Taxasida

atlantmaskrosor

Taraxacum sect. Spectabilia

(Dahlst.) Dahlst.

atlantmaskrosor är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Översikt
Översikt

atlantmaskrosor är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Taxonomi
Ordning
Släkte
Namn
Vetenskapligt namn
Taraxacum sect Spectabilia
Vetenskapligt namn, fullständig form
Taraxacum_sect._Spectabilia (Dahlst.) Dahlst.
Svenskt namn
atlantmaskrosor
norwegianBokmal
atlanterhavsløvetann-gruppa
norwegianNynorsk
atlanterhavsløvetann-gruppa
Danskt namn
atlantmælkebøtte
Foton

Inga foton finns för detta taxon.

Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Atlantmaskrosorna är strängt bundna till gamla, ogödslade betesmarker. Gärna växer de i betade bäckdalar, där djurens tramp bildat stigar i sluttningarna. I landskapet förekommer en avvikande form, som tydligast utmärker sig genom fläckiga blad. Denna har Hans Øllgaard velat föra till en ännu obeskriven art T. pastorale. Tills vidare redovisas den tillsammans med T. spectabile.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

[Se även fjällmaskrosor (aggregat) Taraxacum sect. Crocea agg.]

Gruppen Spectabilia som den definieras i äldre litteratur, t ex Dahlstedt (1931) är numera uppdelad i flera sektioner, jfr Richards (1985) och Mossberg m fl (1992). Denna uppdelning tillämpas inte här.
[Se även sektion Crocea, Naevosa och Spectabilia]

Många atlantmaskrosor växer på fuktiga ängar på kalfjället, t.ex. på översilad mark vid snölegor. En art, som troligen tillhör denna grupp, påvisades i det högalpina bältet (1670 m) på Helagsfjället (Kilander 1955). Atlantmaskrosor växer också på sjö- och älvstränder. Vissa arter är kulturgynnade och påträffas i öppen betesmark vid fäbodar och i slåttervallar. Detta gäller t ex den vackra T. spectabile Dt, som jag har ansett mig kunna anteckna även i fält. Dess utbredning framgår av karta 193.

(I de anförda referenserna finns uppgifter om utbredningen):

T. medioximum Dt - Dahlstedt (1930)
T. spectabile Dt
T. ornatum Hagl. - Haglund (1948)
T. purpuridens Dt - Dahlstedt (1930)

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Förekommer.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1926 Taraxacum, the section Spectabilia Dahlst.

This large section of species (agamotaxa), cf. Fl. Eur. 4/1976, p. 335 f., is distributed from NW. Siberia westwards to northeastern N. America. T. croceum Dahlst. coll. is classified among the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 34 and map 16).

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Till atlantmaskrosorna räknades tidigare fläckmaskrosorna T. sektion Naevosa och Nordstedts maskros T. nordstedtii, men med nuvarande indelning av släktet är denna sektion inte representerad i landskapet. I närgränsande delar av Västergötland växer emellertid atlantmaskros T. spectabile i fuktig naturbetesmark på flera lokaler. Sannolikt finns denna art även i Småland, men den är trots idogt sökande ännu ej påträffad.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Sektionen innehåller i huvudsak arter i norra Sverige samt i Danmark och Norge. (Det vi under inventeringen kallat atlantmaskrosor har i allmänhet varit Nordstedts maskros). En art av sektionen är funnen i landskapet.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala
En art är påträffad i landskapet.
Atlantmaskrosor har en nordvästlig utbredning i landet.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Sektionen har i Sverige en nordvästlig utbredning. Arterna växer fuktigt och förekommer naturligt på strandängar och vid älv- och åstränder. De är vanligare på något kulturpåverkad mark som fuktig slåtteräng, dikeskanter och öppen lövskog.