftigt under 1900-talet.

På Gotland finns två underarter, vanlig backruta ssp. simplex och smalruta ssp. tenuifolium, vilka redovisas separat nedan. Intermediärer förekommer.

Backruta har endast setts på en lokal under inventeringen, ett skogsbryn utefter markväg på torr, näringsrik och något skalhaltig mark. 

Backrutan växer i torr till frisk öppen gräsmark, särskilt på kalkrikt underlag. Den påträffas vanligen i örtrika ängsbackar och bryn, ibland även i fuktängar och då ofta tillsammans med ängsruta. I äldre tid växte backrutan i slåtterängar och den minskade starkt vid ängarnas uppodling under 1800-talet. Arten missgynnas av hårt bete och på Ängsnäset vid Tullgarn, en av landskapets rikaste lokaler, har den på några år snabbt minskat sedan det intensiva ”EU betet” infördes under 1990-talet och är förmodligen nu försvinnande. Backrutan är en av de arter som tydligast har minskat under 1900-talet. Alla backrutor i Sörmland hör till underarten subsp. simplex, vanlig backruta.

Europa, Asien. I Sverige upp till mellersta Norrland i tre olika underarter.

Backruta är variabel och svår att skilja från ängsruta (se ovan) och förekommer både på mycket torr och mycket våt mark. På medelfuktig mark i Bäckan, Ljusdal, förekommer både en bredbladig typ med gula blommor och en smalbladig med mer violetta inslag i blommornas färg, men de växer åtskilda.

I odling gror backrutefrön och bildar småplantor, som tillväxer tämligen långsamt. Spridningen genom skottskjutning går snabbare. Underjordiska 2–3 mm grova gulbruna jordstammar växer ca 2 dm per år. Arten blommar i mjölkens tid. Inget grönt övervintrar. Backrutan är alltså även i dessa avseenden mycket lik ängsrutan.